Precis så här är det. Har alltid varit. Tankarna trasslar ihop sig och jag vet inte riktigt var jag själv börjar och slutar. Intrycken från alla andra människor, alla måsten och borden, känslan av att vara tvungen att ta hänsyn. Till alla. Hela tiden.

När jag skriver rätas det där ut.

Mina suddiga konturer blir tydliga och klara igen.