Gästskribent
Emelie Hill Dittmer
Månadens gästskribent heter Emelie Hill Dittmer och är skrivpedagog, journalist och författare. Hon tar dig via sitt flickrum till andra världskrigets Tyskland, genom poesi och verklighet och landar rakt in i ditt hjärta. Naket och berörande.
Det innersta rummet
Mitt allra första publicerade verk heter Det innersta rummet, en 53 sidor lång lyriksamling som står högst upp i min bokhylla. Boken blev verklighet genom en print-on-demand-tjänst och var mitt avslutningsprojekt på gymnasiet.
Den består av korta, melankoliska berättelser om mitt då 19-åriga liv, om mina känslor kring det som försiggick inom föräldrarhemmets väggar. I dikterna finns små koder inbakade. Den lilla lyckan, ljuset i det dunkla, fanns också med. Om kärleken till min första pojkvän – han som öppnade dörren till en annan värld – berättar jag också, insprängt mellan raderna.
Dikterna var för mig ett första försök att komma ut ur ett skal. Jag var på väg ut i världen och hade frisläppt delar av mina dagboksnoteringar om rädslor, sorg, ilska och förvirring i mitt innersta rum.
Att bära en historia inuti sig
“Fönstret står på vid gavel i det lilla flickrummet. Kalla vindar drar in för att åter blåsa ut och blåsa in igen. Det är dags för storstädning. Om ni hade sett rummet hade ni undrat varför det skulle städas. Ett mera välstädat rum får man leta efter. På hyllorna ligger små prydnadssaker i perfekt ordning. Skrivbordet är fritt från papper och böcker. Väggarna gapar tomma efter hästposters och Marcus Schenkenbergs ansikte. Tomma vägga är kalla väggar, ensamma väggar. Är flickrummet ett ensamt rum?”
25 år senare läser jag inledningen ur Det innersta rummet högt för mig själv. Här finns en önskan om att skaka om min närmaste omvärld och här finns, inte minst, en önskan om att bli sedd. Min största rädsla var att dö utan att ha blivit sedd. Genom orden blev jag både stark och livrädd – och då menar jag rädslan för att släppa orden fria. Det innersta rummet är också det första beviset på mitt eget läkande skrivande. På den tiden visste jag inte om att det fanns en metod som hette expressivt skrivande.
Idag arbetar jag som skrivpedagog med terapeutisk inriktning. Min officiella debut heter Skriv för att läka – En guide i reflekterande skrivande och utkom 2021 på Lassbo förlag. En bok som jag behövde lika desperat som mina kursdeltagare, då det finns få böcker som utforskar ämnet på svenska. Skriv för att läka innehåller förutom skrivövningar även forskning och intervjuer. Här finns mina kursdeltagares berättelser om att skriva sig fram i ljuset och hur de upplever att mörker och ljus ofta går hand i hand. Dessa kontraster genomsyrar de skrivprocesser jag vägleder sedan nio år tillbaka.
I en läkande skrivprocess går även samtalet och skrivandet hand i hand – vi bevittnar inte endast varandra utan lyfter även och stärker varandra under dessa resor. ”Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas”, som folkbildaren och pedagogen Honorine Hermelin en gång sade. Detta sammanfattar på många vis den läkande skrivprocessen när vi delar den i grupp. Att släppa orden fria. För det finns ingen större ångest än att bära en historia inuti sig, för att citera författaren och människorättsaktivisten Maya Angelou. Det är för mig oerhört helande att bevittna detta. Jag hade själv ingen stödjande skrivgrupp eller någon vägledare att luta mig emot på den tiden.
Jag ska bli författare
Härmed börjar mina reflektioner om vad mitt skrivande genom åren har betytt för mig. Vi fortsätter genom att backa bandet ytterligare. I mitt flickrum skriver jag brev så att pennan glöder. Parallellt med mitt dagsboksskrivande utforskar jag genom pennan det som händer i min omvärld. Jag försöker förstå och sätta ord på min ilska och sorgsenhet, men trots att det är mycket mörker finns mellan raderna även humor, ljus och längtan. “Jag ska bli författare” skriver jag ofta, jag släpar hem böcker från biblioteket, deltar i tävlingar och vinner ännu fler böcker. Jag är tio år och på omslaget till min dagbok finns en fredsduva och en regnbåge samt ett guldlås med en liten nyckel. Skrivandet gav mig hopp om en ny tid utanför det lilla flickrummet där jag befann mig, en plats utanför det innersta rummet. Där och då med dagboken i min hand, kände jag mig mindre ensam.
