Förra veckan var jag i Söderköping en dag. Det väckte en längtan efter att ta tag i mitt manus ”Det är vackrast när det skymmer”. Jag började sakna Anna, Kalle och lilla Bertil.
”Det är vackrast…” föddes ur min nyfikenhet kring hur det kan ha varit att få ett barn med Downs i slutet av 1950-talet då föräldrar ofta uppmanades att lämna bort barnet. Det vecklade ut sig till en berättelse om brustna drömmar, svek och stor kärlek.
Söderköping, och den stora institutionen Storängen som fanns där, spelar en viktig roll.
Efter att Vintergård förlag la ner skickade jag manuset till några förlag. Fick flera fina refuseringar tillbaka. Nåt förlag ville ge ut det i befintligt skick. Det ville inte jag. Manuset behöver en skicklig redaktör innan det är redo att möta läsare.
Därefter har tid och ork upptagits av andra områden i mitt liv. Skrivandet har tagit sig uttryck på andra sätt.
Men nu kom som sagt Anna och knackade på och jag tror att hon vill komma upp ur skrivbordslådan…