Gästskribent
Susanna Johansson
Jag skriver alltså finns jag
Begreppet läkande skrivande läste jag om första gången när en gammal bekant som är författare startat en kurs i just det. Jag tyckte det lät rätt. En kurs jag även skulle kunna tänka mig att delta i. Men sedan, efter närmare eftertanke, i fråga om mitt eget skrivliv, så är det just det jag hållit på med. Fast på mitt sätt, och då omedvetet, genom hela livet.
Jag började skriva berättelser nästan med en gång när jag lärt mig skriva. Jag gjorde egna böcker genom att vika papper från A4 till hälften och häfta ihop flera sådana papper till en bok. Däri skrev jag olika berättelser och ritade bilder till. Senare fick jag en gammal skrivmaskin som jag skrev på.
När jag blev tonåring och fick dator skrev jag noveller och började på olika romanprojekt. Men jag skrev framförallt hundratals dikter. Det mesta handlade om teman jag själv varit med om eller reflekterade över.
På så sätt har skrivandet varit en form av bearbetning av livshändelser även om det ej var autofiktion eller självbiografiskt skrivande per se. För även om huvudpersonen inte var jag, så var det karaktärer som uppträdde i mångt och mycket som jag, eller på sätt som senare blev mina egna sätt.
Att identifiera känslor
Dikter och skrivande har alltid varit mitt sätt att känna. Eller rättare sagt, var och är fortfarande skrivande ett sätt varigenom jag identifierar, undersöker och försöker beskriva mina känslor och upplevelser. Framförallt i dikter.
På så sätt skriver jag mig själv genom en egen förståelse och gestaltning av framförallt min känslovärld. Det är som att jag speglar mig själv, för mig själv, igenom text.
För mitt liv har kanske varit ganska vanligt och normalt, fram tills att jag insåg att det inte varit det på olika sätt. Som adopterad har jag levt en stor del av mitt liv med depression.
Det var först när jag som 37 åring hade läst om pmds, och fick börja med antidepressiva under två veckor i menscykeln, som jag insåg att jag plötsligt mådde bra. Det var en överraskning att inse skillnaden mot mitt ”normalläge” så att säga.
Vändning under pandemin
Jag har haft min beskärda del av trauman under livet och började 2014 på riktigt min resa mot att må bättre genom att ändra mitt liv och skapa nya mönster. Det har varit en lång självutvecklande resa sedan dess som fortfarande pågår. Men jag har alltid varit en sådan som kämpat på, en fighter.
Sedan 2014 har mitt mående blivit successivt bättre och det vände på riktigt under pandemiåren, ironiskt nog. Detta på grund av allt hemarbete som gav mer tid över till att göra saker man mår bra av. Hemarbete innebar mer tid till skrivande. Det var också då jag började min dagliga yogarutin och mina dagliga andningsövningar.
Your silence will not protect you
Angela Davis
Jag skrev, som en del av mitt läkande om min emotionella adoptionsresa, en diktsamling vid namn Heliumballong. Jag kände att jag bara måste ge ut den för att den kan vara ett viktigt redskap för andra adopterade i sin egen resa. Som många andra författare säger: jag hade själv velat läsa den när jag var ung. Jag skrev den just under pandemiåren och hemarbetesåren efter att ha gått skrivkursen Your silence will not protect you på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.
Berättelse om adoption
Mitt skrivande är ofta väldigt rakt på (sak) och jag vägrar skräda mina ord. Jag skriver, och agerar numer också efter Angela Davis ord ”Your silence will not protect you”, som ju också skrivkursen hette. Skrivkursen var min inspiration till att skriva diktsamlingen för att berätta min historia och för att ge fler sidor av adoption.
Det var en viktig del för mig i skapandet av Heliumballong, att sätta ord på saker, företeelser och känslor som jag tidigare inte haft ord för, och som det inte heller i det svenska samhället finns ord för, nämligen den känslomässiga och psykiska upplevelsen av adoption.
Det var därför essentiellt att verkligen känna fram orden till dikterna och det var verkligen ett riktigt bearbetade och utforskande av bortträngda känslor.
För jag ville noggrant och ärligt sätta ord på adoptionsupplevelsen – för den har varit, och är, helt nedtystad av hela samhället – och det är ett stort svek gentemot alla adopterade.
Människor dör av den tystnaden! Så efter skrivkursen bestämde jag mig därför för att skriva min emotionella resa. Skriva mig tydlig genom att skriva fram min adoptionsupplevelse som självklar, och därigenom också ifrågasätta makten.
För det var alltid en del av mig själv jag inte förstod innan jag problematiserade adoptionens påverkan på mig.
Hitta känslorna bortom skrivandet
Därmed skrev jag mig synlig, men också levande och verklig i och med den nya förståelsen. Jag skrev mig fri från gamla mönster och andras projektioner. Jag skrev mig till den jag är idag. Ny. Och jag hoppas mina dikter kan ha den betydelsen för någon annan, någon som fortfarande befinner sig i tystnaden.
Nu är min förhoppning att diktsamlingen kan spridas så fler kan ta del av den. För det är inte bara en diktsamling utan en dikt-resa, från trauma mot läkning. Förhoppningen är att Heliumballong blir en känslomässig igenkänning för andra adopterade och ett sätt att nå deras egna känslor kring sin adoption.
Skrivande är för mig alltid ett projekt för förståelse av känslor, företeelser, samhället och för att bringa sanning, oavsett om det gäller rena fakta eller min egen sanning. Det är faktisk väldigt läkande – pun intended – och idag vet jag att det var en överlevnadsstrategi att bearbeta känslor genom skrivande.
Mitt skrivande är idag mestadels dikter och även olika kulturjournalistiska texter. Men jag har ett romanprojekt på hyllan som jag dammar av ibland.
Ut ur ekorrhjulet
Jag försöker utvecklas i skrivandet så att det någon gång inom en snar framtid kan bli en del av mitt levebröd, på olika sätt, och söker därför frilansuppdrag och försöker förverkliga min ursprungliga dröm att bli journalist – kulturjournalist – och författare/skribent.
Jag har kommit till en punkt i livet där jag måste göra det jag brinner för, vilket är att skapa och ha möjligheten att vara kreativ. Därmed behövs en livsförändring för att kunna ta hand om mig själv känslomässigt på ett bättre sätt. Vilket innebär att det måste finnas plats och tid att känna alla de känslorna som man måste hålla tillbaka för att klara vardagens ekorrhjul. För i vårt samhälle finns det tyvärr ingen plats för att känna, bara planering och pusslande kring arbetsveckan och kring hur man ska göra den så smidig som möjligt.
Så i slutändan kommer allt tillbaka till skrivandet, och skrivandet blir nästan alltid ett meta-projekt för mig. Jag skriver, alltså finns jag.
Nedan är en dikt jag läste på mitt livs första Poetry Slam i Göteborg. Kommer läsa där igen i vår. Håll utkik vettja.
Susanna Johansson
Vill du veta mer om Susanna?
Besök hennes profil på Instagram.
Tabula rasa
Susanna Johansson