En större värld
Jag är 15 år och har just fått praktikplats på lokaltidningen Sydöstran i Blekinge. Här får jag skriva konsertrecensioner, krönikor och intervjua människor i min hembygd. Jag möter lokala kändisar, träffar barn som just gjort sina första framträdanden på Musikskolans julkonsert och får ta del av livsberättelser från jubilerande 80-, 90- och 100-åringar. Min första text handlar om en konsertupplevelse med Red Hot Chili Peppers. Senare skriver jag om Robyn, rockbandet Slade som besöker Olofström och andra kulturevenemang runt om i bygden. Jag möter den framlidne författaren Ulf Nilsson, som några år senare blir min mentor under arbetet med Det innersta rummet. Min penna för mig samman med platser, människor och oväntade möten som öppnar upp min värld alltmer.
En egen läsekrets
Skrivandet blir mer än ett andningshål. Jag får och kan skriva, och jag har min egen byline. Jag är euforiskt lycklig i dessa stunder och bryr mig knappt om det faktum att jag faktiskt får ersättning för mina artiklar och reportage, även om pengar i detta sammanhang naturligtvis är en bonus. Jag andas och älskar doften av tidningsredaktion. Det känns stort att få gå ner i tryckeriet på Landbrogatan i Karlskrona, tillsammans med dåvarande chefredaktören, framlidne Donald Holmgren. Ännu större är ögonblicket när han efter avslutad praktikperiod följer mig till stationen för att vinka av mig – och säger att han tror på mig.
Några år senare knackar jag på dörren till tidningen Norra Skåne i Hässleholm. Jag fyller spaltmeter efter spaltmeter och blir så småningom uppgraderad till krönikör. I den rollen blir jag djärvare och allt mer personlig. Jag berättar om mig själv och vågar skriva om mina ätstörningar och om mobbningen under mina grundskoleår. Plötsligt har jag en egen läsekrets, Ibland ringer de mig, delar med sig av sina reaktioner och tipsar mig vidare om vad jag ska läsa, skriva om eller vem jag borde intervjua härnäst.
Dörren stängs
Så en dag tar allt plötsligt slut. Jag drabbas av utmattning, stirrar tomt ut i intet och försöker förklara detta för mina redaktionschefer. Då har jag hoppat runt på olika stolar under ett antal år, fyllt hål på familjeredaktioner och allmänredaktioner, men utan öppning för en fast tjänst har jag kroknat och gått på knäna. Samtidigt jagar mitt förflutna mig och den här gången kan jag inte fly undan.
Dörren till det innersta rummet stängdes under en ganska lång tid.
Ett år senare: Jag är 23 år och sitter i en skolbänk i den engelska lilla staden Totnes i grevskapet Devon tillsammans med studenter från hela världen. För mig börjar här ett nytt livskapitel, den engelska perioden – den som så småningom leder mig till min blivande man och hem till Sverige igen, fast detta först drygt femton år senare. Det är först då jag kan dra streck mellan människor, händelser, möten, upplevelser och med tydlighet se mitt livsmönster – där skrivandet alltid har varit den röda tråden, som genomsyrat allt.
När orden blir någon annans
Jag ser min längtan till skrivandet under perioder när jag har haft skrivkramp eller lidit av allmän idétorka, eller tidsbrist. Jag ser också rädslan inför mina egna ord, den som fullkomligt tog över efter att en lärare på en skrivarlinje inte tyckte att jag var redo att utforska mina traumatiska minnen från barndomen.
Och när jag år senare piskas av en alltför ivrig mentor till att skriva på ett sätt som inte längre liknar mina egna ord, kommer den känslan åter. Någonting händer med mig här. Jag känner en rädsla för vad omvärlden ska tycka, om jag kommer ut med dessa berättelser. Kanske blir jag offentligt avrättad.
Den röda tråden spinner också genom perioder av ”flow” då jag kände en fullkomlig lycka och samtidigt ett oväntat mod och en upprymdhet inför att vara något på spåren. Framför allt under den skrivarperiod som mynnade ut i ett manus som fortfarande ligger i byrålådan, och som handlar om mig och min farmor.
