Gästskribent
Jan Jaldeland
Klassresan. Månadens gästskribent berättar om sin far som var plåtslagare och poet. För även om barndomens fattiga Småland byttes mot hus vid östgötska kusten, har arvet efter fadern – kärleken till skrivandet – följt med genom hela livet. Möt entreprenören Jan Jaldeland som efter pensionen har låtit skrivandet ta större plats i sitt eget liv, samtidigt som han vårdar diktskatten hans pappa lämnade efter sig.
Klassresan
ett kåseri från en utvandrad smålänning
Alla har vi våra rötter och uppväxt någonstans. Många har flytt eller flyttat och andra förblivit sin barndomsbygd trogna. I senare generationer är det ofta studier eller kärlek som gett anledning till uppbrott. För tidigare generationer var det mera tvång för överlevnad.
Mina tankar och mitt skrivande började redan när jag var sex år, då jag skrev mina första dikter med inspiration från min far Birger Franzén. Han var plåtslagaren som för familjens försörjning jobbade på plåtslageriet, men på sin fritid brann för sin poetiska ådra. Det arvet har gett mig massor av inspiration och minnen, men också lust till eget skrivande parallellt med egen karriär.
Livsvägar
Jag kom att flytta från min barndoms by Alvesta till Göteborg för studier på Handelshögskolan till civilekonom. Där började min så kallade karriär som chef och ledare i olika företag, med flera flyttar till nya städer och utmaningar. Jag bytte namn som ett första steg, till Jaldeland. Slutligen landade jag i Östergötland med min fru Eva, som gett oss två barn och två barnbarn med samma familjenamn. Vi valde att bo vid havet i ett nybyggt hus vid Östersjön.
Jag blev rekryterad som VD och chef i flera bolag med över tusen anställda, och som managementkonsult och partner i etablerade internationella konsultorganisationer.
Min litterära resa fick en nystart med skrivarkursen på Marieborgs Folkhögskola under två terminer på halvfart. Där väcktes mina drömmar om att börja skriva efter att min yrkeskarriär hade nått sin ände för några år sedan. På kursen fick vi skriva, samtala och respondera på våra berättelser om barndomen, uppväxten och livet. Det gav både perspektiv och nya dimensioner. Vi fick träffas med två författare och Erica Eklund som nyligen gett ut sin bok VÅGA SKRIVA.
Plåtslagare och poet…
Så här började mitt livs resa i Kråketorp utanför Alvesta: kära mor födde mig hemma med barnmorska i vår omoderna fyrarumslägenhet på nedre våningen i ett tvåplanshus. Vi hade inget rinnande vatten utan man fick pumpa upp vattnet och det vattenburna systemet fick värmas via briketter i en vedspis i köket. Vi hade utedass på gården i ett separat hus, säkert många kalla steg ifrån under vintern. Jag delade rum med min syster som föddes två år efter mig.
Det fjärde rummet hade separat entré och användes av far för möten med alkoholister som han stöttade på sin fritid. Birger hade nyligen fått anställning som plåtslagare i Alvesta efter att hans verkstad i Vrigstad hade brunnit ner under krigsåren. Den händelsen, och min födelse, tvingade fram en anställning, för någon försäkring och möjlighet till återuppbyggnad fanns säkert inte. Anställningen kom att gälla i över fyrtio år tills delpension och pension kunde ge mera tid för hans skrivande och programverksamhet i föreningar med hans poesi, foto och musik tillsammans med många i hans vänkrets.
Under hans aktiva år gjorde han säkert ett 50-tal program per år i olika föreningar i södra Sverige och en utgivning av 22 diktsamlingar, antologier och vishäften med ett 30-tal tonsättare på Birgers Förlag, som jag fick ärva och försöker underhålla.
Det spelar ingen roll om det är hundratals personer eller två, bara du hittar de två ögonen du kan tala till.
… tillika en estradör till far
I stället för att följa i min fars fotspår fick kära mors jobb på Konsum mig att välja Handelsgymnasiet och militärtjänsten med goda råd från min rektor. I mitt skrivande långt senare fick jag anledning minnas fars framträdande som poet och estradör.
