Rätten att uttrycka sig gäller alla – eller?

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att så vill jag också se ut. Precis som jag längtar efter att ha en cykel som liksom tickar när hjulen rullar. Mina systrar är sju och nio år äldre, respektive tre år yngre. Kanske är det vid den här tiden som jag lurar i min lillasyster att häxan Mara, från Trolltider, bor bakom en tavla i vardagsrummet? Jag har börjat skolan och tycker inte om det, och varje dag ringer jag min mormor och pratar bort en stund.

Vad samtalet handlar om där vid middagsbordet vet jag inte, däremot minns jag ögonblicket då allting tycks stanna upp och vi alla förstår att nu kommer det hända igen. Vi inser det, men ändå hinner ingen hejda min syster. Någonting har gjort henne arg, och tiden från att hon blir arg till dess bordet hänger i luften är endast en blinkning. Hon lyfter sin ände så högt hon kan. Duns! När hon släpper gäller det att rädda det som går från att falla.

Den här scenen upprepades lite då och då, att lyfta bord var under en period ett av Anettes sätt att avreagera sig. Ibland kom ett glas flygande och vi duckade. Alltid de där tvära känslokasten. Ett soligt humör som på en sekund förvandlades till den suraste. För att sedan vända igen. Ett stort skratt och ett:

”Jag bara skojade.”

Så det gjorde du. Tänkte vi andra och tog ett djupt andetag, tvingade oss själva att ställa om till det som gällde nu.

Olika är bra

Jag vet inte hur det är för andra att ha en anhörig med intellektuell funktionsnedsättning, men jag vet hur det har varit och är för mig. Med mitt lillasysterperspektiv. Syrrans extra kromosom gjorde att mycket var annorlunda i min familj. Ändå var det alltid så självklart och ingen tänkte eller önskade att det skulle vara annorlunda. Men ibland var det svårt som barn att alltid vara den kloka och förnuftiga, att följa med i dansen där Anette alltid var den som förde.

Det händer att jag tänker att vi systrar nästan blev för bra på att alltid sätta oss själva åt sidan. Men vad fanns det för alternativ? Anette kunde inte göra det, så vi fick anpassa oss efter henne. Och samtidigt – att lära sig förnuft och ansvar, det är inga små saker. Jag utvecklade tidigt en stark känsla för att alla är olika, och att det är någonting bra. Ibland hade det dock varit skönt att bli sedd av någon utanför familjen, någon som kunde bekräfta mina upplevelser och erfarenheter. Samtidigt har jag privilegiet att ha två systrar till som jag har kunnat dela detta med.

Jag har också alltid använt mitt skrivande som en ventil. Många av oss är rädda för att berätta vad som händer i vårt inre när någonting är utmanande eller svårt,  och väljer i stället att försöka hantera livet på egen hand. Att visa sig sårbar skrämmer. Ofta tror vi att andra inte ska förstå och blir rädda att de ska döma oss. Resultatet blir att vi känner oss ensamma. Min erfarenhet är att vi sällan är ensamma, att det finns andra som bär på liknande erfarenheter eller brottas med liknande frågor oavsett vad det handlar om. Och när vi vågar glänta på dörren till våra känslor tar vi kliv mot ett bättre mående.

Att förstå och bli förstådd

När jag var en bit över 20 stod jag en gång utanför lägenhetshuset där jag bodde. Bredvid mig i rullstolen satt mannen jag jobbade som personlig assistent hos. Vi promenerade i vårsolen och han ville se mitt hus. Jag minns glittret i hans ögon då han mödosamt pekade upp mot numret bredvid porten. 20b. Och glädjen jag kände när jag förstod vad han tyckte var så roligt med det. Jag knuffade honom vänskapligt på armen.

”Precis som din mamma va?” frågade jag och fick ett flin tillbaka.

Om han eller jag var mest lättad över att jag förstod det roliga med husnumret vet jag inte. Jag som vid mitt första arbetspass hos honom var smått panikslagen över hur jag skulle förstå hans blickar och gester, eller han som var utlämnad till en ny människas vilja att försöka lära känna och förstå honom.

