Tillsammans är vi två
”En gripande bok som kommer stanna kvar länge hos mig. En bok jag rekommenderar och som jag lätt läser om. Boken får en stark femma av mig.”
Om Tillsammans är vi två
I den här tankeväckande relationsromanen möter du flera olika personer: John och hans storebror Andreas. Inez och lilla Saga, som är Andreas dotter. Dessutom får du träffa socialsekreteraren Maria och nyblivna pensionären Gunnel.
Gunnel smyger fram i tillvaron med fotriktiga skor och visar att en utsträckt hand kan förändra mycket för en annan människa. Men är den tillräcklig för att vända en utveckling som bara tycks ha ett slut? Livsöden knyts samman, vänskapsband och relationer skapas och förstörs i spåren av missbruk och medberoende.
Läsningen kan ibland upplevas som ruggig, mycket för att vi vet att livsöden likt dessa ständigt utspelar sig i verkligheten. Men mest framträdande är värmen och kärleken. Det sista som överger oss människor är trots allt hoppet om att allting ska sluta lyckligt.
”Tillsammans är vi två” är en fiktiv roman, ingenting i den har hänt på riktigt. Och samtidigt händer det överallt, hela tiden. I hela världen. Går det ens att hejda?
I december 2018 gick min systerson Anton bort efter flera års tungt drogmissbruk, och ett bollande mellan beroendevården och psykiatrin. Många gånger undrar jag när ett människoliv ska värderas högre än pengar. När ska samhället på riktigt satsa på förebyggande insatser och inse att det i slutänden sparar såväl mänskligt lidande som pengar? Att se en älskad människa puttas fram och tillbaka mellan olika instanser utan få ordentlig hjälp är hjärtskärande. Oavsett om det gäller missbruk, intellektuell funktionsnedsättning, fysiska sjukdomar, psykisk ohälsa eller någonting annat.
Att skriva sig hel
Att skriva ”Tillsammans är vi två” var ett sätt för mig att undersöka mina känslor kring erfarenheter som anhörig, men också som professionell. För jag har även suttit i otaliga möten som socionom och vet vad det innebär att ha lagar, riktlinjer och budgetar att förhålla sig till. Jag vet hur förutfattade meningar skapar hinder i mötet mellan klienter och professionella, men också mellan professionella i olika verksamheter.
Jag vet hur väl vi vill, och hur svårt det är att nå fram. Jag vet också att min hetaste önskan är att vi som samhälle ska bli bättre på att samverka och samarbeta. Att vi ska våga höja blicken och se vad vi sparar i form av lidande och ekonomiska resurser genom att tidigt ge massivt stöd. Men också genom att lägga all prestige åt sidan. Genom att inse att vi har olika utgångspunkter och försöka förstå varandras perspektiv ökar chansen att vi kan mötas och börja jobba åt samma håll. Jag vill att arbete för människors väl ska klassas som det viktigaste vi kan ägna oss åt.
Läkande skrivande
Boken är ett exempel på en läkande skrivprocess, då den blev mitt sätt att skriva mig igenom sorgen efter att Anton gick bort. För det är så jag gör. Jag skriver. Nu när ett antal år har passerat kan jag konstatera att skrivandet utgjorde en viktig del i min läkningsprocess. Och nu låter jag boken flyga fritt med en förhoppning att du ska tycka om John, Andreas, Gunnel, Inez och Maria lika mycket som jag gör. Såvitt jag vet kämpar de på med sitt så gott de kan, precis som du och jag.
Missbruk och medberoende är ämnen som berör många människor, och som ofta medför sorg och besvikelser. Kasten mellan hopp och förtvivlan kan vara slitsamma, med en förtvivlad önskan att kärleken ska vara starkast och till slut stå som segrare.
Det här är en bok för dig som känner igen dig i tematiken, men lika mycket för dig som söker en gripande roman och en stunds förströelse.
”Jag läste denna bok med ett sånt känslokaos, verkligen värme blandat med sorg.”
Gula Bokhyllan
