Gästskribent
Inger Berg
Skrivande genom kroppen vid trauma. För snart tio år sedan förlorade Inger Berg sin man i sjukdomen ALS. Här berättar hon om hur skrivandet blev en livlina i allt det svåra, och om vikten av att hjälpa sinnet och kroppen att härbärgera och ta sig igenom trauman för att börja läka. Inger är utbildad Write your self-vägledare, och arbetar till vardags som arbetskonsulent på Iris Hadar där hon handleder deltagare som behöver stöd för att komma ut i arbete.
Skriva mig trygg
Min familj och mina närmaste har levt i en mardröm. Min man fick ALS 2011, mina barn var små och jag behövde strategier för att hålla ihop. Jag arbetade som lärare i svenska och gillade att skriva så det blev mitt sätt att härbärgera krisläget. Efter förlusten av min man hittade jag en kurs för att bli skrivvägledare, och jag såg möjligheten att berätta om hur skrivandet hjälpt mig och dela med mig av det. Genom skrivandet kunde jag lasta av allt jag höll inom mig.
Det tryggade mig att veta att jag när som helst på dygnet kunde ta fram datorn och skriva av mig. Det var befriande att helt ocensurerat mala på om alltings jävlighet.
När min mans kropp och röst inte längre bar var det jag som blev bäraren av hans och vår berättelse. Det var livsviktigt att förmedla till alla som hjälpte honom om allt det fantastiska han varit och var, trots att hans kropp inte fungerade. När hemsjukvården kom och pratade för högt till honom gick jag sönder inombords.
Jag kämpade med att hitta närvaron i nuet för huvudet var fullt av alla spår som snurrade samtidigt. I allt känslokaos var prioriteringen min mans mående. Det var svårt att förstå vilka hjälpmedel han behövde och när det var dags för nya. Samtidigt var det viktigt att finnas för barnen och hitta ett slags vardag med rutiner och också göra roliga saker.
Skjuta upp sorgen
Vi behövde skjuta upp sorgen för att överhuvudtaget fungera. Det var plågsamt och outhärdligt att se på när min man blev allt tunnare, när musklerna bara försvann, när han inte fick fram orden, och samtidigt frustrerande att inte kunna göra någonting för att stoppa progressionen. Där och då stannade livet och sattes på paus. Jag gick på sparlåga och intog standbyläge för att hushålla med energin.
Varje dag var en mental utmaning. Vi visste att han kunde dö men inte när. Att fly verkligheten var det inte tal om. Det fanns inget som hette semester eller helg. Det spelade liksom ingen roll vilken dag det var för sjukdomen var där och rev och slet i oss varje dag.
Sorgen förändras
Sorgen och saknaden finns kvar men vi har vant oss att leva med den. Med tiden blir sorgen inte lika högljudd och sårig, och jag behöver inte längre älta och mala på i mitt skrivande.
Jag behöver inte heller oroa mig för om jag orkar åka tunnelbana utan att bryta ihop. Jag klarar av att svara på frågan om hur jag mår. Det fungerar att gå till frisören och prata om andra vardagliga saker och kolla in mig själv i spegeln utan ett ständigt flöde av tårar.
När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg att gråten hade en tendens att sippra fram på högts obekväma ställen, till exempel på tunnelbanan, i livsmedelsaffären eller på Ikea. Hur skulle jag veta att jag inte var riktigt rustad för att gå till Ikea ännu? Jag ville bara att vi som familj skulle göra något som kändes normalt. När jag såg alla andra familjers kundvagnar och hörde småprat om inredningsplanerna blev det plötsligt för mycket. Jag ryckte tag i barnen och fick bråttom till kassan. Familjerna blev en trigger och en påminnelse om vad vi saknade.
Kroppen som bärare
När orden tog slut och pratet inte hjälpte mig var skrivandet något jag kunde göra. Jag behövde göra. Det räckte inte att gå till en kurator eller psykolog och prata. Sorgen kändes i hela kroppen. Jag behövde bearbeta sorgen genom att göra sorgen. Sorgen var fysisk och psykisk.
I skrivledarmaterialet från Write your self ingår boken ”Kroppen håller räkningen” av Bessel van der Kolk (Akademius förlag 2021). Han är psykiater och har bedrivit ledande specialistforskning kring trauma och stress, och har gjort en utförlig redogörelse för hur kroppen påverkas vid trauma.
Det räckte att läsa några rader för att jag skulle känna igen min krisreaktion och hur den hade påverkat hela mitt system.
Jag kan tänka på kroppen som en bärare, en biokemisk behållare där alla erfarenheter, tankar och känslor lagras beroende på hur vårt liv formats och ser ut. Vi kan bygga texter med ett konkret ”kroppsspråk”. Vi kan skapa texter i dialog med kroppen och komma åt och befria känslor på ett helt annat sätt än om vi bara utgår från tankar och det rationella.
Om vi är lyhörda för vår kropps signaler kan vi skapa ett in och utflöde och lasta av det vi bär på.
När kroppen stänger av
Jag tror att jag varit igenom alla stadier av fight, flight och freeze. När man använder ordet stadier låter det som att man går från ett steg till ett annat men det har snarare handlat om att växla och hoppa mellan dem. Känslan av att ha stängt ner för att hushålla med energi är fortfarande något jag försöker komma ifrån. Jag vågar äntligen träna för att komma upp i puls. Det har tagit emot att väcka systemet med korta andetag och dunkande hjärtslag. Efter tio år kan jag fortfarande ha nära till mitt alarmsystem. Nu när jag är medveten om varför jag reagerar så kan och vågar jag släppa alltmer på kontrollen och vara mer närvarande.
Skrivande genom kroppen vid trauma
Att komma i gång och skriva ifrån kroppen kan kanske ta emot. Jag vet inte. För mig var det att skriva mig ur kroppen och lugna ner systemet. En annan författare som ligger till grund för det läkande skrivandet och som utgår från kroppen är John Lee som skrivit ”Writing from the body” (st Martins Press-3pl, 1994).
Jag delar med mig av ett lite högtidligt citat som handlar om att skriva genom kroppen om våra minnen:
”Att omfamna vår kropps sanning är att omfamna vårt förflutna. Det finns inga andra sätt. Kroppen är vårt hem för allt som hänt oss, och den minns. Om vi väljer att engagera oss i denna process, att resa tillbaka och minnas med full kraft, då kommer gåvan i form av stora rikedomar till oss, av att ha tagit ett steg närmare oss själva. Tillåtelsen att få vara där. Nära, närvarande.
Och att på sikt acceptera, finna en större mening. Inte allt vi upptäcker som finns lagrat i oss kommer att vara bekvämt. Men vi måste ta reda på sanningen om våra rötter om vi ska skriva från djupet. Våra rötter behöver inte vara behagliga för att vara tröstande. Det är själva handlingen, akten av att återerövra vår egen historia och sanning, som ger sinnesfrid”.
För mig är skrivandet att få tillgång till det som är och det som var. Här kan jag pusta ut ihop med orden och söka det som stämmer just nu. Språket och orden hjälper mig att sortera. Meningen är rörelse i flödet och i det som blir, och olika delar kan fogas samman till ett helt eller kanske bara ett halvt.
Meningen är att vara i relation med sig och sin omgivning och med det som står utanför en själv. Skrivandet är inte att utesluta omgivningen. Tvärtom. Om jag får balans på mitt eget är det steget till att fungera med mig själv och andra.
Text: Inger Berg
Caroline Pettersson