Rätten att kommunicera tryggas i artikel 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, enligt vilken var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Detta innebär att alla har rätt att sprida och ta emot information och idéer. Det gäller också människor med språksvårigheter. När vi pratar om intellektuell funktionsnedsättning tillförs aspekten att individen inte bara kan ha svårt att uttrycka sig, utan också att förstå. Och det ställer ännu större krav på omgivningen att vara lyhörd, att ha en vilja att förstå och förklara.

Säkert har många av oss andra, som har turen att kunna uttrycka och förmedla oss med vår omgivning, någon gång varit med om att bli missförstådda. Kanske har vi varit i en situation då vi tillfälligt inte kunde uttrycka vår åsikt eller vilja. Eller att andra har hört oss men inte tyckt att det vi har att säga är viktigt? Och kanske har vi upplevt hur otroligt sårbara vi blir när andra inte förstår oss?

Mångfald

Det finns ett avsnitt av Funk i P1 som handlar om en tjej som heter Amanda. Amanda har Downs syndrom och drömmer om att bli politiker. Vad behöver hända för att politiken och samhället i stort ska bli en plats där allas röst är lika värd? Moderaternas socialpolitiska talesperson uttrycker i programmet om Amanda att det ska finnas en mångfald, men att politisk förmåga är den viktigaste kvalifikationen. Detta är förstås en mycket komplicerad fråga. Vad betraktar vi som politisk förmåga? Frågan känns särskilt aktuell idag, med en ny regering som på många sätt tycks vilja minska mångfalden i samhället. Många fina ord om motsatsen till trots.

När jag skrev min magisteruppsats på universitetet tittade jag närmare på Icas då nystartade projekt ”Vi kan mer”. Genom att studera allt skriftligt material jag kunde komma över, liksom diskussioner i olika forum på nätet, försökte jag finna ut hur man pratade om personer med intellektuell funktionsnedsättning i relation till arbete. Resultatet visade att beskrivningarna tenderade att handla om personlighet snarare än arbetsinsats, att dessa personer tillförde ett värde genom sitt sätt att vara och då i termer av att vara glada, glädjespridare, positiva. I det empiriska materialet framkom också att intellektuell funktionsnedsättning betraktades vara närmast synonymt med Downs syndrom.

Uppsatsen har många år på nacken och gjorde inga anspråk på att komma med någonting nytt ur ett forskningsperspektiv, men för mig väcktes många frågor: vad gör det med en person att alltid förväntas tillföra värde genom sin personlighet? Vad lämnas för utrymme att leva utifrån hela ens personlighet? Hur påverkas en av inte bli sedd utifrån kompetenser, kanske inte ens förväntas ha några kompetenser? Och de personer som inte har diagnosen Downs syndrom, blir de helt osynliga?

Min – än så länge outgivna –   bok ”Det är vackrast när det skymmer” handlar om att få ett barn med Downs syndrom under en tid då människor som Anette gömdes undan. Det är inte särskilt länge sedan, och utvecklingen i samhället har fram till nu tack och lov gått mot ökad öppenhet och delaktighet. Idag ser vi Mats Sandberg som Ica-Jerry och Glada Hudikteatern som gör succé världen över. (Har du inte sett filmen Catwalk är det inte ett tips från min sida, det är en order.) Instagramkonton som liviusandflorence och teckensomstod ger glimtar av hur vardagen kan se ut tillsammans med barn som har Downs syndrom. Sluta stirra är ett annat fantastiskt exempel på ideella krafter som arbetar för att ge kunskap och motverka fördomar. Jag orkar inte ens tänka tanken på hur det blir om vi börjar backa i utvecklingen på de här områdena.

Alla som vill kan skriva

I våras höll jag en skrivkurs för personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning på Studieförbundet vuxenskolan.  Jag blev då ännu mer trygg i min övertygelse att skrivande är för alla som vill, så länge det sker utifrån individens förutsättningar. En del skrev långa berättelser, andra enstaka ord. Ytterligare någon skrev av redan färdiga texter. Men att få vara del i en grupp, vara kreativ och känna att den egna rösten räknas och är viktig. Det gör någonting med människor. Funktionsnedsättning eller inte. Vid utvärderingen blev det samlade omdömet från gruppen:

”Man blir glad. Roligt. Skönt att skriva om det som hänt. Kärlek inuti.”

