Jag minns min morfar och hur han mötte oss på gårdsplanen i sitt skitiga blåställ. ”Nu kommer änglarna”, sa han.
Keps vid varmare väder, stickad mössa på svaj under vintern. Skroten, vedkapen. Pipan i munnen, ett snett leende och glitter i de blå ögonen.
Samma person som i unga tonåren förfalskade sin pappas namnteckning och rymde hemifrån. Drog ut på sjön. Ett av hans gamla tummade sjömanspass, ”gällande för resa till främmande länder”, är utfärdat i New York den 19 juli 1948.
Och jag undrar vad han tänkte när han stod där med sitt förnyade sjömanspass i handen. Kände han livet i sig och njöt av storstaden? Flirtade han med någon ung amerikanska som svassade förbi på höga klackar? Kanske hettade solen och han längtade tillbaka till öppet hav?
1949 ritade en kamrat på båten av honom. Var det deras sista resa tillsammans? Två år senare blev han i alla fall pappa, 20 år gammal, och ett helt nytt liv tog vid.
Jag tycker om att tänka på människor som kristaller. Färgen som skiftar beroende på hur ljuset faller. Och att färgen jag ser hos någon här och nu inte utgör hela sanningen.
