Gästskribent

Elin Malmberg

Skrivterapi hjälpte mig vid mitt syskons självmord

Att förlora en nära anhörig i självmord vänder upp och ner på tillvaron. Elin Malmberg vet. Här berättar hon om hur läkande skrivande hjälpte henne genom sorgen, men också gav henne ett nytt syfte i livet.

När jag var nästan 9 år blev jag storasyster för andra gången i livet. Jag höll på att spricka av stolthet; att det där lilla människoknytet med svart hår och runda kinder tillhörde samma familj som jag. Att vi människor har varandra till låns var inget som hade slagit rot i mig då. Du var vår. Vi var din familj. Och du skulle alltid finnas hos oss. Det var känslan hos mitt 9-åriga jag.

Nu vet jag bättre. Eller tråkigare. Att vi inte har varandra för alltid. Att vi bara har varandra till låns här på jorden.

Det är också något som tydligt framträder i min föräldraroll när jag förstår hur mitt uppdrag som mamma alltmer förändras; från att vara barnens allt, till att vara en stöttande person som ska vägleda dem att klara sig mer och mer själva för varje år som går.

Oändlig kärlek

Men du var vår bebis. Vår minsta familjemedlem. Vår älskade lilla person. Vi satte dig i babyskyddet på köksbordet och hade dig som middagsunderhållning. Du blåste salivbubblor med dina små läppar och försökte skelögt att fästa blicken på oss med dina blå ögon. Vi var alla så glada i dig.

Vår kärlek var oändlig när du kom till oss.

Foto: Caroline Pettersson

Vår kärlek är fortfarande oändlig, även om kärleken idag gör ondare än den gjorde då. Vi minns dig med både glädje och smärta. Ibland ligger smärtan närmast till hands, ibland bara de fina minnena. Vi älskar dig på precis samma sätt som när du var nyfödd, men kärleken överskuggas av saknad. Saknaden uppträder som ett sting som liksom en nål sticker hål på den fina känslobubblan.

Fullt upp med att vara jag

Det är så lätt att efterkonstruera att barndomen var enkel. För mig och för dig. Tänka att vår relation var fylld av kommunikation, samhörighet och glädje. Det är klart att den var det, men där fanns också annat. Svårigheter att våga prata om det som kändes jobbigt, en osäkerhet hos dig som jag inte förstod var den kom ifrån, och förstås – åldersskillnaden.

När du var 8 år flyttade jag hemifrån. Jag skulle börja gymnasiet i en större stad. Vi träffades inte så ofta och jag hade fullt upp med att vara tonåring. När jag tänker efter hade jag nog fullt upp med att vara jag i så himla många år framöver.

Sedan blev du tonåring. Bättre på att prata om jobbiga saker hade vi inte riktigt blivit. Du hade hittat andra sätt. Börjat utplåna dig själv. Anorexian och självhatet åt upp dig inifrån. Utåt krympte du mer för varje vecka som gick. Kommunikationsbarriären mellan oss blev inte direkt mindre.

Att sätta ord på det jobbiga

Kanske kan man säga att det var startpunkten på ditt utdragna avslut på jordelivet. Det tog dig 12 år innan du lämnade oss fysiskt, men grogrunden fanns där redan då. I ditt självhat. Och i oförmågan för omvärlden att nå in. Vad ensam du måste ha känt dig, inuti dig själv.

Du var den snällaste människan jag vet. Du ville ingen något ont, ändå skapade du så mycket smärta hos oss anhöriga med ditt självhat. Vi älskade dig så djupt, men den som verkligen behövde nå in med sin kärlek var du. Om du bara hade fått verktyg att läka relationen till dig själv. Om vården bara hade nått fram. Om vi bara hade pratat mer om det jobbiga.

Hade du orkat då?

Foto: Caroline Pettersson

Jag vill tro det. Det är en fin balansgång mellan att älta och vara konstruktiv, tänker jag. Om, om, om… Jag kan fortsätta i oändlighet. Du kommer inte tillbaka. Samtidigt vet jag att om vi vill förändra världen för de som lever nu, så behöver vi prata om det som inte gick. Det som inte fungerade. Om hur vi inte nådde fram till ditt innersta. Och om hur det blev din död.

Ett ankare att hålla fast vid

Vi behöver också prata om hur din död blev vår att leva med. Vår sorg att bära varje dag. Vår smärta att läka ifrån. När jag skriver den här texten är det suicidpreventiva dagen. Orden bara rinner ur mig, parallellt med tårarna. Det här skulle bli en text om att skriva sig hel, om hur skrivandet läker, men jag var tvungen att börja med dig. Jag var tvungen att börja med din födelse, för att kunna berätta om din död. För det är din död som har hjälpt mig att hitta skrivandets läkande kraft.

Hela ditt liv har du skrivit om dina känslor och tankar. Det mörka och tunga. I den bästa av världar hade det kunnat rädda dig. Nu gjorde det inte det. Men jag vill tro att det kan hjälpa andra. Som har verktygen. Som kan hitta ljusglimtar i tillvaron genom skrivandet. Som kan hitta ankare att hålla fast i när det stormar. Pennans ankare. Eller ordens ankare.

