Gästskribent
Erica Eklund
Jorden skälver, marken gungar
Jag var tvungen att skriva Jorden skälver, marken gungar. Det visste jag tidigt. Men jag visste inte hur. För hur återger jag pappas liv? Hur sätter jag ord på dialoger jag inte hört, eller skriver om upplevelser och känslor som inte är mina? Hur kan jag veta vad han upplevde när spritsuget rasade i kroppen?
Jag har alltid älskat att skriva och haft många berättelser inom mig men det fanns tidigt en som inte kunde vänta på sin tur. Den var tvungen att komma ut först för att jag överhuvudtaget skulle kunna skriva något annat. Jag förstod inte då att jag behövde skriva för att bearbeta och må bra, det har jag insett senare. Genom att bearbeta mina upplevelser försökte jag förstå dem bättre.
Från början visste jag heller inte i vilken form och om jag skulle våga låta någon annan läsa men under skrivandets gång blev det tydligare och tydligare att min berättelse kanske skulle kunna vara till hjälp för andra.
Jorden skälver, marken gungar släpptes 2022 på Ordberoende förlag men redan under gymnasiet formulerade jag de första orden. Det blev noveller och korta texter som innehöll enstaka händelser från min barndom, de flesta är omarbetade och finns med i min bok.
Min pappa Uffe var alkoholist redan när jag föddes och så länge som jag kan minnas älskade jag honom för den han var. Det var så många andra som var besvikna och arga på honom att jag nog redan som liten kände att jag inte skulle vara en av dem. Jag skulle stå på pappas sida. Fram tills jag var tolv år sågs vi endast sporadiskt och de möten som vi fick betydde mycket för mig. Jag lade en hel del energi på att försöka få honom att verka som vilken pappa som helst, ville att alla skulle veta att jag hade en pappa. Ville så gärna vara som alla andra. Jag hade ingen aning om att det fanns flera barn som hade en alkoholiserad förälder, trodde att det bara var jag.
Skam och oro
Som vuxen ser jag hur medberoende jag var men där och då såg jag på honom som den finaste pappan i världen och jag minns att jag tyckte synd om honom. Ju äldre jag blev desto svårare blev det att vara positiv och bara se de bra sakerna. Jag var inte längre stolt över honom, istället brottades jag med skam och oro. Som barn hade jag utan problem gått fram till honom på stan medan jag som tonåring gjorde allt för att hitta omvägar. Så många gånger hade jag fått höra att allt skulle bli bra, pappa skulle klara det, han skulle bli frisk och fri från alkoholen. Lika många gånger blev jag besviken när han trillade dit igen. På samma sätt fick jag ofta höra att det var illa för pappa, att hans kropp kanske inte skulle klara så mycket mer. Jag skulle vara beredd på det värsta. År ut och år in.
På gymnasiet valde jag att fördjupa mig i ämnet alkoholism när vi skrev det som då kallades specialarbete. Jag ville lära mig mer om alkoholism och läste på om beroende, behandlingar och vad alkoholen gjorde med kroppen.
Pappa bodde just då på ett behandlingshem och jag frågade om han kunde tänka sig att berätta lite om sitt liv som alkoholist.
Vi bestämde träff på ett café och jag var förberedd med frågor. När vi möttes behövdes inga frågor. Orden strömmade ur honom.
Finaste presenten
Det var så tydligt att han ville att jag skulle veta mer om hans liv. Han gav mig också en bunt med handskrivna sidor där han berättade om sin uppväxt, sina tonår, sin första kontakt med alkoholen, om hur det var när jag föddes, när han träffade min mamma och om hur det kändes när suget efter alkohol rusade i kroppen.
Det är utan tvekan den finaste presenten jag fått någonsin. Det var otroligt svårt att läsa men samtidigt så värdefullt. Mitt arbete fick en personlig prägel och jag minns att min lärare berättade att hon grät när hon läste. Jag tog studenten och såg fram emot att visa mitt fina omdöme på arbetet. Men några veckor efter studenten dog pappa. Kroppen orkade inte längre. Jag höll honom i handen när han somnade in. Pappa blev 44 år.
