Gästskribent
Helena Söderlund
Månadens gästskribent Helena Söderlund ger dig en berättelse om ljus och mörker, djup sorg och skrivandets betydelse för att resa sig starkare än någonsin efter en oerhört omtumlande tid.
När livet händer
Jag och min man Anders hade ägnat större delen av sommarens ledighet till att måla och färdigställa den stuga vi äntligen fått till att bygga på ön där han, och senare även våra barn, tillbringat alla sina somrar. Vi hade längtat så efter något eget, att få rå oss själva och ha friheten att ordna det så det passade oss och våra behov. Nu hade den drömmen blivit verklighet.
Mycket var kvar innan allt var klart men vi hade ju ingen brådska, om vi fick flytta in till nästa sommar var det fullt tillräckligt. Till sist var det färdigmålat, el och VVS skulle göra sitt under vintern och sen till våren skulle vi packa släpvagnen med allt vi ville fylla vår lilla timmerstuga med. Som vi längtade.
Barnen som hunnit bli 14 och 16 år var inte längre lika engagerade i vad vi ville och planerade. Dottern hade nyss blivit med pojkvän och sonen han önskade sig ett eget hem redan nu när han fyllde 16 så när vi ville avsluta semestern med en roadtripp längs Höga kusten så fick vi helt enkelt åka själva.
Vi packade med golfbagarna och drog iväg på en semestertur som gav en inblick i vad vi hade att vänta oss framöver. Ett liv utan behövande barn omkring oss. En ny era. Vilka var vi som människor och som par då?
Vi pratade om hur vi skulle sitta i vår fina lilla stuga, låta nya projekt växa fram och låta det gemensamma intresset för golfen ta mer plats. Vi skulle nog hitta en tillfredsställande tillvaro även utan barnen i fokus.
Så kom hösten och den envisa torrhostan Anders haft sedan han tagit andra covid-vaccinet två månader tidigare ville inte ge med sig. Det kulminerade i hög feber med blodstänk av hostan och Anders tyckte sig känna igen symtomen på lunginflammation. Väl hos läkaren togs prover men någon antibiotika fick han inte med sig hem. Istället fick han en remiss till lungmottagningen och röntgen för de kunde inte utesluta cancer.
Så rädd jag var. Så arg jag var. Så maktlös och förtvivlad. Tankarna rusade överallt. Känslorna frös som is i kroppen. Min 49 år unga starka, friska, hälsosamma man kunde ju inte få cancer. Eller? Utifrån mitt alternativa synsätt visste jag att en aktiv och hälsosam livsstil inte garanterar en frisk kropp om man inte också vårdar insidans känsloliv och följer sin själs vägledning samtidigt. Och det hade inte varit Anders starka sida. Han valde oftast att följa samhällets påtryckningar och förväntningar över sin själs vägledning, och vetskapen om det skrämde mig än mer.
Kontrollförlust
Eftersom Anders fokus nu var på otaliga sjukhusbesök för att ta prover och träffa läkare mellan de allt större projekten han hanterade på jobbet så hamnade jag i en egen bubbla av så mycket känslor och en kontrollförlust som dragit undan mattan för mig. Hur kunde jag utifrån mitt perspektiv hjälpa honom? Läka honom? Tyngden av det ansvar jag la på mina axlar var enormt. Min livlina blev skrivandet och min tro på evigheten. Varje dag skrev jag i dagboken, lika ofta skrev jag till de vänner jag visste skulle orka hålla utrymme för mina reaktioner utan att försöka fixa något. I mitt skrivande vågade jag sätta ord på det som skrämde mig allra mest.
Tänk om han har cancer? Tänk om han dör? Tänk om jag blir änka vid 47 års ålder? Tänk om barnen förlorar sin pappa? Varje fråga väckte efterföljande reaktioner som behövde mötas och uttryckas. Allt satte jag på pränt. Det var som att skrivandet drog mig ur den paralysering av skräck som hotade.
