Gästskribent
Maria Norlin
Månadens gästskribent Maria Norlin skriver om vardagen tillsammans med ett barn som är en hemmakämpare. Vad gör det egentligen med en familj när skolsituationen inte fungerar? Och var kommer skrivandet och skrivterapi in i bilden?
I fyran klarar inte min son att gå till skolan längre. Vår vardag blir en resa mellan hopp och förtvivlan, stress och oro. Om jag kraschar finns ingen annan…
Redan när jag vaknar känner jag en klump i magen. En liten boll av stress. Skoldag. Jag är vaken tidigt för att ha möjlighet att fixa och dona innan det är dags att väcka sonen. Frukosten är klar, extra god. Kläder ligger framme. Tandborsten är redo.
Jag rätar ut mitt ansiktsuttryck och viftar bort fjärilarna i magen. Hur kommer det gå idag?
– God morron, hjärtat! Dags att vakna, säger jag med glättig röst. Kanske för glättig. Jag känner inte riktigt igen den. Inget händer. Tystnad. Jag ger mig på att sjunga en liten sång.
– God morgon, god morgon, hör fåglar sjunga glatt…
– Gå! säger sonen bestämt och drar täcket över huvudet.
– Det är dags att vakna nu hjärtat, säger jag vänligt, men du kan få några minuter till.
Han vänder sig om och drar täcket tätare omkring sig. Jag går ut ur rummet. Pillar ansträngt på frukosttallriken. Rättar till en kudde i soffan. Laddar för nästa våg.
– Nu, hjärtat, är det dags. Du behöver upp och äta frukost nu.
Allt jag får tillbaka är ett dämpat grymtande. Jag känner hur stressen och oron river i mig. Kommer det inte gå idag heller? Hur ska det gå för honom i livet? Kan han inte bara… Nu kommer jag bli försenad till jobbet idag igen.
Jag går tillbaka in i sonens rum, och säger nu med en något strängare röst.
– Nu är det faktiskt dags! Jag har inte tid att springa här fram och tillbaka, jag har faktiskt ett jobb att sköta.
– Du fattar ju ingenting! skriker sonen.
Jag förstår att loppet är förlorat. Idag kommer ingen av oss någonstans. Idag kommer vi inte ens ut i hallen.
Allting har en början
Problemen började när sonen gick i andra klass. Han började få svårt att komma iväg till skolan. Han har alltid haft svårt att komma iväg på saker – fotbollsträningar, släktkalas, utflykter. Men det här var en ny nivå av svårt. Det här sa hela hans kropp och sinne nej till.
Först handlade det om enstaka dagar och sedan blev de fler och fler. I början förstod vi vuxna inte mycket. Vi famlade i mörkret. Både jag som förälder och personalen på skolan. Att pusha, knuffa och tvinga verkade som det självklara sättet. Han måste ju till skolan. Det är lag på det. Här var råden jag fick. Lyssna på honom. Försök att förstå. Men pusha. Tvinga. Bär om du så måste.
Att pusha och tvinga
Det fungerade att pusha ett tag, i ytterligare ett par terminer tog sig sonen till skolan. Eller till fängelset som han kallade det. Han fick gå ur tredje klass på topp. Med fina resultat på de nationella proven. Ändå grät han floder på skolavslutningen. Att säga hej då till sin lågstadielärare var ren och skär sorg.
En sorg som höll i sig under sommaren. Att börja mellanstadiet, fyran, blev droppen. De långa dagarna blev fler. Antalet lärare blev fler. Kraven blev högre. Efter några veckor och en långdragen förkylning tog det stopp. Definitivt den här gången. Sonen gick inte längre att varken pusha, tvinga eller bära. Han gick knappt att flytta på.
Min son är en hemmakämpare
Spola fram tre år. Idag går sonen i sjätte klass, i alla fall på pappret, och mycket har förändrats. Samtidigt har ingenting förändrats. Jag minns första gången någon orolig sa till mig:
– Tänk om han blir en hemmasittare.
Jag minns vad jag tänkte. Aldrig. Det kommer inte att hända. Inte min son. Jag hade rätt, han blev inte en hemmasittare. Han blev en hemmakämpare! Det kan låta som ordvrängeri. Det kan kännas onödigt. Men för mig och andra i samma situation har orden helt olika betydelse.
Att inte klara av att gå till skolan, är inget val. Det är inget man låter bli att göra för att sitta hemma. Min son hade kämpat sig till skolan under lång tid. Han hade kämpat för att klara av det. Nu har han kämpat länge här hemma.
Min son har sedan den där veckan i fyran inte gått en enda heldag i skolan. De flesta dagar har han inte gått i skolan alls. Han har sedan dess kämpat hårt mot ångest och oro, utanförskap samt andras tankar om vad han borde göra och klara av. Vi har blivit synade, utredda, ifrågasatta och anmälda. Sonen har fått en autismdiagnos. Jag har fått föräldrastöd. Många har försökt hjälpa, men ingen har tagit ansvar för helheten. Tillsammans kämpar vi på här hemma.
Kan jag skriva mig hel?
Tillsammans med ett hemmakämpande barn står en hemmakämpande förälder. Jag. Vår resa har varit lång och vindlande. Upp och ner. Mörk och ljus. Mellan hopp och förtvivlan. Jag har gråtit, skrikit, skällt, bett, bönat, beordrat, gett upp, rest mig och kämpat lite till. Att ge upp har aldrig varit en möjlighet.
En bit in på vår resa, när det mesta gick oss emot, och allt verkade hopplöst. När jag gick på knäna – fick jag en dag en insikt.