Våga skriva
Redan när jag var tio år visste jag att jag skulle bli författare. Eller bli och bli, jag var författare och funderade inte så mycket på vem som fick kalla sig författare och inte. Jag sparade pengar i en ask och när jag hade 750 kr följde mamma med mig till stan och jag köpte en svart skrivmaskin.
Jag skrev lyckliga berättelser om kärnfamiljer. Det fanns inga konflikter och allt var bara bra. Jag funderade inte på om det jag skrev var bra eller dåligt, jag njöt av att skriva.
I mitt arbete som lektör och författarcoach ser jag att så många skulle behöva släppa på oro om vad andra kommer att tycka och tänka om det de skriver. Det finns så mycket som hindrar så många från att skriva. Det var dessa tankar som fick mig att skriva min andra bok VÅGA skriva (2023), en skrivhandledning med fokus på författarens mindset.
Skriva av sig först
Det tog närmare femton är för mig att skriva Jorden skälver, marken gungar. Jag letade länge efter formen. Jag visste att jag skulle skriva om mig och pappa men inte riktigt hur. Att skriva av sig är en sak men vad var det jag ville berätta? Hur skulle jag strukturera min berättelse så att den fick ett läsvärde för andra? Vad var okej att berätta och vad skulle kunna göra någon ledsen eller besviken?
I mitt jobb som författarcoach pratar jag mycket om just skillnaden mellan att skriva av sig och att skriva en bok. Jag rekommenderar alla som vill berätta om något som de själva varit med om att först skriva av sig. Det kan var så läkande att låta allt komma ut i form av ord på ett papper eller i en dator. Att låta orden komma utan att lägga någon värdering kring om det är bra eller dåligt. Bara skriva och skriva.
Ofta är det så mycket som behöver komma ut och det viktiga är att se att allt som kommer ut nödvändigtvis inte behöver vara med i boken. Ofta vill man berätta allt, det är lätt att bli orolig för att läsaren ska missa något. Men det terapeutiska skrivandet och själva boken är ofta två helt olika texter.
Att vilja berätta allt
Det första jag skrev på min bok var mer terapeutiskt än bra. Det saknade struktur och hade inte ett läsvärde för någon annan. Men det behövde göras. Jag behövde få berätta. Nästa steg blev att ta ett kliv åt sidan för att se vad som kommit ut. Fanns det någon röd tråd och vad hade ett värde? Fanns det något att bygga berättelsen runt? I den fasen gällde det att försöka kliva ur mig själv och vara objektiv. Vad skulle vara med i boken?
Röst åt alla
I mitt första utkast hade jag fyra perspektiv. Mitt, pappas, mammas och farfars. Jag ville att alla skulle komma till tals, ingen skulle känna sig åsidosatt. Min farfar framstår inte speciellt sympatisk i boken, han söp och var inte snäll mot pappa när pappa var liten. Därför skrev jag flera kapitel om farfar och hur han växte upp i missär på trettiotalet i Norrköping. Jag ville att läsaren skulle få en chans att förstå honom. Inte för att ursäkta han beteende men för att ge mer förståelse. Jag gav också mamma ett perspektiv för jag ville att hennes röst skulle få komma fram och mig själv skrev jag i tredjeperson. Jag hade alltså fyra tredjepersonsperspektiv.
Människan bakom missbruket
När jag sedan skickade manuset till min lektör för att se texten med nya fräscha ögon blev det tydligt för mig att jag fastnat i just detta att vilja berätta allt, att ge alla en röst. Jag behövde skala av för att själv se vad som var bokens kärna. Därför strök jag alla farfars kapitel. Det var inte hans bok. Det var min och pappas. Mammas perspektiv skrev jag om så att de scenerna blev ur pappas perspektiv istället. Mitt eget vågade jag äntligen ändra från tredjeperson till förstaperson. Jag landade helt enkelt i att boken var min och pappas. Det var vår berättelse.
