Regnet slår mot rutan och jag kryper upp i soffan i långkalsonger och slitna raggsockar.

Skickar mejl och signerar dokument som sätter punkt för SMIL-gruppen* för den här gången.

Blir så varm i hjärtat när jag tänker på alla fina samtal som gruppen har haft. Styrkan i att möta andra som har en liknande livssituation. Något att se fram emot i en vardag som ofta är tung, fylld av läkarbesök och krånglande kroppar. Skratt. Tips. Tankar. Igenkänning. Nya insikter.

Hela hösten har debatten böljat kring studieförbundens vara eller icke vara. Vikten – eller oviktigheten – av folkbildning. Till dem som tvekar kring om den här typen av verksamhet fyller en funktion: led en grupp! Eller var med som deltagare.

Jag är så tacksam över att få vara med på ett hörn. Att ta del av andra människors livshistorier både berikar och ödmjukar.

*SMIL: Sällsynt mitt i livet, ett projekt i samarbete mellan Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Arvsfonden och Studieförbundet vuxenskolan.