Gästskribent
Anna Sundström Lindmark
En del av min sannsaga
Vad är min sannsaga? Att berätta den är nog vad ett läkande skrivandet handlar om. Att skala bort lager efter lager. Den ena berättelsen möjliggör nästa. Jag skriver ständigt, blir inte färdig, men skrivandet för mig allt närmare min egen sannsaga.
Nu ska jag berätta en liten del av den.
Jag var ett känsligt barn med ett rikt inre liv. Min mamma har beskrivit mig som väldigt obrydd om min omgivning. Ja ibland var det nog nästan som om jag inte märkte av vad andra gjorde. Jag hade så fullt upp med mina egna lekar och fantasier.
Kanske kunde det verka konstigt ibland, ja så var det nog. Jag minns också att jag la märke till sådant som ingen annan såg och att jag ofta kände mig ensam.
Jag visste också tydligt vad jag ville och inte ville – vad som var rätt och fel, för mig, även när detta gick emot andras viljor och val. Också detta ledde till att jag blev ensam. Men det var som att min sanning var förankrad i hjärtat, som satt ihop med något starkt och tydligt som jag kunde utgå ifrån.
”The wind does not break a tree that bends.”
Det finns ingen tydlig vändpunkt, men något kom i alla fall att förändras. Många år senare är jag vuxen, mamma till två barn, med en fast anställning som journalist får en lapp med ett budskap i en lyckokaka som jag har fått på en restaurang:
”The wind does not break a tree that bends.”
Jag fäster den lilla lappen med en magnet på kylskåpet. Jag tror att jag känner min nöjd när jag läser. Så flexibel och välanpassad jag blivit. Inget kan knäcka mig. Jag tänker kanske att jag är ett träd som kan planeras om, beskäras och formas till precis vad som helst. Jag tänker att jag kanske har lyckats.
Jag arbetar som journalist och ibland mal en känsla runt i mig som säger att jag inte passar som det. Det är så mycket jag inte förstår, det grundläggande begreppet allmänintresse till exempel. Jag känner att jag har intressen för saker som många inte bryr sig om. Att jag borde ställa andra frågor, att jag alltid missar det viktiga.
Människors berättelser
Samtidigt älskar jag mitt jobb. Jag älskar att lyssna på människors berättelser. Att lyssna och skriva. Att bli ett med kameran och anteckningsblocket. Glömma bort mig själv och bli ett medel för något annat. Kanske passar det också min personlighet som introvert och samtidigt kommunikativ – att ha en journalistroll som ger mig möjlighet att komma nära människor på ett socialt accepterat vis.
Det jag skrev hade förstås deadlines. Dessa blev allt tajtare och fler. Och det jag skrev skulle ingå i diverse mallar som blev allt snävare. Att skriva något utanför yrket fanns ingen ork för. Jag kände en saknad efter något mer – något vilt och okontrollerat. Någon som jag tryckt undan. Så länge.
Jag hade blivit ett böjligt träd. Som en Barbapapa som kunde förvandla sig till den jag behöver vara i livets olika sammanhang. Ta hand om. Medla, förstå. Jag lyssnade utåt hela tiden, ville göra alla andra nöjda och glada – ville göra rätt och vara bra. Jag var så rädd för att göra fel. Att någon skulle bli arg eller ledsen.
Bakom all rädsla lurade en stor sorg som inte var uttryckt eller bearbetad.
Den blev allt svårare och värst var morgnarna. Det var som att kroppen inte längre ville men jag drev på den av ren disciplin. Jag gör mitt bästa men ändå känns det som att jag ständigt misslyckas. Vad krävs av mig? Hur ska jag kunna uppfylla förväntningar på vem jag ska vara när det inte finns någon bruksanvisning. Jag är en Barbapapa som vrider och vänder mig själv i olika former. Det är ett omöjligt uppdrag men jag kan inte förstå det då.
Hur allting hänger samman
Vad vill jag egentligen? Jo bara att alla människor ska må bra och vara glada. Mer vet jag inte om min vilja. Känner mig helt utan förankring i mig själv. Att alla är glada och nöjda är det enda viktiga. Och om jag inte lyckades så skulle allt rasa.
Det handlade förstås om pappa. Men pappa kunde jag inte tala om då. Det var bara ett stort farligt oformligt monster.
Men en dag händer det. Det är som att historien hamrar sig fram till mig. Vrålar så högt att jag inte kan undvika budskapet för jag vet plötsligt vad jag måste göra. Jag ska skriva om farfar. Jag måste lära känna min farfar för att förstå mig själv. Jag måste förstå hur allt hänger samman.
