Gästskribent
Jessica Roos Rahmquist
Jag skrev mig hel
Att skriva är för mig lika självklart som att andas. Och det är något jag gjort sedan jag var fyra år och knäckte koden för hur krumelurerna som kallas bokstäver kunde bilda ord som i sin tur skapade berättelser. Sedan dess har jag skrivit. Dagbok, brev till brevvänner över hela världen, anteckningar, uppsatser, noveller och till slut en bok. En bok som blev nödvändig att ”få ur” mig och där skrivandet fungerade som terapi. Jag skrev mig hel.
Vi backar bandet till den 28 augusti 2004. Nästan på dagen nitton år sedan. Då kom mitt liv att förändras på ett sätt jag inte var helt beredd på. Den dagen föddes mitt tredje älskade och mycket efterlängtade barn. En dotter. Förälskelsen från min sida var total från den allra första gången jag mötte hennes blick. Hon var några sekunder gammal. Som jag älskade henne. Som jag älskar henne.
Hedvig som hon fick heta visade sig vara född med en extra kromosom, vilket betyder att hon har Downs syndrom. Hennes pappa och jag fick veta att barnmorskan som tog emot henne ”misstänkte” diagnosen direkt när hon tog emot henne. När hon berättade om sin misstanke var Hedvig några minuter gammal och jag hamnade i chock. Tankar orimliga kring ett nyfött barn tog över hela mig. Tankar som Vad kommer hon att behöva utstå i livet? Vad kommer hon att missa? Kommer andra se den vackra lilla människan eller enbart en diagnos? Vad kommer släkt och vänner säga? Hur kommer de behandla henne? Och oss? Orimliga tankar som sagt.
Oro som aldrig släppte
Hedvig visade sig också vara född med ett svårt hjärtfel. Och med ett livshotande fel i tarmen. Min pyttelilla bebis skulle behöva genomgå två stora operationer och jag var livrädd. Livrädd att förlora henne, livrädd att inte kunna vara den mamma jag ville vara till mina andra barn, livrädd över vad de skulle behöva genomgå. Jag hade Hedvigs begravning planerad i huvudet. Men sade ingenting till någon. Jag grät när ingen såg. Jag låtsades inför barnen att allt var som vanligt. Att operationerna inte var något att oroa sig för. Jag ljög för att skydda dem från oro. I efterhand kan jag se att jag bar hela familjens väl och ve på mina axlar. Och jag bar och jag bar och jag bar.
Som alltid skrev jag. Men det gjorde så ont. Jag skrev för att sedan radera. Skrev och lade undan texten, ibland så länge som flera år. För att det gjorde för ont. Att putta undan saker som gör för ont leder sällan till något gott. Det onda ligger liksom kvar i ryggsäcken som kallas livet och jag blev inte kvitt min oro.
Hedvig opererades, blev frisk och jordens härligaste, klokaste lilla människa. Men min oro bestod. Som mamma finns alltid en portion oro över sina barn, men oron för Hedvig tog orimligt stor plats i mitt liv. Och den malde sakta sönder mig. Jag kunde ha pratat om den med nära och kära, eller med någon professionell. Men jag orkade inte det. Det gjorde för ont. När jag inte lät någon annan ”rädda” mig behövde jag rädda mig själv. Att skriva blev min räddning. Mitt sätt att skriva mig hel.
Orden rann ur fingrarna
När Hedvig var sexton år gick det inte längre. Jag behövde skriva av mig. Allt. All oro. Att fortsätta livet med en oroskamp som for fram som en virvelvind inom mig dag och natt höll inte längre. Jag höll på att inte hålla längre. Så jag skrev. Jag tog upp ett blankt papper – i digital form – och skrev allt jag mindes och inte mindes från den dag Hedvig föddes. Och det var så otroligt jobbigt. Jag skrev och grät, skrev och grät. Ibland hulkgrät jag så att jag inte kunde se bokstäverna som landade på pappret medan orden rann ur fingrarna. Men jag fortsatte.
Jag skrev varje stund jag var ensam i huset, jag behövde ensamheten för att kunna tillåta mig att återskapa varje obearbetad känsla sedan sexton år tillbaka i tiden. Det gick så långt att jag nästan (bara nästan) längtade efter tomt hus så att jag fick fortsätta mitt skrivande. Min terapi.
Det behövde bli en bok
Terapi är just vad det var. Att gå igenom allting igen var otroligt smärtsamt trots att jag nu visste att utgången blev den bästa. Det var som att kastas tillbaka och plötsligt tillåta mig att känna allt jag kände då fast jag inte visade någon. Mitt enda fokus då vara att lugna och trygga mina barn, fortsätta vara samma bullbakande, snälla, glada och roliga mamma de vara vana vid. Jag lyckades ganska bra. Det gav mina stora barn mig ett kvitto på när de fick läsa mitt manus innan jag skickade det till förlag.
Mina nu vuxna barn uttryckte en bestörtning över allt jag gått igenom och sade: Jag hade ingen aning mamma… Inget svar kunde göra mig gladare. Det var mitt mål och min eviga strävan. Då. När jag sedan skrivit en hel bok kändes det som ”mission completed” och jag kunde andas ut.
Bok förresten. Tanken var aldrig en bok. Tanken var att ”bara” skriva av mig. Få ur mig. För min egen skull. Kanske var det tur att jag inte tänkte bok, jag har svårt att tro att jag hade vågat vara så naken och brutalt ärlig om jag tänkt på en eventuell läsare.
Att det blev en bok är min äldsta dotters förtjänst. När jag var i det jag trodde var sluttampen – det vill säga så långt som jag för egen del behövde skriva för att bli hel – sade hon att det måste bli en bok. Att det finns fler i samma situation som kan behöva min berättelse att luta sig mot. Plötsligt kände jag ett ansvar och det blev tydligt att det behövde bli en bok. Jag hade behövt min egen bok när Hedvig föddes.
Intensiv terapi
Nu har jag den. Jag behöver Hedvig heter min bok och precis så är det. När jag satt punkt för sista bokstaven i boken var det som om ett ok lättade från mina axlar. Under några månader hade jag gått i intensiv terapi med mig själv och jag är så tacksam att jag fortsatte skriva trots tårarna, trots smärtan. Jag skrev mig hel och kan idag prata om tiden som var utan att skaka inombords och utan att tårarna kommer. Jag har också en mer sund mamma-oro för Hedvig, likt den jag har för mina andra barn. Oron tar inte längre över mitt liv.
Efter att ha insett skrivandets läkande kraft skriver jag på mitt andra bokmanus. Ett barndomstrauma där locket hela mitt liv lagts på, där ingen har frågat och jag inte har pratat. Också det ett tufft manus att skriva. Jag darrar inombords och jag gråter när jag skriver, men vet att det är nödvändigt. Vet att det blir bra för mig när det är klart. Att skriva läker mig …
Jessica Roos Rahmquist
Blir du nyfiken på läkande skrivande och vill få hjälp att komma igång? LÄS MER om mina tjänster och Skriv dig hel.
Canva
Foto: Pia Ekstrand