Gästskribent

Susanna Johansson

Jag skriver alltså finns jag

Begreppet läkande skrivande läste jag om första gången när en gammal bekant som är författare startat en kurs i just det. Jag tyckte det lät rätt. En kurs jag även skulle kunna tänka mig att delta i. Men sedan, efter närmare eftertanke, i fråga om mitt eget skrivliv, så är det just det jag hållit på med. Fast på mitt sätt, och då omedvetet, genom hela livet.

Jag började skriva berättelser nästan med en gång när jag lärt mig skriva. Jag gjorde egna böcker genom att vika papper från A4 till hälften och häfta ihop flera sådana papper till en bok. Däri skrev jag olika berättelser och ritade bilder till. Senare fick jag en gammal skrivmaskin som jag skrev på.

När jag blev tonåring och fick dator skrev jag noveller och började på olika romanprojekt. Men jag skrev framförallt hundratals dikter. Det mesta handlade om teman jag själv varit med om eller reflekterade över.

På så sätt har skrivandet varit en form av bearbetning av livshändelser även om det ej var autofiktion eller självbiografiskt skrivande per se. För även om huvudpersonen inte var jag, så var det karaktärer som uppträdde i mångt och mycket som jag, eller på sätt som senare blev mina egna sätt.

Att identifiera känslor

Dikter och skrivande har alltid varit mitt sätt att känna. Eller rättare sagt, var och är fortfarande skrivande ett sätt varigenom jag identifierar, undersöker och försöker beskriva mina känslor och upplevelser. Framförallt i dikter.

På så sätt skriver jag mig själv genom en egen förståelse och gestaltning av framförallt min känslovärld. Det är som att jag speglar mig själv, för mig själv, igenom text.

För mitt liv har kanske varit ganska vanligt och normalt, fram tills att jag insåg att det inte varit det på olika sätt. Som adopterad har jag levt en stor del av mitt liv med depression.

Det var först när jag som 37 åring hade läst om pmds, och fick börja med antidepressiva under två veckor i menscykeln, som jag insåg att jag plötsligt mådde bra. Det var en överraskning att inse skillnaden mot mitt ”normalläge” så att säga.

Vändning under pandemin

Jag har haft min beskärda del av trauman under livet och började 2014 på riktigt min resa mot att må bättre genom att ändra mitt liv och skapa nya mönster. Det har varit en lång självutvecklande resa sedan dess som fortfarande pågår. Men jag har alltid varit en sådan som kämpat på, en fighter.

Sedan 2014 har mitt mående blivit successivt bättre och det vände på riktigt under pandemiåren, ironiskt nog. Detta på grund av allt hemarbete som gav mer tid över till att göra saker man mår bra av. Hemarbete innebar mer tid till skrivande. Det var också då jag började min dagliga yogarutin och mina dagliga andningsövningar.

Your silence will not protect you

Angela Davis

Jag skrev, som en del av mitt läkande om min emotionella adoptionsresa, en diktsamling vid namn Heliumballong. Jag kände att jag bara måste ge ut den för att den kan vara ett viktigt redskap för andra adopterade i sin egen resa. Som många andra författare säger: jag hade själv velat läsa den när jag var ung. Jag skrev den just under pandemiåren och hemarbetesåren efter att ha gått skrivkursen Your silence will not protect you på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.

Berättelse om adoption

Mitt skrivande är ofta väldigt rakt på (sak) och jag vägrar skräda mina ord. Jag skriver, och agerar numer också efter Angela Davis ord ”Your silence will not protect you”, som ju också skrivkursen hette. Skrivkursen var min inspiration till att skriva diktsamlingen för att berätta min historia och för att ge fler sidor av adoption.

Det var en viktig del för mig i skapandet av Heliumballong, att sätta ord på saker, företeelser och känslor som jag tidigare inte haft ord för, och som det inte heller i det svenska samhället finns ord för, nämligen den känslomässiga och psykiska upplevelsen av adoption. Det var därför essentiellt att verkligen känna fram orden till dikterna och det var verkligen ett riktigt bearbetade och utforskande av bortträngda känslor.

För jag ville noggrant och ärligt sätta ord på adoptionsupplevelsen – för den har varit, och är, helt nedtystad av hela samhället – och det är ett stort svek gentemot alla adopterade.

Människor dör av den tystnaden! Så efter skrivkursen bestämde jag mig därför för att skriva min emotionella resa. Skriva mig tydlig genom att skriva fram min adoptionsupplevelse som självklar, och därigenom också ifrågasätta makten. För det var alltid en del av mig själv jag inte förstod innan jag problematiserade adoptionens påverkan på mig.

Hitta känslorna bortom skrivandet

Därmed skrev jag mig synlig, men också levande och verklig i och med den nya förståelsen. Jag skrev mig fri från gamla mönster och andras projektioner. Jag skrev mig till den jag är idag. Ny. Och jag hoppas mina dikter kan ha den betydelsen för någon annan, någon som fortfarande befinner sig i tystnaden.

Nu är min förhoppning att diktsamlingen kan spridas så fler kan ta del av den. För det är inte bara en diktsamling utan en dikt-resa, från trauma mot läkning. Förhoppningen är att Heliumballong blir en känslomässig igenkänning för andra adopterade och ett sätt att nå deras egna känslor kring sin adoption.