Och det är nu allt börjar.
Omvägen via farfar
Min farfar hette Alvar Lindmark och han hade dött samma år som jag föddes. Jag hade aldrig träffat honom men jag hade känt ett slags band till honom.
Det fanns många märkliga saker och möbler i vårt hem när jag växte upp. Det var saker som farfar lämnat efter sig. Men det fanns också en märklig tystnad.
En tystnad som var så konstig eftersom det fanns så många andra som visste saker om farfar och sa att han hade varit en kändis. På 60-talet gjordes en film om honom som hette Geniet från Burträsk. Det hade stått så mycket om honom i tidningen. Folk visste saker som inte jag visste.
Jag förstod att det fanns så många fantastiska berättelser om min farfar. Han hade varit en fattig och djupt religiös bondson från Burträsk, som revolutionerade byggindustrin på femtiotalet. Inspirerad av Gamla testamentets berättelse om Jakobs stege uppfann han en kuggstångsdriven hiss som kom att bli en storsäljare i hela världen. Min farfar hade grundat ett jättestort företag som hette Alimak som nu finns i hela världen.
Familjetrauma
Som barn hade farfar varit ett laddat samtalsämne. Jag kände att pappa blev ledsen – att han blev tyst och liksom mulen i blicken när farfar kom på tal. Det var som om jag förstod att något skulle skyddas men jag visste inte vad. Det fanns så mycket som var motstridigt. Som om en del av mig borde vara stolt medan en annan del av mig borde skämmas.
Farfar hade förlorat sitt företag. Ryktena sa att han hade blivit galen. Ryktena sa även att han hade blivit lurad. Trots att det var så länge sedan hade detta påverkat mig på djupet och jag behövde lägga ett pussel och förstå vad som hade hänt för att kunna veta hur jag skulle leva vidare med det.
Hur känslosam den processen skulle bli var jag inte beredd på. Ibland ångrade jag mig. Jag ville ha kontroll på läget. Jag var mamma till små barn. Jag hade ett liv att leva. Jag ville veta när jag skulle bli färdig. Hur lång tid det skulle ta.
Att blottlägga ett familjetrauma. Det är som en vålnad från historien. Den slutar inte hemsöka förrän den blivit hörd. Det är som att forska i det yttre och det inre. Historien och samtiden. Vålnaden kräver sanningen hur ont den än gör.
… och även det ljusa
Jag skulle skriva om farfar. Men skrev jag en bok? Det visste jag inte. Men kanske sa jag så för att det skulle bli mer begripligt för andra. Eftersom jag behövde göra intervjuer gick inget att hålla hemligt. Farfar hade ju varit känd och det ledde till att många började fråga. ”När är boken färdig? När kan man läsa boken?”
Det var min farfar som var i fokus men allt handlade också om pappa – ett infekterat sår som gjorde för ont att vidröra Jag behövde ta omvägen via farfar för annars skulle det inte gå.
När jag var nitton år gammal så hade min pappa tagit sitt liv. Det gick inte att tala om. Skamligt, farligt, omöjligt helt enkelt. När jag började skriva berättelsen om farfar så hade pappa varit död i femton år och när jag skrev om min farfars liv, hans udda uppfinnarpersonlighet så framträdde också pappa Jag fick konfronteras med pappa. Det mörka. Och även det ljusa. Då skedde läkning.
Det blev en bok
Under sex år höll jag på. Letade skärvor och pusslade samman. Gjorde research och skrev. Jag är en person som alltid skrivit och när jag började skriva på det som kom att bli min debutbok I skuggan av ett geni så trodde jag att jag skulle ha mycket nytta av journalistiken. Men faktum var att den ibland bara stod i vägen. Det var som att mitt journalistiska språk hade blivit en mask som täckte över det språk jag behövde använda för att det jag skrev skulle bli sant och läkande. Jag behövde använda skrivandet som ett ankare till min inre vägledare, den människa jag fötts till, men som jag av någon anledning hade börjat dölja.
Jag behövde också våga skriva om det som intresserade just mig och inte främst förhålla mig till ett så kallat allmänintresse. Jag behövde våga skriva utan att veta om det jag skrev skulle ha något värde för någon annan och utan att veta om det skulle kunna bli en bok.
Men det blev en bok till slut. Den gavs ut år 2016 och sedan i nyutgåva 2020. Att släppa taget om berättelsen var svårt men också nödvändigt till slut – att dela den med läsare.
