Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att såFortsätt läsa ”Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom”

Att skapa förändring tar tid

Härom helgen cyklade vi en sväng. Utepannkakor (ett uttryck som min dotter myntade när hon var yngre) och sjöutsikt, vinden närmast ljummen mot ansiktet vissa stunder. Det var härligt. Och mitt i skogen blev jag stående vid en liten enbärsbuske. Tät och fin, och full av omogna bär. På gymnasiet hade jag en fransklärare somFortsätt läsa ”Att skapa förändring tar tid”

Att skriva sig hel

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala. Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, attFortsätt läsa ”Att skriva sig hel”

Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på. Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. HonFortsätt läsa ”Om att sluta som journalist – och att börja igen”