Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att såFortsätt läsa ”Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom”

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Som en vindlande stig genom en snårig skog, nedför mossbeklädda sluttningar och upp över stock och sten. Så tar den sig fram, tiden. Den rusar och står stilla i en oförklarlig röra. Och plötsligt är det sommar och förbryllat kliar en sig i huvudet och undrar vart våren tog vägen. Vart åren tog vägen. DenFortsätt läsa ”Hur lång tid tar det att skriva en bok?”

Denna dagen ett liv

För några veckor sedan gjorde vi en utflykt till Omberg. Strosade runt i bokskogen och i trädgården vid Ellen Keys Strand. Jag har aldrig varit inne i huset, men drömmer om att någon gång få ett vistelsestipendium där. Utsikten över Vättern är otroligt vacker och miljön får mig att rysa av välbehag. Vågornas skvalp mot stranden, historiensFortsätt läsa ”Denna dagen ett liv”

Att skapa förändring tar tid

Härom helgen cyklade vi en sväng. Utepannkakor (ett uttryck som min dotter myntade när hon var yngre) och sjöutsikt, vinden närmast ljummen mot ansiktet vissa stunder. Det var härligt. Och mitt i skogen blev jag stående vid en liten enbärsbuske. Tät och fin, och full av omogna bär. På gymnasiet hade jag en fransklärare somFortsätt läsa ”Att skapa förändring tar tid”

Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För ärFortsätt läsa ”Intervju med Emelie Hill Dittmer”

Att skriva sig frisk

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala. Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, attFortsätt läsa ”Att skriva sig frisk”