Gästskribent
Annelie Mannerström
Månadens gästskribent heter Annelie Mannerström och är författare till feelgoodromanen Ingen konst att falla för dig. Annelie sätter tänderna i en fråga jag själv ofta ställt: att skriva sig hel – går det? Vem är hel? Om vi behöver skriva oss hela, betyder det att vi är trasiga innan vi har gjort det jobbet?
”Om man faktiskt kan bli hel – kan man då också vara halv, eller tre fjärdedelar? Man är väl alltid summan av ens delar? Man är väl alltid hel och sammanhängande?”
Var jag hittar mig själv
Att skriva sig hel. Går det?
Hel.
Jag smakar på ordet. Kan man verkligen skriva sig hel, och vad betyder egentligen det?
Först googlar jag. Google är alltid min första anhalt – i stort som smått, kring allt som rör livet och det livet består av, det mina tankar består av. Vill ständigt veta mer. Hitta facit, rätt svar, släppa mina funderingar. Bli hel, kanske?
Internet berättar för mig att ”hel” till exempel kan betyda att något är odelat, sammanhängande och intakt. Jag får upp ord som helhet, helande och det forngermanska ordet helan som tydligen betyder ”att dölja”. Dölja vad?
Om man faktiskt kan bli hel – kan man då också vara halv, eller tre fjärdedelar? Man är väl alltid summan av ens delar? Man är väl alltid hel och sammanhängande?
Att hitta läkning
Frågorna hopar sig, breder ut sig. Jag börjar fundera på vad summan av mina delar är, vad mina delar ens består av. En del liten flicka, en del vuxen kvinna. En del mamma, en del syster, dotter, vän. En del glad, en del ledsen. En del känsla och intuition, en annan del struktur och planering.
Vilken del är det som saknas för att jag ska bli hel?
När jag var yngre började min mamma med reiki. Det är en typ av alternativmedicin, en japansk healingform som går ut på att man lägger sina händer direkt på eller strax ovanför olika delar av sin egen eller andras kroppar för att läka. Hela. Var och en får tro vad man vill om sådant, jag minns bara att de enda gångerna mammas kalla händer blev varma var när hon utövade reiki. Steget var inte stort att därifrån göra kopplingen till läkare, vars händer ofta är varma och behagliga. Som om den läkande förmågan på något sätt kanaliseras ut genom händerna.
En ledtråd
Där finns kanske den här textens koppling till skrivandet? En ledtråd till hur man kan skriva sig hel. För de allra flesta använder ju just händerna för att kanalisera sitt skrivande. Orden flödar från huvudet ner genom armarna, ut i händer och fingrar på ett tangentbord eller i en penna mot ett papper. Det där flowet man ibland kan uppleva när man skriver – vad är väl det om inte läkande? En slags mindfulness, ett nästan meditativt tillstånd där det enda som existerar är jag och min text. Kanske är det då jag känner mig som mest hel?
När jag skriver får jag syn på saker. Minnen fogas samman med intryck och erfarenheter, ställs mot varandra i nya konstellationer. Jämförs, ger upphov till nya slutsatser. Nya insikter. Om mig själv, om världen och min plats i den. Jag behöver bolla mina tankar mot pappret för att få syn på dem. Jag börjar hänga samman?
Skrivandet ger perspektiv
Trauman bearbetar jag bäst i text. Det rent visuella i att se saker beskrivas – och hantverket som ligger bakom att beskriva dem – hjälper mig att få distans och perspektiv. Först då kan jag närma mig det otäcka. Smärtan, sorgen, besvikelsen. Mörkret. Det där man kanske vill dölja. Helan igen, på forngermanska. Skammen över vad jag gjort eller inte gjort eller varit med om lättar när jag uttrycker mina upplevelser i ord. När jag skriver ner mina tankar och känslor får de liv. Ett existensberättigande.
Jag finns. Mitt liv har hänt. Jag har hänt.
Att ”motion breaks emotion” är annars något jag ofta återkommer till. När det är tungt, när ångesten pressar ihop bröstkorgen och gör det svårt att andas, påminner jag mig själv om att jag kommer må bättre om jag till exempel tar en promenad. För kroppens rörelser, fötternas rytmiska dunkande mot underlaget, bryter känsloläget. Ansträngningen tvingar mig att släppa jobbiga tankar – eller hjälper mig att sortera in dem på rätt plats för att avbryta ältandet.