– Om jag kraschar, vem tar hand om honom då?
Där och då insåg jag att jag behövde ta hand om mig själv. Också. Jag började hushålla med min energi, träna, tacka nej till sådant jag visste inte skulle göra någon skillnad, sova, be om hjälp. Och skriva. Jag började skriva.
Jag har alltid tyckt om att skriva. Som barn hade jag en dröm om att bli journalist. Tills den dagen jag blev intervjuad av en galen kvinna med rosa hår. Jag fick uppfattningen att man var tvungen se ut så, för att vara journalist, så jag begravde drömmen. Skrivandet har ändå alltid följt med mig. Lite på avstånd.
När jag nu började skriva för egen del, för att dokumentera, hantera och reflektera, hade jag inte några särskilda verktyg. Dagbok kunde jag skriva. Att-göra-listor gillade jag. Jag skrev för att komma ihåg. I backspegeln skulle jag säga att skrivandet var min viktigaste ventil. Att det minskade på både stress och press.
Det kanske är lite övermodigt att säga att jag nu är hel. Att jag aldrig kraschade. För vår historia är inte slut ännu. Min son är inte tillbaka i vare sig skolan eller i sin rätta form. Men vi är på en helt annan plats. En plats vi inte hade varit på om jag inte hade börjat prioriterat mig själv den där dagen.
Jag skriver vidare
Med tusen erfarenheter i bagaget kände jag till slut att jag ville, eller kanske behövde, använda dem på något sätt. Jag hade vid det här laget läst hundra böcker, gått ett antal kurser, varit med i flera föräldragrupper och lärt mig så mycket om autism och problematisk skolfrånvaro. Inte kunde det väl vara meningen att all den erfarenheten och kunskapen skulle stanna hos mig?
Valet landade på en kurs i skriftlig coaching. Kort därefter också i en utbildning till skrivterapeut. Att få möjligheten att använda skrivandets alla verktyg ”på riktigt” var som att hitta hem. Samtidigt som en helt ny värld öppnades. Förutom att jag själv använder skrivandet som stresshantering och personlig utveckling sprider jag nu också ordet vidare.
Hemmakämparnas mammor
Jag vänder mig framför allt till hemmakämparnas mammor. Mammor som är som jag, fast kanske där jag var lite tidigare. Innan jag hittade verktyg för att stå stadigt. För att hantera. För att bearbeta. Jag får ibland frågan varför jag bara vänder mig till mammorna, varför inte också till papporna. Först ska det såklart sägas att jag inte väljer bort papporna, jag bara väljer mammorna. Anledningen för mig är enkel. Det är mammorna jag ser i föräldragrupper. På sociala medier. I medlemskap. På kurser. Såklart finns det pappor, men mammorna är fler och vad jag uppfattar det som, mer utsatta.
Gemensamma utmaningar
Dessutom är jag ju själv en mamma. Under hösten anordnade jag skrivretreat för mammor till hemmakämpare. Vi var en grupp som sågs online under fyra tillfällen där vi skrev, samtalade och reflekterade kring ämnen som är relevanta i vår situation. Det handlade om hur vi hade kunnat hamna här. Det handlade om acceptans, om att hantera jobbiga tankar och känslor. Om att lyfta blicken och se vad som är viktigt på riktigt. Det handlade också om oss, om återhämning och självmedkänsla.
Basen i våra träffar var våra gemensamma utmaningar. Men behållningen var gemenskapen och pennan. Att få tid och plats att reflektera och känna efter, för att sedan få ner det på ett papper. Det gör något med oss. Det fördjupar. Förklarar. Och förändrar. Många mammor, inte bara de som var med i skrivretreaten, utan som jag har kontakt med på andra sätt, berättar att de har hjälp av pennan. Och att de inspireras av det jag skriver.
Vad ska jag skriva nu?
Skrivandet har också gjort en annan skillnad i mitt liv. Eller kanske snarare är på väg att göra. Jag har nämligen, genom mitt skrivande, hittat tillbaka till barndomens drömmar. Jag har insett att man inte måste vara galen och ha rosa hår för att få uttrycka sig i skrift. Jag har ju inte rosa hår. Och jag skriver.
Idag skriver jag framför allt i sociala medier. Jag vet att det jag skriver påverkar andra. Även när jag inte coachar eller hjälper någon med skrivterapi, så har det jag skriver mening. Det har kraften att stötta människor. Ge dem lugn, trygghet och igenkänning. Mammor till hemmakämpare kan landa och finna tröst i mina ord. De kan hitta styrka i mina ord. De känner sig mindre ensamma tack vare mina ord. Det är mer än jag kan önska.
Stora drömmar
Jag har nu fler drömmar för mitt skrivande. Ett skrivande som sträcker sig utanför att jag själv ska bli hel. Ett skrivande som kommer att påverka andra. Jag vet inte i skrivande stund exakt hur det kommer att se ut, men jag vet att det kommer att visa sig.
Detsamma gäller för min son. Jag vet inte hur hans framtid ser ut. Men jag vet att han kommer att visa oss, att det finns många vägar att lyckas på.
(Min son har läst och lämnat samtycke till att texten publiceras. Hans förhoppning är att mitt arbete ska kunna hjälpa andra barn och föräldrar i liknande situation.)
Text: Maria Norlin
Vill du veta mer om Maria?
Följ henne på Instagram. Tillsammans med socionomen Jaqueline Gilijam driver Maria ett digitalt föräldracafé med inriktning på skolfrånvaro. Läs mer på Hemma från skolan.