Efter mycket bearbetning och flera omskrivningar stod det klart för mig att jag ville visa människan bakom missbruket. Pappa var en av de där a-lagarna som syntes på stan, som i långa perioder var hemlös och som sov i trappuppgångar och på parkbänkar. Men han var så mycket mer än det. Han var en människa som älskade att skriva, läsa och lyssna på musik. Han var en charmör som älskade att få andra att skratta. Han hade så mycket kärlek att ge. Och han gjorde vad han kunde med det han hade. Parallellt ville jag också visa hur det kan vara att som barn växa upp med en missbrukande förälder.
De sidor som pappa skrev till mig ligger som en kärna i boken. Utan dessa sidor hade jag aldrig vågat skriva boken på det sätt som jag gjorde. Den är berättad ur både mitt och pappas perspektiv och börjar när pappa är liten för att sedan göra nedslag i hans uppväxt. Jag har alltså vågat mig in i pappa, känner hans känslor och tänker hans tankar. Läskigt men nödvändigt. Flera läsare som kände min pappa har hört av sig och berättat att de hör hans röst i boken och det gör mig så glad. 1977 när jag föds löper sedan våra berättelser parallellt så att läsaren får komma både missbrukaren och det medberoende barnet nära.
Gestaltning
Den största skillnaden mellan det terapeutiska skrivandet och texten som senare fick vara med i min bok är gestaltningen. Jag hade kunnat berätta min historia rakt upp och ner men det hade inte berört på samma sätt som när jag bygger scener och gestaltar.
Jag var tvungen att vara beredd på var att inget kunde bli exakt. Det var omöjligt. För vad är egentligen ett minne? Vad har någon berättat? Och vem kan komma ihåg exakt vad någon sa? Jag skriver ju dessutom om saker som inträffade innan jag föddes.
Jag har ett starkt minne från en dag då jag skulle träffa min pappa. Mamma och farmor och farfar hade kontrollerat att han var nykter och vi skulle ses under några timmar. Jag minns vilken väg vi gick och jag minns hur det kändes inom mig. Jag minns att vi gick och köpte glass, minns kiosken vi handlade i.
Konstnärlig frihet
Men jag kan omöjligt minnas exakt vad vi sa. Jag minns mina sandaler men jag minns inte vad pappa hade på sig. Jag minns vilken glass jag åt men inte så mycket mer. Men jag vill att läsaren ska få vara med mig och pappa den där viktiga dagen som jag hade väntat på så länge. Så jag använde min konstnärliga frihet och skapade repliker åt oss. Så hade vi kunnat säga. Det hade vi kunnat se på vägen.
Det kommer inte att vara exakt. Men känslan är sann för den minns jag så starkt och den viktiga händelsen är sann. Och det är det som är det viktiga. Jag har fått höra att mina läsare känner som att de får vara med i det som händer i boken. De blir berörda, de gråter och de upplever att de lär känna min pappa. Det hade jag aldrig kunnat uppnå om jag bara berättat vad jag varit med om. Det krävdes gestaltning.
Att komma till ro
Jag känner inte längre att jag bär på allt det tunga som jag tidigare gjorde. Genom mitt skrivande har jag vänt och vridit på allt jag varit med om, fått nya insikter och kommit till ro. Min berättelse ligger utanför mig nu och det häftiga är att den hjälper andra att må bättre.
Så många läsaren har hört av sig och tackat för min bok. En kvinna skrev att det var först efter att hon läst min bok som hon var redo att börja förlåta. Gissa om det var värt allt slit. Det hade pappa varit stolt som en tupp över.
Min pappa älskade att skriva, han ville berätta, ville skriva en bok om sitt liv. Men alkoholismen tog hans liv alldeles för tidigt. Nu har jag skrivit boken åt honom. Åt oss. Min önskan är att du som bär på en berättelse också ska våga berätta. Berätta för att själv må bättre men också för att hjälpa andra.
Erica Eklund
Vill du komma igång med att skriva dig hel?
Du kan också skriva dig till ett bättre mående. Läs mer om hur du gör HÄR.