Mellangenerationstrauma
Under flera års samtalsterapi i England utforskade jag mitt ”mellangenerationstrauma”, varefter jag bestämde jag mig för att studera hur djupt ett krig kan påverka efterlevande tre generationer senare. Resan för mig till den lilla staden Fürstenberg drygt sju mil norr om Berlin och resterna av Ravensbrück, det enda koncentrationslägret för enbart kvinnor under andra världskriget. Skrivandet blev under denna tid mitt ankare och en hamn, som hjälpte mig att så småningom acceptera mitt förflutna, det hade givit mig ny mening.
Jag återvänder till Ravensbrück där jag deltar i ett forum för den andra och tredje generationens överlevare.
Jag lyssnar till de andras berättelser och noterar frenetiskt i mitt anteckningsblock. Sakta börjar jag förstå hur saker och ting hängde ihop och varför jag och min far aldrig kunde mötas i detta. Jag skriver mig ur någon slags underjord och en slags besatthet om att bli publicerad tar över. Dessa berättelser – krigsskuggorna som på många sätt representerat min barndom – måste bara få komma upp till ytan.
Att ständigt bevisa sin duglighet “eftersom Hitler ju egentligen ville ha kål på oss” är ord som fortfarande ringer i mina öron, även om de har börjat klinga av. Det hela växer fram till ett manus och slutar med en refusering, vilket enligt författaraspiranter egentligen är något att vara glad för. Det ses ofta som ett slags erkännande och första steg mot publicering. Jag å andra sidan är för stunden helt knäckt, men landar så småningom i slutsatsen att det var processen och inte resultatet som var det viktiga.
Jag dammar av dessa texter, beviset på ett långt sökande. Läser dem på nytt, denna gång tyst för mig själv.
När en kvinna blöder för första gången skäms hon.
Alice gjorde det, och hennes medsystrar.
I ett kvinnoläger finns lukten av blod överallt. Det finns inte tillräckligt med servetter, oftast försöker vakterna undanhålla dem. Kvinnor blöder hjälplöst.
Men det skulle ta lång tid innan Alice förstod att farmor hade suttit tillfångatagen i ett kvinnoläger. Den insikten gjorde allting så självklart.
Plötsligt förstod hon vad skammen kom ifrån.
Att den redan fanns där i hennes hud. Den låg där mellan alla veck, gömde sig, grodde. Tills stanken kom smygandes. Till sist blev den outhärdlig.
Hon började gräva och förstod var farmor kom ifrån, påbörjade sökandet efter hennes röst och efter och olyckssystrarna, de som också tillhörde henne.
Att fullborda ett uppdrag
Ibland får jag små påtryckningar, av kärleksfullt slag, att jag borde göra ett nytt försök att publicera detta manus. Det skulle innebära att jag fick slutföra den process jag berättar om i Skriv för att läka – En guide i reflekterande skrivande och som mitt hjärtas sökande mynnade ut i. Idag sprider jag det läkande skrivandet till så många som möjligt – kurser, workshops, föreläsningar. Detta har blivit mitt livs uppdrag.
I byrålådan ligger fortfrarande berättelsen om mig och farmor Zenobia. Kanske kommer jag trots allt, inom sinom tid, att göra ett nytt försök att släppa även denna berättelse ur mitt innersta rum.
I det avslutande kapitlet av Skriv för att läka citerar jag Den franske filosofen Paul Ricoeur; ”Bakom historien, minnet och glömskan. Bakom minnet och glömskan, livet. Men att skriva livet är en annan historia. Omöjlig att fullborda.”
Att fullborda vårt uppdrag om att skriva oss själva tar aldrig slut. Det är ett livslångt äventyr, en glädje och inte minst – en tröst. Så har det alltid varit för mig.
Cirkeln sluts
Vi är nu tillbaka där vi började, jag är nitton år och på väg att ta studenten. Jag har lämnat över ett rykande färskt exemplar av Det innersta rummet, till en av mina lärare på min gymnasieskola i Växjö. Den sista dikten i Det innersta rummet berör honom, och jag får en blick som jag fortfarande minns. Mina ord hade fått honom att fälla en tår som nu rullade nedför hans kind.
Denna dikt får avsluta texten.
Oförstörd glaskula
I väntan på att krossas
Rullar sakta
Utför
Oförberedd att möta slutet
Måste ändå krossas
För att växa
Måste dö
För att leva
Titta!
Hon andas fortfarande
Lever.
Emelie Hill Dittmer
Vill du veta mer om Emelie?
Läs mer på hennes hemsida och följ henne på Instagram. Här kan du också läsa ett av hennes reportage om Ravensbrück.
