I flera dagar har jag funderat över ensamhet och vad den gör med oss människor. Läser Myten om det normala av den kanadensiska läkaren Gabor Maté och stärks i tanken att ensamhet skapar bekymmer i mycket större utsträckning än vi kanske förstår. Att trauman och svåra upplevelser blir än värre att bära när de begravs i tystnad och bärs i ensamhet, vilket orsakar stress och sjukdomar.
Och så hände det som inte får hända, men som vi ideligen ser i både Sverige och runt om i världen. Våld. När frustrationen inom en person blir för stor och fullkomligen exploderar. Vi kan prata om enskilda galningar. Men tänk om det som händer är helt logiskt, utifrån den plats där just den personen befinner sig? Aldrig ursäktat eller okej. Men logiskt?
Avsaknad av sammanhang, ingenstans där dåligt mående och konstiga tankar fångas upp.
Den här gången kom katastrofen i gestalt av en ensam person. Men vi ser ju hela tiden hur människor beter sig fruktansvärt mot varandra, och ofta tänker jag att det är ännu svårare att förstå när galenskaperna sker i grupp.
Vi behöver skapa ett samhälle där alla känner att de har en plats och är viktiga. Psykiskt sjuka, gängkriminella eller utåt sett framgångsrika människor som i sin ensamhet flyr sina känslor genom att dricka en aning för mycket… längtar inte alla efter samma sak?
Innerst inne tror jag vi alla är Julia Roberts i rollen som Anna Scott, när hon kliver in i bokhandeln till William Thacker. Du kan scenen.
”I’m just a girl standing in front of a boy, asking him to love her.”
Vi vill bli älskade.
Och därför behöver vi ha en mjukhet i blicken när vi ser på varandra. Jag tror att det är rädslan och obehaget inför att bli betraktad som skör som skrämmer. Skör, oförmögen att ta hand om sig själv, inte vara tillförlitlig. Att vara konstig, inte som alla andra, inte vara tillräckligt bra. Rädsla för att filterbilden i sociala medier ska krackelera.
Så vi håller tyst.
Jag funderar också ofta över balansen i att berätta, när och för vem, om det som ligger nära – och att inte berätta, för att skydda sig och värna sina gränser. Värnar vi för mycket blir vi ensamma.
Öppnar vi upp gör vi oss sårbara.
Min magiska formel är: berätta för någon som kan hjälpa dig medan det svåra fortfarande är sårigt och obearbetat. Berätta för andra, och var den som hjälper, när din historia inte längre gör ont. Om du vill.
Prata om det. Skriv om det.
Men vad du gör, bär inte det som gör ont ensam inom dig.
Och när familjen inte klarar eller orkar eller tillåts nå fram till den som drar sig undan, då behöver vi ha system som stöttar upp. Vi har skapat ett samhälle där allt fler förväntas klara sig själva, och då trillar människor mellan stolarna. Men även de som sitter stadigt på sina rumpor inne i värmen bär många gånger på känslor av ensamhet och utsatthet, på flykt undan sina autentiska jag och i en evig jakt på att duga som de är. Tänk om det är det faktum att de inte är helt ensamma som håller dem på rätt sida av galenskapen?
Jag tror det kommer uppstå många viktiga samtal efter det hemska som hände i Örebro. Frågan är hur de som redan står utanför kommer med i dessa samtal?
Margit håller med mig. Hon tycker också det är dystert att så många känner sig ensamma. Och jag borrar ner näsan i pälsen på hennes huvud och tänker att det finns så fruktansvärt många offer i det här. Läser Expressen där Jonas Gardell drar samma slutsatser.
Skönt. Då är jag inte ensam. Det är jag och Jonas och Margit, som för övrigt luktar parfym på huvudet. Fåfäng katt? Tror jag ska inspireras av henne och piffa till mig något, ta en promenad och ringa en vän.
(Och nej, det är nog inte fråga om fåfänga i Margits fall. Jag vet precis vem hon har gosat med för att lukta så gott. Det börjar på Alv…)