Foto: Hanna Andersson

Mitt syfte på jorden

När du dog provade jag “allt”. Jag sätter citationstecken för det är klart att jag bokstavligen inte har provat allt. Men jag tror ändå läsaren kan förstå. Jag provade en mängd olika sätt att distrahera mig själv från mina känslor, jag provade olika samtalskontakter på vårdcentralen. Jag var en “lydig” samhällsmedborgare som gick tillbaka till mitt arbete på läkarens inrådan. Jag klädde mig i färgglada kläder, sminkade mig omsorgsfullt, skojade med kollegor och elever, försökte komma tillbaka till träningen, gjorde korta yogarutiner på morgnarna före jobbet, hämtade barn, lagade middag, läste sagor, hanterade känsloutbrott så konstruktivt jag kunde.

Tills jag kände att det här räcker inte. Det här är inte livet jag ska leva. Det här är inte mitt syfte på jorden. Det måste finnas något mer därute. Något som väntar på mig. Något som spritter av liv och som känns meningsfullt och glädjefyllt och på riktigt.

Det var då det hände. Jag tog sats. Det låter klyschigt att säga att jag kastade mig ut, men på många sätt kastade jag mig ut.

Jag tog tjänstledigt från jobbet, jag sökte in till en universitetsutbildning i kreativt skrivande, min man och jag sålde vårt hus och vi flyttade till ett annat län, till ett familjeägt semesterhus i Värmland, långt ute i obygden. Vi såg fler rävar, rådjur och falkar än människor om dagarna och vi studerade noggrant höstlövens färgskiftningar och himlens nyanser över sjön.

Kursen i kreativt skrivande blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade trott att den skulle vara ännu friare. Visserligen är det kreativa uttrycket alltid fritt, men det var ändå många konkreta övningar som gick ut på att skriva saker som jag inte vill skriva om. Saker som inte behövde komma ut. Saker som inte trängdes i mitt inre. Saker som bara var.

Läka trauma

När vi fick skriva en novell om vad vi ville valde jag att skriva om mitt livs största trauma. Dagen då jag fick veta att du hade tagit ditt liv. Jag titulerade novellen “Dagen”. Med ett påhittat namn beskrev jag dagen i detalj, från morgonen till kvällen, yttre skeenden och tankegångar. Hur frukostgröten växte i munnen, hur migränen började framträda en halvtimme efter beskedet. Hur rädd jag var att se våra föräldrars ansiktsuttryck den morgonen. Paniken. Tomheten. Vakuumet som överröstade den verkliga världen. Allt fick plats i novellen, allt ville komma ut, allt ville lämna mitt inre för att göra plats för läkning.

Belöningen för den novellen? Utöver ångesten jag kände under textsamtalet när vi skulle ge varandra feedback på texterna vi hade skrivit (det blev en text som var svår att prata om – den var för nära, den var jag) så fick jag den finaste belöningen jag någonsin hade kunnat få. Att bli fri från mitt trauma. Nej, du kom inte tillbaka, du var fortfarande död, men händelsen lämnade mitt inre och fastnade på papperet. Från att ha befunnit sig i min kropp, som en film som spelades upp om och om igen, så hade jag nu frigjort berättelsen och gett den ett eget liv utanför min kropp. Den var separerad från mig. Jag var inte den. Den var den och jag var jag. Jag var inte mitt trauma. Jag hade börjat göra plats i kroppen för läkning av mitt trauma.

Att skriva sig hel är att göra sig fri från de oberättade berättelser som gör ont att bära.

Och från den stunden visste jag. Det här var meningen med mitt liv. Att hitta sätt att läka sina djupaste sår, och att på sikt kunna dela med sig av de metoderna till andra som är i behov av dem. Självklart önskar jag att jag hade kunnat hitta det tidigare. Att jag hade kunnat hjälpa dig, Alex, att fortsätta orka leva. Men jag gjorde inte det. Istället får jag rikta mig till de som ännu är vid liv.

En utbildning i skrivterapi har hjälpt mig att hitta metoderna för hur man kan skriva om sina sår, och jag bara vet att det här är ett av mina syften i det här livet. Om jag kan hjälpa en endaste människa att förflytta sitt trauma från kroppen till papperet, så har jag lyckats. Och jag är ett levande bevis på att det går.

Att skriva sig hel är att göra sig fri från de oberättade berättelser som gör ont att bära.

Text: Elin Malmberg

Vill du veta mer om Elin?

Följ hennes Instagramkonto Skriv för att leva.

I Vi måste prata om självmord och HBTQ, Expressen 230327, som är en del av en artikelserie skriver Jonas Gardell om HBTQ och suicid, och berättar bland annat om Elins syskon Alex.

Viktig information

Om du själv mår mycket dåligt, eller om du är orolig för någon i din närhet, är det viktigt att söka professionell hjälp. Det kan till exempel innebära att kontakta:

Det viktigaste är att du inte går och känner dig ensam med dina tankar!