Smaka på de orden. Kärlek inuti. Vad är väl mer viktigt?

 

 

Vem är Ida Sundén?

Jag tänker klarare när jag skriver…

Redan i tidig ålder bestämde jag mig för två saker. Den första var att jag skulle bli journalist. När jag gick på mellanstadiet såg jag Rolf Porseryd på TV4 Nyheterna och läste ”Brev från Vietnam” av Danielle Steel – och drömde om att bli utrikeskorrespondent.

Den andra saken var att jag ville bli socionom. Jag studerade människor omkring mig och längtade efter svar på frågor som hur och varför vi formas till de individer vi blir.

Journalist blev jag, om än ingen utrikeskorrespondent. En magisterexamen i socialt arbete blev det också några år senare. Kanske fick jag inte fullt så många tydliga svar som jag hade hoppats, men desto fler verktyg att fortsätta ställa frågor och hjälpa människor en bit fram längs vägen.

Som socionom har jag arbetat inom både kommun och region, nu senast som kurator på en barn- och ungdomshabilitering. Jag har vidareutbildning bland annat i att hålla samarbetssamtal, i anknytningsteori och systemteori. Under senare år har jag intresserat mig alltmer för narrativ teori och det som kallas läkande skrivande, på engelska expressive writing, och utbildat mig till Write Your Self vägledare.  I Write Your Self sammanförs mina kunskaper som socionom med skrivande i en effektiv men samtidigt varsam metod. Jag möter också gärna dig som trivs med att samtala för att nå utveckling. Läs mer om hur jag kan stötta dig genom coachning här.

Parallellt med detta har jag alltid haft en längtan efter att skriva skönlitteratur. Att berätta historier, beröra människor. Det började med sagor så snart jag hade lärt mig att skriva, för att i tonåren gå över till dikter och noveller. Sedan följde många år då jag inte skrev några skönlitterära texter alls – men desto mer artiklar, rapporter och utredningar. Till den dag jag bestämde att det var dags att sluta drömma och börja göra. De senaste åren har jag prioriterat att skapa utrymme också för kreativt skrivande.

Att skriva en skönlitterär text är för mig en vindlande resa. Känslan när jag själv försvinner, och karaktärerna styr texten och berättelsen åt håll jag inte förutsett, överträffas av få andra saker. Samtidigt är orden och skrivandet tätt sammanbundna med själva essensen av det som är jag. I orden bor friheten, där kan tankarna flyga och intryck och upplevelser plockas isär och sättas samman till någonting nytt.

Jag tilltalas av möjligheten skrivandet ger att få syn på en tanke, att förstå den, att bearbeta upplevelser och förvandla dem från öppna sår till minnen som går att leva vidare med. Men också av att påverka en annan människa att känna eller tänka någonting. Kanske skänka tröst eller hopp i en situation som tycks allt annat än hoppfull.

Min bok ”Tillsammans är vi två” gavs ut av Vintergård förlag i oktober 2021. I januari 2022 meddelade förlaget att de skulle lägga ner sin verksamhet. Just nu kan du som vill beställa boken direkt från mig. Läs mer under Böcker.

Läk dig själv genom skrivande

Länk till originalartikeln: holycrapco.com.

Börja skriv och kom närmare dig själv

Berättelser har alltid varit viktiga och fått stort utrymme i människors liv. Böcker, artiklar, serier och filmer kan ta oss med på de mest hisnande äventyr och resor. Men berättelser och ord ger oss inte bara förströelse – genom att sätta ord på våra egna upplevelser kan vi bringa ordning på våra tankar, bearbeta trauman och få en bättre hälsa.

Ingen höjer längre på ögonbrynen när någon tar hjälp av en livscoach, kurator eller psykolog för att prata kring sådant som är svårt i livet. Däremot är det relativt nytt i Sverige att använda skrivande som terapi. Och att skriva sig hel. Går det? Ja, faktum är att också skrivande kan hjälpa oss till ett bättre mående.