Trollen spricker i ljuset
Att få sätta ord på det som är det mest skrämmande man kan tänka sig är svårt. Samtidigt är det som att sticka hål på bubblan man befinner sig i. Så länge man håller allt inom sig så växer tyngden och rädslan blir så smittsam att den börjar påverka allt fler delar av ens tillvaro.
Att sätta ord på det är som att dra fram trollet i ljuset, det spricker. Oro och rädsla försvinner inte, men dörren till dessa känslor öppnas och man kan kliva in, möta, och ta en del i taget av de känslor som aktiverats.
Om man dessutom har någon som tryggt står där i dörren med dig utan att göra annat än att vara närvarande, så vågar man stanna i det rummet ännu lite längre. Tills känslan klingar av för en stund och man orkar med livet därute ett tag till.
Efter en lång höst med extremt många provtagningar och röntgen, med testsvar som förbryllade och inte följde några normala mönster blev han slutligen kallad till ett samtal på lungmottagningen för svar. Med uppmaningen att ta med en anhörig. Då förstod vi båda två att det inte var ett positivt besked han skulle få. Det var en mycket ovanlig och spridd mjukdelscancer. Elakartad och aggressiv i sitt förlopp. Den fanns lite överallt och bokstavligen åt upp hans kropp.
VÄRDET AV ATT FÅ SKRIVA
Hade jag fått frågan för några år sedan, om skrivandet innebar en helande kraft för mig så hade jag nog svarat annorlunda än jag gör här idag. Att skriva är och har varit mitt kreativa uttryck under många år men att det skulle ha fungerat helande hade jag kanske inte förstått då.
Jag minns första gången jag insåg att skrivande kunde vara en nyckel, ett uttryckssätt till alla tankar som jag ofta fick när jag betraktade min omgivning.
Det var ett event via jobbet, jag är legitimerad kurator inom demens och anhörigstöd i min hemkommun och temat var om sorg och de flesta deltagarna hade gått igenom svåra förluster. Vad diskussionerna kom att handla om var hur ensamma och utsatta de sörjande kände sig. Upplevelser delades av att nära och kära, eller människor i allmänhet, inte kunde möta dem i deras sorg och hur de kom att känna sig avvisade och utstötta. Som att de drabbats inte bara av sorg, utan även förlusten av vänner och bekanta till följd av deras oförmåga att göra rätt.
Ett nytt uttryckssätt
Jag lyssnade samtidigt som mina tankar gick på högvarv. Hur kom det sig att alla dessa människor i sorg la över ansvaret på omgivningen för att både få förståelse för sin situation och för att må bättre. Är man så speciell i sin sorg att det egna ansvaret upphör?
Där och då insåg jag att jag förmodligen skulle bli lynchad om jag ställde mig upp och uttryckte mina reflektioner. Jag rafsade fram det jag hittade i min handväska och började skriva ur mig. Vilken befrielse och lättnad det gav. Jag gick från det där sorgeeventet mer uppfylld och glad än vad som kanske varit att förvänta utifrån temat. Plötsligt hade jag hittat ett uttryckssätt, en kanal för att få ur mig allt jag betraktade.
Provocerar och inspirerar
Det var starten på den blogg jag nu haft sedan 2014, Helenas Livsåskådning. Att kalla den så gav mig friheten att inte behöva ställas till svars över riktigheten i mina betraktelser. De var mina och det stod var och en helt fritt att ta till sig eller inte. Eftersom jag i min sidoverksamhet vägleder människor inåt till sanning och ökad självkännedom med hjälp av alternativa och okonventionella metoder så vet jag med mig att mitt sätt att se på omvärlden kan provocera likväl som inspirera. I min livsåskådning hade jag full frihet att ge uttryck för min syn på livet.
