Att bli refuserad
Och andra saker som aspirerande författare funderar på
Var tredje svensk drömmer om att ge ut en bok. Sista åren – med en kraftig uppgång under pandemin – har antalet manus som skickas in till förlag ökat explosionsartat. Det är nästan överflödigt att skriva det, men ändå: det är trångt i kön för dem som önskar bli utgivna, och de flesta som någon gång har skickat ett manus till förlag delar erfarenheten av att ha blivit refuserad.
Här delar jag blandade tankar kring att skriva för att bli läst och min väg mot att bli utgiven.
Olika former av utgivning
Förlagsvärlden är snårig. Traditionella förlag, hybridförlag och egenutgivning i olika former rörs samman i en salig blandning. Den som söker lyckan hos ett traditionellt förlag (alltså där förlaget står för alla kostnader för utgivningen) ska ha tur att landa framför rätt person, vid rätt tidpunkt.
Även storheter som Astrid Lindgren, J.K. Rowling och Stephen King blev till en början refuserade när de skickade in manus som senare blev stora succéer.
Stephen King berättar i ”Att skriva – en hantverkares memoarer” (Albert Bonniers förlag 2017) att han blev refuserad 30 gånger innan boken Carrie antogs.
Visst är sådant som balsam för själen för en aspirerande författare att läsa?
Nålsöga att passera
Hur stor är egentligen chansen att som debutant bli antagen hos ett stort, etablerat, förlag? Det korta svaret är: minimal. På Boktugg.se går att läsa att Ordfront förlag antar ”typ en” debutant per år – och att antalet spontanmanus som skickas in till dem är mellan 750–1200 per år. Alla kan förstå att det sannolikt finns fler än ett manus i den högen som håller en bra kvalitet och berättar en intressant historia.
Men det handlar ju inte bara om att skriva bra och lyckas bli antagen, utan också om att nå ut i bruset och lyckas hitta köpare till sin bok. Den som redan har ett känt namn och en stor social plattform har därför lättare att bli antagen.
Refuserad, refuserad, refuserad
Nästan alla som skriver och någon gång har skickat sitt manus till ett förlag har alltså blivit refuserad. Svaret som kommer efter några månaders väntan är nästan alltid ett tack – men nej tack. I början tyckte jag att det var svårt att veta om de där artiga raderna var en standardrefus eller ej. Kommentarer i författargrupper på Facebook gör klart att fler än jag har undrat detsamma, och förhoppningsfullt läst in någon slags extra välvillighet i nejet. Först när jag verkligen fick en personlig refusering förstod jag helt säkert att de tidigare svaren varit just standard.
Traditionella förlag vs egenutgivning
Diskussioner kring huruvida egenutgivna böcker håller samma klass som böcker utgivna på traditionella förlag engagerar. Det finns de som hävdar att kvaliteten på litteraturen urholkas när vem som helst kan publicera sin historia, medan andra anser att det ökar mångfalden. Och egenutgivning har skapat möjlighet både för den som skriver i en smalare genre, och för den som helt enkelt inte når ända fram hos de etablerade förlagen på grund av att texten inte håller måttet.
Stora förlag vill tjäna pengar och ger de i huvudsak ut litteratur som de vet säljer. Ibland satsar de på en och annan mer svårsåld historia. Men i det stora hela handlar det om deckare, feelgood, kokböcker och självhjälpsböcker. För att det säljer.
Så, finlitteratur versus folklig litteratur. Smala verk med liten publik, eller storsäljare som Camilla Läckberg. Vilken form är viktigast? Båda, om du frågar mig. Och i slutänden är det ofta publicitet och marknadsföring som avgör om en bok säljer eller inte, snarare än hur välskriven boken är.
Att skriva för ljud
En viktig aspekt för att bli utgiven av förlag idag är att boken passar som ljudbok. Annars väljs den i regel bort. Många förlag söker manus enbart för ljud. Min bok Tillsammans är vi två föll hos ett förlag på målsnöret på grund av de många karaktärerna. Det är en bra och välskriven historia, men blir rörigt för läsaren var beskedet. Människor vill kunna lyssna och göra annat samtidigt, och då måste historien vara enkel att följa med i.
Här om någonstans finns väl den stora risken för urholkning av litteraturen?