Redan på 1980-talet genomförde James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, en forskningsstudie där han lät en grupp studenter skriva om en traumatisk händelse. Deras skrivande skulle pågå 15 minuter varje dag under fyra dagar. En annan grupp fick skriva neutrala texter om konkreta ting. Därefter registrerades hur ofta studenterna sökte vård under det kommande halvåret. Resultatet visade att de som skrivit om trauma var väsentligt friskare. Sedan dess har ytterligare cirka 1000 studier kopplat till skrivandets effekter på vårt mående genomförts, och i exempelvis USA, England och Finland är skrivande etablerat som terapiform.

De senaste åren har allt fler kurser och möjligheter till individuell coachning inom läkande skrivande dykt upp även här i Sverige. För som med allting som är nytt och ovant kan det vara svårt att komma i gång på egen hand.

Hur går det till?

Det läkande skrivandet kan ge en känsla av kontroll, ökad egenmakt och minskad stress tack vare att det hjälper hjärnan att sortera och bearbeta det du har varit med om eller funderar på. Genom att sätta ord på vad du tänker och känner för dig själv kan det senare även bli lättare att berätta för andra, om du vill. Eftersom texten finns kvar får du som skribent själv möjlighet att återvända till dina ord och tankar. Att efter en tid läsa din text kan ge ett utifrånperspektiv, och i vissa fall hjälpa dig att börja coacha dig själv.

Formen för skrivandet är inte särskilt viktig. Studier från bland andra forskaren Melanie Greenberg har visat att det är lika läkande att skriva fiktion som självbiografiskt, och själva skrivandet kan därför se väldigt olika ut. Kortare skrivövningar eller längre texter. Prosa, poesi eller dagboksanteckningar.

Däremot är det viktigt att veta att i en reflekterande, läkande, skrivprocess ligger fokus på det som händer inuti dig, inte på att slutprodukten ska nå en läsare. Samhället är idag inriktat på prestationer och att visa upp det vi åstadkommer för omvärlden. Att skriva bara för sin egen skull, utan en potentiell läsare i åtanke, kan kännas främmande för många. Dessutom är vi alla vana vid att ha fått våra texter bedömda när vi gick i skolan. Den som vill skriva för att må bättre gör dock klokt i att försöka släppa alla tankar på hur det låter, vad som är korrekt grammatiskt eller vad någon annan kan tänkas tycka. Om texterna en dag ska resultera i en bok eller på annat vis delas med andra får helt enkelt vara en senare fråga.

En övning för att komma i gång

  • Bestäm dig för att skriva 15 minuter per dag, under fyra dagar.
  • Skriv om någonting som upptar dina tankar. Kanske en relation som skaver, någonting du har varit med om, ett bekymmer som du har.
  • Planera in reflektionstid efter dina 15 minuters skrivande. Skriv gärna ner dina tankar i ett eget dokument eller en skrivbok. Hur kändes det att skriva? Hur mår du nu?
  • Tidsbegränsa ditt skrivande och bestäm redan innan vad du ska göra när du har skrivit färdigt.

Några lästips om hur du kan läka dig själv genom skrivande

– Skriv för att läka, skriven av Emelie Hill Dittmer

– Skriva sig fri, skriven av Maria Bom

– Opening up by writing it down, skriven av James W Pennebaker och Joshua M Smyth

– Writing to awaken, skriven av Mark Matousek och Joan Borysenko

Artiklen är skriven av Ida Sundén, som är både coach och vägledare.

Recensioner av ”Tillsammans är vi två”

Me too…

Bild: Hanna Andersson

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag är timvikarie. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då, tänker jag.

Och jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande och kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Att stå upp för sig själv

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

”Det är en process!”

På gymnasiet hade jag en fransklärare som ideligen utbrast: Det är en process! Med en särskild handviftning och franskt nasalt uttal på just process. I smyg skrattade vi åt honom, hans livsvisdom landade tyvärr inte hos oss. Inte just då.