Länge handlade bloggen om vad jag betraktade hos omgivningen, mina klienter och hos de anhöriga jag mötte i jobbet. Men med åren har texterna mer kommit att handla om mina egna erfarenheter och vad jag går igenom i livet. Allra helst sedan min man diagnosticerades med cancer i slutet av 2021. Då blev skrivandet ett behov som kom från en helt annan plats inom mig. De morgonsidor jag länge ägnat mig åt att skriva blev nu livsviktiga samtidigt som jag skrev och uttryckte mina känslor till de närmaste vännerna för att inte gå sönder inuti. Till slut vågade jag även skriva den nakna sanningen om vad jag och min familj gick igenom i bloggen.
Tillsammans
Han kämpade i fyra månader efter diagnosen. Fyra månader av strålning, medicinering, lungdränage, lunginflammationer, biverkningar och en allt mer avmagrad och kraftlös kropp. Men med ett mentalt fokus som inte tillät honom att ge efter förrän hans läkare hjälpte honom att sätta ord på det han själv inte vågade. Det var i april 2022.
Som den driftiga projektledare han var så styrde han trots sitt dåliga skick upp situationen. Hans mamma och syster informerades och jag och barnen kallades in till sjukhuset. Med stora andningssvårigheter och svår ångest tog han i full närvaro ett medvetet farväl av sina barn och än idag kan jag inte förstå hur han klarade det. Men alternativet att inte göra det var förmodligen värre för honom. Sen ville han vara ensam med endast mig som sällskap så när barnen var i tryggt förvar hos mormor bäddade jag ner mig bredvid min klippa till man sen 21 år, för att vänta på, döden. Tillsammans.
Tvärtom så har jag sökt upp det som gjort mest ont för jag vet att om jag inte gör det så kommer det ligga och gro och växa till ett troll som gömmer sig i mörkret.
Att prata om döden
Jag vet att jag skriver brutalt rakt och öppet här och det gör jag av flera anledningar. Dels är vi människor alldeles för dåliga att prata om döden, trots att det är vad vi alla med säkerhet ska gå igenom. Men dels också för att inte själv smita undan någon nyans av sorg. Att sätta ord på det svåra läker och min väg genom sorgen har varit att gå rakt in i varje rum av sorg, där det funnits minnen av oss, av vårt gemensamma liv.
Jag har inte duckat för något smärtsamt för att slippa känna. Tvärtom så har jag sökt upp det som gjort mest ont för jag vet att om jag inte gör det så kommer det ligga och gro och växa till ett troll som gömmer sig i mörkret. Ett troll som kommer göra att jag till slut undviker vissa platser för de väcker minnen, undviker vissa aktiviteter för de väcker sorg osv.
Det har inte varit lätt och den här resan har varit det svåraste jag varit med om, men den här erfarenheten är inte vem jag är och den ska heller inte få definiera min framtid. Därför är jag rak, ärlig och öppen med vad vi gick igenom. Jag vet att det hjälper mig att sätta ord på pränt om och om igen, och kanske tröstar det någon annan att få läsa.
DÖDENS MIRAKEL
När klockan hade passerat midnatt och ångesten ökade i styrka, andetagen blev rossliga och oron ökade så fort jag slutade stryka hans bröstkorg så var det som att något större än mitt jag tog över kommandot. Jag blev helt lugn och beslutsam, sa att jag inte ville se honom lida mer och frågade om han ville ha mer mediciner. Han blickade upp på mig med sina vackra så blå ögon, som trots alla mediciner var klara och vakna, och svarade -Nej nu räcker det sa han, jag vill inte mer. Men jag såg och kände oron i honom trots det bestämda svaret och lika ofattbart som hans farväl av barnen, lika svårt har jag att förstå hur jag klarade att fortsätta.
Men jag kröp intill, höll om och uppmuntrade honom att släppa taget och gå vidare, lugnade honom, sa att vi kommer klara oss, peppade honom att dit han var på väg där finns ingen död eller smärta, där finns Guds frid och kärlek. Jag manade honom att gå till sin pappa och morfar och alla andra nära och kära som väntade på honom. Jag tackade honom för allt och fick honom att lova att han skulle se till oss ibland från sin nya dimension.