Att skriva sig hel – eller inte
En pennas vägar över ett papper är också en rörelse, kan kanske också bryta känsloläget? Eller åtminstone hjälpa en att ta sig igenom det värsta, in i texten och ut på andra sidan med en ny förståelse och distans. Ett nytt sammanhang, en ny helhet.
På ett medvetet plan skriver jag inte för att läka eller bli hel. Jag skriver för att jag älskar det. För att det är den uttrycksform jag trivs bäst i. Älskar orden, flödet, rytmen. Hur jag kan påverka textens ton bara genom att byta ut några ord. Kanske är allt skrivande läkande, i någon form. Men skrivandet behöver egentligen inte ha någon funktion alls, det har sitt eget existensberättigande ändå.
Hitta förståelse
Fast efteråt, när texten börjar ta form och avslöjar saker för mig som jag inte visste att jag hade inom mig, så inser jag att jag skriver för att förstå mig själv och andra. Kanske är det därför många skriver dagbok? Jag har alltid tyckt att det låter bra i teorin, men det har aldrig fungerat för mig. Först när jag skriver till en potentiell läsare klarar jag av att vara helt uppriktig i texten, hur motsägelsefullt det än kan verka. Av någon anledning har jag tydligen lätt för att ljuga för mig själv, men svårare att ljuga för någon annan.
Det kanske är en bra sak?
Fiktionen ligger mig därför närmast till hands, eftersom det är viktigt för mig att texten är ärlig och sann – även om den nu råkar vara påhittad. Kärlekshistorierna jag skriver skulle på ytan möjligen kunna uppfattas som lättsamma och mysiga. Men jag tror inte att de känns ytliga. Där finns en botten, ett mörker att spegla sig i. I sådana texter trivs jag bäst. Det fina behöver ställas mot det fula, historiens och karaktärernas djup uppstår först i skavet. Och där hittar jag mig själv.
Att skriva sig in i mörkret
För jag behöver karaktärer som är som jag – med osäkerheter, småsinthet och självcentrerade tankar. Allt det där smutsiga vi alla går omkring och bär på. Vill gestalta situationer som är lika svåra som livet självt. Utan dem blir skrivandet – och även läsandet – alldeles för sömlöst, alldeles för enkelt och svårt att relatera till. Jag behöver kontrasterna för att skrivprocessen ska vara glädjefylld och intressant. Det tror jag ger en glädjefylld och intressant läsning.
Skräck fascinerar mig som genre, psykologiska thrillers likaså. Men jag vet inte var jag ska få in kontrasterna. Kanske är det därför jag inte skrivit något riktigt mörkt än, även om idéerna finns där. Jag måste hitta ett sätt att väva in det ljusa, för att ytterligare betona det riktigt mörka. De gånger jag på skrivkurser har fått skriva fritt utifrån ett givet tema har jag nästan alltid hemfallit åt det mörka. Trauman, skam, det allmänmänskligt vidriga som vi alla tvingas genomgå förr eller senare. Någon längre text har det inte blivit än. Men jag längtar.
Är det kanske där jag kommer hitta delen som saknas för att jag ska bli hel?
I mörkret. I det undermedvetna. För undermedvetet gör det något med mig att skriva, oavsett om det är helandet jag är ute efter eller inte. Det är som att tappa in på en hemlig del av mitt inre som jag inte har tillgång till utanför skrivandet.
Helan – att dölja. Men det dolda vill jag skriva mig bort ifrån. Med hjälp av texten vill jag föra fram det mörka i ljuset.
Annelie Mannerström
Vill du veta mer om Annelie?
Annelie är författare till boken ”Ingen konst att falla för dig”. Om du är nyfiken på boken och vill veta mer om Annelie kan du följa henne på Instagram.
Blir du nyfiken på läkande skrivande och vill få hjälp att komma igång?
LÄS MER om mina tjänster och Skriv dig hel.
Copyright Agneta Wahlström