Ensam och fel
Efter I skuggan av ett geni så skrev jag Vi skulle segla runt jorden. Den kom år 2018 och handlar om 12 åriga Agnes som förlorar en pappa som tar sitt liv. Drivkraften bakom var en känsla av att den behövdes. När pappa dog var det omöjligt för mig tala om dödsorsaken. Jag bar en sådan känsla av att vara ensam och fel. Men jag var ju långt ifrån ensam och jag ville att min bok skulle kunna bli ett sällskap också för barn som gått igenom något liknande – de skulle inte behöva känna sig ensamma. Vi skulle segla runt jorden är en fiktiv berättelse, men för att skriva den behövde jag förstås använda mina erfarenheter för att den skulle kännas sann och beröra. Om jag inte skrivit I skuggan av ett geni, hade detta varit för svårt.
Vi skulle segla runt jorden är en grafisk roman. Ett nära samarbete med illustratören Elisabeth Widmark. Det är sparsamt med text för att ge utrymme för en större berättelse mellan raderna.
Ett ankare inåt
Efter den boken fortsatte jag och Elisabeth att samarbeta och då kom det att handla mer om hennes historia och läkning. År 2022 släppte vi boken Vera vem? Också det en grafisk roman men denna gång på temat mobbning, högstadiehierarkier, vänskap och vuxenblivande.
Numera arbetar jag också med att hålla kurser i läkande skrivande. Jag följer med skribenter i deras manus och läkningsprocesser och det är något av det bästa jag vet. Jag älskar ju att ta del av andra människors berättelser. Har alltid gjort. Men det som verkligen berör mig är också något annat. Processerna. Hur skrivandet kan ha makten att transformera på djupet. Därför är jag nog mindre intresserad av resultaten – dvs om skrivprocesserna leder till böcker eller till något annat.
Men det här är svårt märker jag. I ett samhälle som bygger så mycket på mätbarhet och konkurrens så hamnar produkter lätt i fokus. Att det vi gör ska visas upp, synas för att finnas och kunna värderas. Men just därför känns det extra viktigt att våga lyfta det läkande skrivandet mer. Att låta skrivandet vara ett ankare inåt.
Jag var ju inte trasig
Att skriva sig hel. Har jag gjort det? Är det vad vi gör när vi skriver läkande?
När jag skrev I skuggan av ett geni så var det tydligt att helandet hörde samman med berättelsens helhet. En början, mitt och slut. Den satt ihop och var begriplig för mig. Det var min historia och min sanning. Att läka ett trauma handlar om att bryta ett mönster och ett mönster är omöjligt att bryta om vi inte först ser mönstret, det som präglat.
Skrev jag mig hel? Jag tvekar. Jag var ju inte trasig. Men jag dolde så mycket för mig själv och andra. Jag hade så svårt att komma åt min helhet. Skrivandet var ett sätt att få syn på det dolda men det var aldrig meningen att jag skulle rätta till, laga det trasiga eller felaktiga. Inte avlägsna det onda eller odugliga. Nej det var en hjälp att se fler nyanser av det som varit, se mig själv som den jag är och de jag har varit. Integrera allt det till en helhet.
Jag är nu författare till tre böcker. Om det blir fler böcker vet jag inte, men jag skriver i alla fall på en ny berättelse, eller om det egentligen är två.
Gå till det som bränner
Den hade pockat på mycket länge. Ja redan innan jag skrev I skuggan av ett geni. För några år sedan gick jag en manuskurs för Monika Fagerholm för att få ur mig denna berättelse. Det var ingen kurs i läkande skrivande primärt men för mig var det syftet. Hade målet varit en bok så hade det nog inte funkat för mig. Monikas handledning hjälpte mig: ”Gå till det som bränner!” sa hon och det hjälpte mig med modet att låta skrivandet förändra, transformera och vara stort, vilt och magiskt.
När jag fått ur mig denna berättelse så var allt förändrat. Jag skulle kunna skriva mycket mer om denna skrivprocess men det får bli någon annan gång. Hur som helst kom ändå lusten att bearbeta texten till en roman som kan läsas av andra.
Jag tror den handlar om en flicka som är ungefär som den jag berättar om i den här textens början. Hon är förankrad i en tydlig inre sanning men börjar lyssna utåt och tappar taget om sin vilja. Blir ett böjligt träd, en barbarpappaform, en strängt tuktad och beskuren växt, med något vilt och okontrollerat inom sig. Hon behöver hitta hem till det. Hon måste ta sig tillbaka.
Text: Anna Sundström Lindmark