Den gången jag tänker på var Birger ensam på scenen i IOGT-lokalen, och han äntrade scenen med stor vana. Han gick alltid fram nära sina åhörare, men också mellan raderna för att få bästa kontakt. Hans stämma var myndig men varm och någon mikrofon behövde han sällan för att bli hörd. Han var välkänd för publiken och i samhället. Det kom en fråga från en man som satt i främsta raden:
– Hur tänker du när du skriver?
Birgers ögon lyste upp i den halvskumma lokalen denna höstkväll och mina frågor fortsatte i vårt eftermöte:
– Hur gör du för att fånga publikens intresse? Hur får du dom många att lyssna till dina ord? Hur ger du innehåll och känsla i dina dikter?
Ögon att tala till
”Jo, min son”, sa far, ”det gäller att hitta några ögon bland publiken att fästa din blick på. Det spelar ingen roll om det är hundratals personer eller två, bara du hittar dom två ögonen du kan tala till. Om det är en förmåga, så har jag väl lärt och tränat den” sa han med sin varma röst.
Och i vårt eftermöte ville jag också lyssna och lära hur jag själv kunde skriva en dikt. Utgångspunkten var min första sparade dikt jag som skrev till min far, då jag var sex år gammal.
Jag fick svaret att det gäller att föra in ett moment av överraskning i texten som väcker intresse och förvåning för läsaren. Därför kom min dikt till Far att avslutas med raden: och utanför dörren ligger det granris.
Den raden adopterade jag i min enkla dikt och den har sedan följt mig i mitt skrivande.
En lycklig barndom
Jag minns min barndom som väldigt lycklig och vi fick själva skapa våra lekar i skog och på ängar – fixa pilbågar, käpphästar, fotbollsplaner och vad vi själva kunde. Vi var rika på naturen men fattiga på prylar och märkesvaror. Mor stickade och sydde våra kläder och vi kunde inte köpa Bogner-jackor eller skridskoutrustning och inte följa med klassen på alpresan. Far och mor gick upp tidigt – far för att cykla till sitt plåtslageri i alla väder. Mor fick elda i köksspisen och värma våra kläder på element i vårt rum när det var kallt. Hon var både halvtidsarbetande på Konsum och hemarbetare med städ, tvätt, matlagning och allt.
Genom fars kulturella intresse och engagemang i föreningslivet fick vi kontakt både med musiker, författare och andra kulturarbetare. Hans extraknäck gav möjligheter ge oss både musikinstrument, kameror och resor med egen bil. Om mitt eget skrivande kommer i tryck får vi se men lusten finns att delge upplevelser både från barndomen men också livet med min livskamrat Kasper, som jag lever med på Världens ände vid Östersjökusten i Arkösund.
Vägval
Att skriva har alltid varit en tillgång och trygghet för mig. Ofta har jag funderat över mitt vägval, men allt har sin tid och ingenting är för sent. Kanske rötterna och relationerna får mig att bli mera hel med mitt skrivande. Att vara en sökare är en tillgång – att finna det du söker är ännu större.
Som ledare kom jag alltid fram till att produkter och tjänster är utbytbara – bara relationer till människor betyder något och är bestående. Därför har också skrivandet alltid en plats i mitt hjärta!
Text: Jan Jaldeland
Vill du veta mer om Jan?
Följ honom på Instagram eller skicka ett mejl till jan.jaldeland@extema.se. På sidan 18-19 i marsnumret av Söderköpingsposten kan du även läsa Jans text om hunden Kasper, om skrivande och om att åldras tillsammans med sitt djur.
Jag vill tacka
Jag vill tacka dig Gud för din kärlek
allt du givit av rikaste mått
snart ska sommarnattsskymningen nalkas
dagens sol har till aftonro gått
Jag vill tacka för blommor i hagen
för en näktergals jublande sång
för den svalkande brisen från havet
fylld av doft utav sälta och tång
Jag vill tacka för vandring i skogen
där jag upplevde barndomens stig
– för den ljuvliga vilan på ängen
och för humlesurr tackar jag dig
Jag vill tacka för att ha fått leva
än en dag utav skönhet så full
Jag vill tacka för underbar visshet
– allt Du skänker för kärlekens skull
– Birger Franzén –
