Gästskribent
Sandra Lindblom
Mitt skrivande är min akilleshäl
När det kommer till skrivandet så är det ingenting jag gör. Det är en del av mig. Det är en berättelse som alltid finns inom mig och ibland behöver den komma ut på papper. Jag är inte den personen som behöver fundera på vad jag ska skriva eller hur jag ska formulera mig utan texten flyter på lika lätt som ett vattenfall. Ibland. I den bästa av världar.
Men så finns det där andra. Det där tvivlet som kommer där man undrar om man verkligen är så bra på att skriva. Om historierna är tillräckligt gripande för att få läsaren att läsa vidare och dessutom hänga kvar. Lämna plats för eftertanke och därmed ge mig en chans att förändra.
Ibland vill jag ta hela världen på mina axlar och ibland blir den ett så tungt ok att jag inte riktigt kan få ned en enda bokstav. För hur kan man skriva någonting så djupt men fortfarande tillräckligt lätt för en läsare att mäkta med?
Jag började skriva redan när jag var liten. Det var inte dagböcker, för mina innersta tankar kommer alltid förbli just i mitt inre.
Men jag minns hur jag fastnade vid min mammas skrivmaskin och tidigt lärde mig att skriva. Fascinerades av allt från typsnitt till hur det kändes som att någon annan faktiskt skrivit det som stod på pappret. Distansen som mina handskrivna blad inte gav mig.
I tonåren kom datorn. Vilka möjligheter och jag kunde ägna timmar åt att bara skriva. Jag var så otroligt blyg under högstadiet och mitt skrivande var den plats där jag kunde uppleva alla de där sakerna som jag inte hade mod till i övrigt. På den tiden var inte fantasin min styrka utan mitt språk. På mellanstadiet fick jag höra att jag hade ett språkförråd som min lärare tyckte var otroligt. Tyvärr överglänstes den glädjen av det faktum att jag hade svårt att hålla fokus och en evig känsla av att inte vara bra nog i de andra ämnena.
Hjärnspöken
Jag tror att vi alla har dem men vi är olika bra på att mota bort dem. Få dem att stanna på sin plats och inte påverka oss. Under gymnasiet läste jag en kurs i filosofi där jag fick en uppgift där jag skulle beskriva vem jag är. Jag minns att jag skrev vilken sorts själ och personlighet jag hade och hur den påverkades av mitt yttre. Av andras bild av mig. Att själen inte riktigt får plats att spira om den hålls inne av ett skal som är så bräckligt inför andras blickar.
Det där tänker jag på ibland. Ungdomens osäkerhet. Jag skriver inte för min egen del längre. Någon gång i tjugoårsåldern hände det som jag behövde skulle hända. Nämligen att mitt skrivande inte längre var i centrum utan min fantasi. En otrolig fantasi där mina karaktärer skapade egna berättelser där jag plötsligt inte hade kontrollen.
En mäktig känsla
Fortfarande då så hade jag svårt med den röda tråden. Hitta en balans som skulle ta mig från start till mål. Det har och kommer troligtvis alltid vara min utmaning. Att fatta ett beslut och hålla mig till det. Men så läste jag om snöflingemetoden. Ett sätt där man helt enkelt skrev ned sitt manus i kortform och därefter byggde på. För att vara säker på att hålla den röda tråden och så blev det.
Äntligen kunde jag kasta mig in i ett manus. Skrivandet var lekande lätt och vid tjugofem, vid sidan av mitt företagande och studier, så var jag klar med mitt första ungdomsmanus.
Hela världen i mina händer.
Ja så kändes det. Som att jag åstadkommit något som så få andra människor skulle klara av.
Äntligen fanns mina karaktärer där på pappret och andra kunde få läsa dem. Några få utvalda fick läsa mitt manus och kritiken var så positiv. Det här borde alla ungdomar läsa. Stark och modig skickade jag in mitt manus till några förlag.
Refuserad
Det här är ju femton år sedan nu och bokbranschen var annorlunda. Jag var ung och inte särskilt stark i att jag kunde saker. Jag som vanligtvis är en självständig och modig tjej. Som alltid gått min egen väg, aldrig gått med på saker som jag inte vill göra. Startade eget företag vid tjugotre årsålder och som andra genom livet alltid sett så modig.
Men mitt skrivande är min akilleshäl. Det är min modiga dröm som jag närt så länge men som jag inte jobbat för att förverkliga. I stället fokuserade jag om. Mitt första barn föddes året därpå och med handen på hjärtat kan jag säga att mitt liv började då. Mina barn har och kommer alltid vara min första prioritering. Jag hade så mycket annat som lockade att skrivandet kom lite i skymundan.
Men så, för tre år sedan bestämde jag mig. Såklart skulle jag skriva. Gå en kurs där jag kunde låta andra läsa mitt manus och få inspiration. Självförtroendet när det kom till skrivandet var någonstans i grunden ganska bra och jag tog till mig det mina kursdeltagare sa till mig.