Och då, plötsligt, så skiftar något. Jag hör orden -NU! nu blir allt bra! och med de orden så sänkte sig en enorm frid och lättnad över mig och jag känner nästan eufori. Skedde ett mirakel nu, hann jag tänka innan jag förstod att det var hans lättnad jag kände.
Acceptans
Han hade verkligen släppt taget och lämnat sin kropp. En kropp som fortsatte kämpa på i några timmar till innan den la av. Och om jag någon gång tvivlat på om själen lever vidare så kan jag inte vara mer säker än nu, efter det mirakulösa vi var med om tillsammans där och då. Det minnet bär jag för alltid med mig i mitt hjärta som en gudomlig skatt.
Jag är övertygad om att den upplevelsen i kombination med hur han bokstavligen åts upp av sjukdom och mediciner har hjälpt mig och våra barn att acceptera hans död. Det var som att det inte fanns något ”varför” att älta över så vi kunde istället acceptera vad som hänt och möta den rena sorgen från första dagen.
LIVET EFTER
Tack vare min blogg och min dagbok i kombination med att jag medvetet mött all känslomässig förtvivlan så omvandlades sorgen till tacksamhet ganska snart. Att dessutom ha varit omgiven av familj och vänner som slutit upp runt mig och barnen från första stund är en rikedom jag kanske inte fullt ut sett värdet av innan.
Tack vare mina reflektioner om sorg som startade igång mitt skrivande för nio år sedan, förstod jag också tidigt att jag skulle uttrycka hur jag behövde bli bemött i min sorg. Sorg väcker reaktioner hos människor och många vet inte vad de ska säga eller hur de ska bete sig när de möter någon som är mitt i en sorgeprocess. Jag förstår det.
Mycket kärlek och stöd
Att jag öppet skrev både i min blogg men även på sociala medier om hur jag hade det och vad jag uppskattar i form av bemötande öppnade dörrar för fantastiska fina möten, djupa berörande samtal och det även med människor längre ute i periferin. Jag har fått så mycket oväntad kärlek och stöd tack vare att jag vågat skriva om min upplevelse, mina känslor och tankar. Med andra ord har det inte bara varit själva skrivandet i sig som hjälpt mig läka utan som en extra bonus vad dessa texter medfört i respons från alla som läser.
Livet går vidare även när man förlorat en livskamrat och jag har dessutom förmånen att ha fått 21 år med en fantastiskt fin man som gav familjen sitt allt, och som gjort att våra barn nu har vad de behöver för att blomstra ut i sin fulla potential.
Livet fortsätter hända
Anders finns med i mitt hjärta men mitt liv är mitt egna idag och tillsammans med barnen är vi en trygg sammansvetsad trio. Jag lever ett rikt liv, fyllt av kärlek och harmoni. Att ha tvingats möta sin största rädsla och klara av det på det här sättet har tagit livet till en ny nivå. Det finns inget att vara rädd för mer. Jag förlorade min livskamrat och mitt ankare men jag förlorade inte kärleken.
Numera vilar hela mitt jag, mitt liv på den gudomliga och eviga kärleken. Tryggt och fridfullt. Allt är bra. Det visar sig även i mina texter, de har inte samma sköra nerv och sårbarhet längre även om jag fortsätter dela personliga erfarenheter. Förhoppningsvis kan det skänka tröst hos den som är mitt i sin största rädsla eller sorg. Skrivandet har varit en viktig nyckel för att hålla mig hel genom sorgen.
Jag fortsätter skriva och livet fortsätter garanterat att hända och nu ser jag med öppet hjärta fram emot vad som väntar. Vad jag vet är att det bara kan bli bättre.
Helena Söderlund
Blir du nyfiken på läkande skrivande och vill få hjälp att komma igång?
LÄS MER om mina tjänster och Skriv dig hel.
Foto: Pia Ekstrand
Copyright Agneta Wahlström