Men vid en av familjens skogsutflykter väckte något så udda som en liten enbärsbuske minnet av den där gamla läraren till liv. Busken var så ovanligt tät och fin, och överfull av omogna bär, att den fick mig att stanna upp mitt i skogen. Och att börja tänka på processer. Busken följer sin livsprocess utan större mankemang misstänker jag. Och det får ta den tid det tar. Visste du att det tar tre år för bären att mogna? Så länge busken tillåts vara ifred från yttre påverkan kommer den sköta detta. I balans mellan sitt varande och sitt skapande, processen måste få ha sin gång. Vi människor mår bra av att utveckla, tänka, förbättra, förändra. Utan dessa drivkrafter skulle vi stanna av. Men – vi vet ju alla att det finns ett men – när prestationer tar över och tillåts definiera vilka vi är och vårt värde finns en risk att vi tappar kontakten med oss själva.

Stora delar av världen verkar ha missuppfattat vad själva processen innebär, och helt uteslutit vissa delar av den? Tiden för reflektion, kontemplation, vila. De är lika viktiga som själva görandet.

Det här är något jag som person ofta behöver påminna mig om. Jag är rastlös, vill att saker ska gå fort. Samtidigt har jag behov av tid att hinna tänka färdigt, mitt huvud är ofta ett virrvarr av olika tankar och idéer, och hjärnan går på högvarv. Jag får tvinga mig själv att ta den där tiden, och inte minst att lägga det dåliga samvetet på hyllan över att jag just då inte presterar någonting synligt.

I själva verket är jag säker på att det är i stillheten det verkliga presterandet sker, då kunskaper och insikter får chans att mogna. Jag kommer på mig själv med att undra om vi som kollektiv har haft insikt om detta tidigare i vår historia. Kanske är insikten idag större än någonsin? Eller åtminstone större än på länge. Jag vet inte. Allt fler verkar i alla fall bejaka sitt behov av stillhet och ifrågasätta om den eviga jakten efter mer, större och bättre är meningen med livet.

Tack Göran

Jag kommer att tänka på en viss gråhårig man som höll en presskonferens i sin trädgård. Och mitt i frustrationen försöker jag påminna mig att också att bryta upp gamla patriarkala strukturer är en process. Även om den går oändligt långsamt – för långsamt – så sker förändringar. Vi har bara svårt att se dem för att vi befinner oss mitt i stormens öga.

Kanske ska vi rentav tacka Göran Lambertz för att han ställde sig i sin trädgård och gav dumheten ännu ett ansikte? De sista åren har fler män blivit medvetna om vad som pågår. Och med den nya medvetenheten blir det svårare att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Göran var så konkret och tydlig i sina resonemang, och han gav uttryck för dem alldeles själv. Hans ord var inte återberättade av en kvinna (och därmed möjliga att ifrågasätta).

Som så många andra ställer jag mig frågor kring hur de barn som växer upp ska lära sig vad en sund manlighet innebär. Jag vet att jag gör det svårt för min son när jag begär att han ska gå på tvärs med hur många andra pojkar beter sig, men försöker lära honom att det är hans ansvar att vara varsam med andra människor.

Och min dotter. Jag vill att hon ska vara fri, samtidigt som jag vill att hon ska akta sig. Präglad av egna erfarenheter, och medvetenhet om hur verkligheten än så länge ser ut, hör jag mig själv begränsa henne. Nej, spring inte ensam där. Jag vet inte om klumpen i magen till största delen beror på oro att något ska hända henne, eller om den bottnar i att jag för vidare ett unket ansvar att hon ska vara rädd om sig. Trots att det inte är hennes ansvar att se till att ingenting händer henne. Inte i det här avseendet.

Mitt i frustrationen påminner jag på nytt mig själv att förändring tar tid. Det är en process! Hos oss alla.

Behöver du stöd i att hitta din väg, din röst – läs mer om SAMTALSCOACHNING och SKRIV DIG HEL om hur jag kan hjälpa dig.  (Och sitter någon där ute och behöver få en artikel skriven? Hör av er! Jag jobbar som journalist igen.)