En roman om missbruk och medberoende

Nu släpps snart ”Tillsammans är vi två” och jag är en salig röra av olika känslor. Tacksamhet över att Vintergård förlag vill ge ut den. Stolthet och glädje (det blev en bok!), nervositet och nyfikenhet över hur den ska tas emot. Om den ska tas emot, tänk om den inte hittar fram till några läsareFortsätt läsa ”En roman om missbruk och medberoende”

Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att såFortsätt läsa ”Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom”

En essä om skrivande

För ett par år sedan läste jag Manuskursen på Österlen Folkhögskola, där eget skrivande varvades med gemensamma uppgifter. En sådan var att skriva en essä om sitt skrivande. Vilket är svårt att göra utan att bli väldigt personlig. Jag har funderat över om den texten har här på bloggen att göra, och till slut landatFortsätt läsa ”En essä om skrivande”

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Som en vindlande stig genom en snårig skog, nedför mossbeklädda sluttningar och upp över stock och sten. Så tar den sig fram, tiden. Den rusar och står stilla i en oförklarlig röra. Och plötsligt är det sommar och förbryllat kliar en sig i huvudet och undrar vart våren tog vägen. Vart åren tog vägen. DenFortsätt läsa ”Hur lång tid tar det att skriva en bok?”

Denna dagen ett liv

För några veckor sedan gjorde vi en utflykt till Omberg. Strosade runt i bokskogen och i trädgården vid Ellen Keys Strand. Jag har aldrig varit inne i huset, men drömmer om att någon gång få ett vistelsestipendium där. Utsikten över Vättern är otroligt vacker och miljön får mig att rysa av välbehag. Vågornas skvalp mot stranden, historiensFortsätt läsa ”Denna dagen ett liv”

Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För ärFortsätt läsa ”Intervju med Emelie Hill Dittmer”

Att skriva sig frisk

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala. Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, attFortsätt läsa ”Att skriva sig frisk”

Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på. Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. HonFortsätt läsa ”Om att sluta som journalist – och att börja igen”