Skrivande är för mig alltid ett projekt för förståelse av känslor, företeelser, samhället och för att bringa sanning, oavsett om det gäller rena fakta eller min egen sanning. Det är faktisk väldigt läkande – pun intended – och idag vet jag att det var en överlevnadsstrategi att bearbeta känslor genom skrivande.

Mitt skrivande är idag mestadels dikter och även olika kulturjournalistiska texter. Men jag har ett romanprojekt på hyllan som jag dammar av ibland.

Ut ur ekorrhjulet

Jag försöker utvecklas i skrivandet så att det någon gång inom en snar framtid kan bli en del av mitt levebröd, på olika sätt, och söker därför frilansuppdrag och försöker förverkliga min ursprungliga dröm att bli journalist – kulturjournalist – och författare/skribent.

Jag har kommit till en punkt i livet där jag måste göra det jag brinner för, vilket är att skapa och ha möjligheten att vara kreativ. Därmed behövs en livsförändring för att kunna ta hand om mig själv känslomässigt på ett bättre sätt. Vilket innebär att det måste finnas plats och tid att känna alla de känslorna som man måste hålla tillbaka för att klara vardagens ekorrhjul. För i vårt samhälle finns det tyvärr ingen plats för att känna, bara planering och pusslande kring arbetsveckan och kring hur man ska göra den så smidig som möjligt.

Så i slutändan kommer allt tillbaka till skrivandet, och skrivandet blir nästan alltid ett meta-projekt för mig. Jag skriver, alltså finns jag.

Nedan är en dikt jag läste på mitt livs första Poetry Slam i Göteborg. Kommer läsa där igen i vår. Håll utkik vettja.

Susanna Johansson

Vill du veta mer om Susanna?

Besök hennes profil på Instagram.

Nyfiken på hur du kan skriva dig hel?

Läs mer om läkande skrivande och Skriv dig hel på sidan om coachningtjänster.

Tabula rasa

 

Om inget var skrivet

Om hela världen vore fylld av blanka ark

Blanka ark överallt

singlandes omkring, som snö

Hur skulle människor då fylla dem?

Vad skulle de skriva

för att berätta

sina liv?

Vad hade människor velat säga,

i klartext,

om de fått uttrycka precis allt

det de bär på?

Allt av vikt,

det som deras hjärtan krossats av.

Det de bränt ut sig för

som ett ljus tänt i båda ändar

Med orden från deras inre

Med röster som tidigare tystats ned.

Med sorger som inte kunnat uttalas

För hur skriver man det

som aldrig fick höras?

Med vilka hemliga ord

vilka gömda ord

vilka glömda ord?

Sanningar som aldrig fått vara

sanningar

Bara parenteser

eller lögner.

Onämnbara

Hur skriver man ångest på ett papper

med ord som inte får finnas?

Med meningsbyggnader av ord

som aldrig tidigare uttalats tillsammans

Hur beskriver man företeelser

som sopats under mattan

som vägrats benämnas

trots en påtaglig smärta som aldrig erkänts,

inte ens inför oss själva.

Hur?

Vad skulle människor skriva

om deras tårar vore bläck

och deras knutna nävar i fickan vore

reservoarpennor

om såren i deras hjärtan hade klätts i ord?

Om de bortträngda känslorna

blev bokstäver och stavelser?

Vilka ord skulle komma utsipprande

ifrån värkande axlar

och spända käkar?

Vilka stavelser skulle uttalas drömskt

i den uppstyckade sömnen,

då, när alla murar ligger nere och det

undermedvetna talar?

Vilka oskrivna historier

finns i den offentliga sektorns alla ärendearkiv,

vilka öden kan utläsas mellan de sakliga

raderna i utredningarna?

Vilka adjektiv stormar omkring i

traumareaktionerna?

Och hur kan hopplösheten

och rädslan i flashbacksen

bilda förståeliga meningar som blir berättelser

för eftervärlden?

Vilka utrop av förfäran och levd erfarenhet

skulle strömma ut från

självklarheterna i den strukturella

diskrimineringen

om vi någonsin, på riktigt,

tordes utmana status quo?

Om axlar som slokat äntligen rätades

och böjd hållning blev stolt igen

just för att de skrivna orden skär luften

som knutna nävar riktade mot skyn?

Vad skulle vi då få veta?

Vad berättar alla dessa gömda ord

som tidigare varit Bortträngda?

Vad skulle vi skriva

om vi lyssnade på den lilla rösten inuti?

Våra inre barn

som bryskt skuffats undan av livet

men sedan varsamt lockats fram

och nu talar vänt

utan nedsolkningar från jordens damm

Om alla dessa kvävda och tystade stavelser

fick komma fram i ljuset

Om alla dessa meningar fick fritt spelrum att

definieras,

och de överhuvudtaget

vågade ta plats och äntligen fick existera

Så skriv, alla sanningar du bär på

Skriv för att göra dig hörd

Skriv för att bli fri

Skriv för att läka

Fyll alla blanka ark

och världen kommer att tacka dig,

för dina ord behöver läsas

och din sanning behöver höras!

Så snälla,

fyll alla blanka ark

och radera tystnaden

Susanna Johansson