Omslaget säger allt
Genom åren har jag funderat mycket över omslag, och varför böcker inom en genre är så enormt lika varandra utseendemässigt. Om jag får tillåta mig att raljera en smula: om du kikar på de mörka omslag som du har i din bokhylla – hur många av dem är då deckare eller möjligen självhjälpslitteratur för män (de senare finns dock främst på engelska än så länge)? Och hur många finns det med en kvinna som med ryggen vänd mot dig blickar bort mot horisonten? Ett böljande hårsvall och en hatt på huvudet, kanske en väska i handen.
Nog är det trist att alla omslag är så lika? Men det går förstås inte att förneka att de säljer.
Min egen historia
Redan som liten drömde jag om att bli författare. Att få ägna mig åt att skriva dagarna i ända. Någon längtan efter att bli känd har jag däremot aldrig haft. Vilket inte är särskilt konstigt, kändisskap går alldeles på tvärs med min introverta personlighet. Det var – och är – möjligheten att få stänga in mig i min ensamhet och skriva som väckte längtan, inte att få andras ögon på mig.
Däremot är det roligt att röra och beröra andra människor. Gärna på så vis att de tycker om det de läser, men också genom att väcka tankar och funderingar. I vissa avseenden rättfärdigar ”att bli läst” fortsatt skrivande. Eller så här: det rättfärdigar ett skrivande som inte bara är en fritidssysselsättning. Eftersom det är först då som det också kan generera pengar.
Men oavsett vilket, så skriver jag.
Dammsög internet
Personligen hyser jag vissa aversioner mot biografer då de alltför ofta består av en uppradning av händelser. (Fatima Bremers biografi om Ester Blenda Nordqvist är ett lysande undantag!) Det är ”Först gick jag…”, ”Och sen blev det…”, och ”Då sa jag…” uppstaplade på varandra i en enda hög. Och är det ens intressant att gå in i en beskrivning av hela den snåriga vägen från skrivande till färdig bok?
Jag vet bara att jag själv dammsög internet för att få veta hur processen hade sett ut för andra. Jag ville, som med allting, veta och förstå hur det kunde se ut för dem som inte fick ett rungande ja från första stund. Så om du är likadan kan du se den här redogörelsen som en liten present från mig, till dig.
Mina första kontakter med förlagsvärlden:
- Skrev manus. Skickade till förlag. Flera refuseringar, varav en från stort förlag som skrev personligt och väldigt uppmuntrande.
- Läste Textlabbet på Bona och Manuskursen på Österlen och bearbetade manuset Det är vackrast när det skymmer, samt skrev ytterligare ett – Tillsammans är vi två.
- Tog hjälp av lektör med Det är vackrast när det skymmer.
Slumpen?
Hösten 2020 läste jag så en kurs som hette ”Funktionsnedsättning i det nutida samhället” på Grimslövs folkhögskola. Inte av någon särskild anledning, mer än att den lät lite rolig (jag arbetade som kurator på en Barn- och ungdomshabilitering just då). Genom en av de andra deltagarna på kursen fick jag nys om Vintergård förlag. De efterfrågade precis den typ av manus som jag faktiskt skrivit, och jag skickade omedelbart in både Tillsammans är vi två och Det är vackrast när det skymmer. Efteråt har jag undrat om det verkligen var slumpen som gjorde att jag läste den där kursen…
Inom kort började Vintergård följa mig på Instagram, och en kväll när jag körde hem från jobbet ringde det från okänt nummer. Jag kunde inte svara, men med en blandning av upprymdhet och lugn förvissning log jag där i mörkret då jag helt enkelt visste att det var förlaget. De lämnade ett meddelande och jag blev för nervös för att ringa tillbaka, så inte förrän dagen efter pratade vi med varandra.
Och de ville ge ut båda mina manus.
Jag kontaktade en av förlagets författare med frågan om hen var nöjd med samarbetet och fick ett jakande svar.
Det blev en bok
Jag var helt säker på att jag ville samarbeta med ett traditionellt förlag. Hybridförlag eller att ge ut på egen hand var i det läget inte ett alternativ. Och, funderade jag, hur stor var chansen att något annat förlag skulle nappa? Som debutant och helt okänd är chansen, som vi redan har konstaterat, minimal så efter några dagars funderande tackade jag med bubblande glädje ja.
Det beslutades att Tillsammans är vi två skulle ges ut hösten 2021 och manuset som gick under arbetsnamnet Det är vackrast när det skymmer året därpå.