”Förlaget glömde till och med att meddela mig att boken var i tryck och helt plötsligt möttes jag av en pall på min garageuppfart.”
På fem veckor slutförde jag mitt manus ”Inte vad jag vill” och skickade det senare till förlag. Fick ett erbjudande och nappade på det. Nu var jag författare. Hissnande och fantastiskt.
Ett manus som verkligen gjorde skillnad för den som läste det. Men allt blev bakvänt. Förlaget glömde till och med att meddela mig att boken var i tryck och helt plötsligt möttes jag av en pall på min garageuppfart.
Det är inte så man tänker sig debuten. Känslan av den där författaren som jag väntat så länge på att bli uteblev. Samtidigt så var det ju sant. Min livslånga dröm var uppnådd och jag hade klarat att få ett manus utgivet. Under tiden som jag väntade på svar från förlaget så fick jag inte ge upp.
Jag var tvungen att skriva mer. Så det gjorde jag. Ett manus som jag inte haft legat i bakhuvudet alltför länge utan som samlades ihop på kort tid. Ett manus som jag behövde skriva, nämligen ”Om jag kunde”.
Utmanande och självklart
Det handlar om Elisabeth som är så mycket mig att jag ibland blir generad när jag läser om henne. Elisabeth är jag och hennes liv är som jag föreställer att mitt hade blivit om mina föräldrar inte hade skilt sig när jag var tio år. När jag skrev det här manuset visste jag inte vad jag gav mig in på. Det var så tungt och samtidigt så enkelt att skriva. Det var utmanande och samtidigt så självklart.
Det är mitt absolut viktigaste manus som jag skrivit. Men i efterhand tänker jag att det kanske mest är ett manus som inte hade behövt bli publicerat. Det är en text jag behövde skriva för att finna den där inre friden. Att göra upp med demoner och få ett avslut som någonstans legat och tickat i mig i över tjugo år. En ilska som behövde komma ut och en besvikelse som jag inte riktigt erkänt.
”Det inre har fått förbli kvar där. Men att låta en karaktär ta över det som man burit på var mitt sätt att ventilera och äntligen få ett avslut.”
Idag känner jag mig färdig. Med saker från min uppväxt. Som jag sa så har personliga texter aldrig varit för mig. Det inre har fått förbli kvar där. Men att låta en karaktär ta över det som man burit på var mitt sätt att ventilera och äntligen få ett avslut. Kanske är det fler som skulle må bra av att skriva på det sättet?
När jag lät ”Inte vad jag vill” utspela sig i Åtvidaberg där jag bor var jag livrädd. Tänk om folk skulle tro att det jag skrivit handlade om mig själv. Att intima scener var självupplevda och jag hade redan ett svar på frågan om folk skulle fråga om den var självupplevd: Om alla böcker var självupplevda så skulle inte en enda krim eller deckare skrivits för då skulle författarna antingen vara döda eller i ett fängelse.
Hissnande kärlek
Lugn i den förvissningen såg jag min bok hitta hem. Användas i skolor och göra mig stoltare än någonsin. Övertygad om det faktum att ungdomar behöver mina böcker. Klokskapen som jag samlat på mig under en livstid av funderande och värmen mellan mina karaktärer. Jag vet hur man skriver om hissnande kärlek eftersom jag har upplevt det.
Idag är jag tillbaka i min fiktiva värld. Fyra, snart fem bokmanus färdiga, som just nu ligger här hos mig. I ett tryggt förvar där jag funderar på vad jag ska göra med dem. Drömmen om att skriva på heltid finns fortfarande kvar och hela tiden dras mina tankar till manus för unga vuxna. Jag vill vara där det händer, där känslorna är stora och erfarenheten inte gjort en luttrad än. Trots att det inte är det som förlagen helst investerar i när det inte är en särskilt köpstark målgrupp.
Inte äldre än nitton
Häromdagen så mötte jag en kollega på gymmet tillsammans med hennes tonårsdotter varpå min kollega förklarad att jag skrivit de där böckerna som dottern läser.
När hennes dotter förstår att det är jag så vänder hon sig om och ser på mig med stora ögon:
”Jag bara älskar dina böcker!”
Det är ett ögonblick jag inte kommer glömma. Det är det ögonblicket jag kommer tillbaka till när hjärnspökena gör sig påminda. När tiden inte räcker till eller energin tryter. När jag vet att jag borde skriva för vuxna men mina karaktärer aldrig blir äldre än nitton år. Det finns ungdomar som jag själv var i deras ålder. Ungdomar som behöver mina böcker.
Vem ska jag skriva för om inte för dem? Om inte för mig själv?
Text: Sandra Lindblom
Vill du veta mer om Sandra?
Besök hennes hemsida eller följ henne på Instagram.