Och i oktober 2021 gavs Tillsammans är vi två ut. Recensioner från olika bokrecensenter på Instagram började snart trilla in och jag var väldigt glad – men fick samtidigt jobba hårt med att hålla min introverta sida stången. Det var med ett ansträngt leende som jag tackade ja till några intervjuer.
In i värmen
I en av intervjuerna, hos Systrarna Boktokiga, fick jag frågan: Vilket råd skulle du ge till dem som vill skicka in sitt manus till bokförlag och som blir nekade?
Mitt svar:
”Försök igen! Låt texten vila, be någon annan läsa och ge respons, skriv om – och skicka till förlag på nytt. Försök ha tålamod och påminn dig om varför du skriver, är det primärt för att bli utgiven eller för att det är roligt eller kanske får dig att må bra? Svaret kan förstås vara flera saker på samma gång, men det är klokt att vara klar över vad ens drivkraft bottnar i för att inte tappa bort sig själv när refuseringarna trillar in. Bra att tänka på också att i princip alla blir refuserade innan de hittar rätt förlag.”
Så peppig och käck, med utropstecken och allt. Men tanken på refuseringar är såklart mindre deprimerande när man själv har tagit sig förbi grindvakten.
Och ut ur värmen
Vi hade påbörjat arbetet med Det är vackrast när det skymmer när jag kände på mig att någonting var fel. Svaren från förlaget dröjde. De fullföljde inte heller alla de saker som vi var överens om när det gällde marknadsföring och annonsering. Och efter att Tillsammans är vi två hade funnits ute till försäljning ett par månader meddelade så Vintergård förlag att verksamheten skulle avvecklas.
Det var ett besked som förde med sig både sorg och en tämligen stor matthet, att hitta ett nytt förlag är för de flesta inget som görs i en handvändning. Jag skickade manuset till några nygamla förlag och fick nu ett flertal fina refuseringar till svar, var snubblande nära att gå hela vägen hos ett stort förlag och fick förslag på utgivning av ett par andra, men inte i en form som kändes riktigt bra.
Senare, under våren 2022, gästbloggade jag hos författaren Marie Richardsson. Tonen i den texten är, av naturliga skäl, en annan:
”Med några få undantag tar det tid att bygga ett författarskap och jag hade inga illusioner om plötslig succé, men detta var ett första steg på vägen mot drömmen att låta skrivandet bli en större del av mitt liv. Kanske ett sätt att en dag försörja mig. Och när det blev bestämt att jag skulle gästblogga här hade min debutroman Tillsammans är vi två nyligen kommit ut.
Sedan dess har saker förändrats. Förlaget har lagt ner.
Jag hade lagom landat i att boken kommit ut när beskedet om nedläggningen kom. Och jag föreställer mig att du är extra sårbar där, i början. Nakenheten när drömmar krossas, känslan att stå med hjärtat i handen, byxorna nere och snopen min. Som att livets narr lurar runt hörnet och viker sig dubbel av skratt. Trodde du verkligen att du… Till en början slogs jag mest av tystnaden som mötte när jag berättade, den enorma kontrasten till alla de hejarop som ljöd när manusen blev antagna. Kände mig stundtals förlägen, så dumt det blev.
Längre än så kom jag inte i processen kring boken. En anhörig gick bort och bokens vara eller icke vara kändes plötsligt helt ovidkommande. Det får bli som det vill med den, tänkte jag. Men en tid senare sprang också den frustrationen och sorgen i kapp mig, slutligen följt av ilska. För att sedan landa i en förtröstan om att det finns en mening med det som sker, och att också detta löser sig. På ett eller annat sätt.”
Varför skriver jag?
Jag var så enormt trött när jag skrev detta. Mammas man hade nyligen hastigt gått bort. Och det kändes som jag skrev så otroligt snopet att Vintergård la ner, de hade just gett ut flera fina böcker av andra författare och fler var på gång. Och jag tyckte väldigt mycket om att arbeta tillsammans med dem, samarbetet flöt enkelt och var roligt.
Min text hos Maria avslutas med orden:
”Så vad är då mitt varför? Vad längtar jag efter? Vad är ett misslyckande – och när har jag lyckats? Mitt varför är en framåtrörelse, att prova nya saker, att utmana mig och att samtidigt ha tid att hinna höra vad jag tänker. Min längtan är att stanna upp tillsammans med andra människor i sammanhang där mötet är genuint och ömsesidigt, oavsett om det sker online eller ansikte mot ansikte. Att skapa meningsfullhet. Att misslyckas är för mig att sluta utvecklas.
Varför sjunger fågeln? Och varför skriver jag? Jag tror att svaret är detsamma i båda fallen. För att vi kan, för att vi måste. Inte för att någon av oss har ett svar, utan för att det väcker något i hjärtat att följa impulsen av längtan. Att skriva är en resa inåt och ett sätt att lära känna sig själv bättre. Och nu – liksom när jag var liten – skriver jag så pennan glöder, skriver mig in i mitt hjärta.
Kanske jag en dag också lyckas beröra ditt.”
Läkande skrivande
Frågan om varför, och för vems skull, jag skrev blev väldigt viktigt. Och stundtals har jag haft svårt att hitta svaret. Kanske för att livet och tillvaron har gungat mycket under många år. Flera anhöriga har varit allvarligt sjuka, flera av dem har gått bort. Skrivandet har blivit till en avspegling av det som händer runt omkring.
När jag kom i kontakt med det som kallas för läkande skrivande insåg jag att det är vad jag har ägnat mig åt hela mitt liv, men utan att ha ord för det. När jag så fick orden, verktygen, valde jag att aktivt fokusera på att skriva för min egen skull, snarare än för att bli läst.
Om det senare leder till texter som någon vill läsa får vi se.
Jag har också lagt min tid på att skapa rum för andra att utforska skrivandet, genom att hålla i skrivgrupper med fokus på just skrivterapi.
Att hitta rätt förlag
Men för att återgå till texter som ska bli lästa: ett tips som ofta ses är att hitta rätt förlag till sitt manus. Det är ett relevant och viktigt råd, olika förlag ger ut olika former av litteratur. För mig var Vintergård rätt. Jag hade naturligtvis inte tackat nej om ett större och etablerat förlag hade velat ge ut mina manus, men det kändes gott i hjärtat med Vintergård. Jag kände att det var ett förlag som jag kunde växa tillsammans med.
Pia Lerigons har skrivit ett bra blogginlägg om att välja rätt förlag som du hittar HÄR.
Grens bokskog
2023 beslutade jag mig för att ge ut Tillsammans är vi två genom en books on demand-tjänst. Jag orkade inte leta förlag mer, men hade ändå en känsla att boken förtjänar att möta fler läsare.
Ungefär ett år senare korsades mina vägar med Grens bokskog, ett nystartat litet förlag som vill satsa på att ge ut Tillsammans är vi två på nytt. Vad kan passa bättre för den boken än ”bokförlaget som brinner för det som bränner”?
I sommar är det dags, vilket gläder mig mycket.
Kanske är det nu boken breder ut sina vingar och får chans att möta fler läsare? Jag hoppas det.
Försök igen
Och för att återvända en liten stund till Stephen King: han hade helt resignerat, och tänkte att det var dags att ge upp drömmarna om att bli författare, när hans fru hittade något i papperskorgen som han inte ens hade visat för henne.
Det var förstås det första utkastet till Carrie, hans stora genombrott.
Jag gissar att frun sa någonting i stil med Försök igen! åt honom den gången. Med utropstecken. Så han försökte igen. Refuserades 30 gånger innan boken gavs ut och blev en stor succé.
Vad kan vi lära av detta? Om du har en historia att berätta, skriv den. Främst för din egen skull, men om du känner att den är relevant för andra så ge dig inte, oavsett vad grindvakterna på förlagen säger.
Hjälp författare att nå ut
Det finns ett och annat som du kan göra för andra som faktiskt har gett ut en bok, och hoppas att andra gör för dig den dagen du blir publicerad. Författaren Michaela von Kügelgen sammanfattar det bra på Instagram:
- Köp boken
- Låna boken
- Prata om boken
- Gilla, dela och tipsa
- Skriv en recension
Jag skulle vilja lägga till att du kan fråga efter boken på ditt bibliotek, och be dem att köpa in den om de inte redan har gjort det.
Detta betyder inte att du bara måste ge ros och säga snälla saker. Det viktiga för författaren är att det pratas om boken. På så vis ökar chansen att den når fram också till dem som behöver läsa just den historien.
Har du skrivit ett manus?
Läs mer om mina skrivtjänster och hur jag kan hjälpa dig HÄR.
