En berättelse om
Missbruk, medberoende och att förlora sitt barn
”Det är ju mitt barn som sitter där”
”Jag ser honom framför det stora vita huset och solen skiner på honom och han möter upp oss. Det var så fint.”
Victoria tystnar. Vi pratar om hennes son Anton, om hans missbruk och att vara medberoende. Om karusellen han drog in sin omgivning i. Och om hur skönt det var att få tid tillsammans med den drogfria – och fantastiska – människan alla tyckte så mycket om.
I efterhand har vi anhöriga kommit att betrakta de sista månaderna som Anton levde, och tillbringade på ett behandlingshem där han var drogfri för första gången på många år, som en slags gåva.
Nästan som att han på något plan visste att hans tid rann ut, och att det här var hans sätt att ge oss andra fina minnen att trösta oss med. En motvikt till alla år av oro.
”Månaderna på Valbo har betytt så otroligt mycket, och är det jag återkommer till hela tiden”, säger Victoria. ” Att få träffa Anton. Sen den korta tiden efteråt, innan han gick bort, den spelar liksom ingen roll. Jag minns honom som han var där. Han och G kom nära varandra då, vilket kändes otroligt bra. Sen att kunna träffa honom och känna att han blev vuxen, att jag kunde prata med honom som en vuxen person…” Hon tystnar igen. ”Under den tiden ville jag vara nära honom hela tiden.”
Avgörande faktorer
”Varför tror du egentligen att han fastnade i missbruk?” undrar jag.
”Det beror väl på hur känslig man är? Personlighet. Anton var torsk från början. Han var så fruktansvärt destruktiv, han körde stenhårt. En del klarar av att röka på ibland och hålla sig till det, men inte han. Men från början tror jag att det var två saker”, säger hon. ”Den ena var nyfikenhet, att han bara ville prova, men sen tyckte att han mådde bra av det. Det var hasch och nån form av piller. Jag hittade ett cigarettpaket hemma, med nån rullad grej, och så hittade jag några piller också. Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag mer satt hårt mot hårt, inte gått på vad han sa. Du vet: det är bara några huvudvärkstabletter, det där är nåt jag fick av en kompis, vi skulle bara prova.”
Hon suckar.
Den andra anledningen hon kan se till att hans missbruk utvecklade sig som det gjorde var en fallolycka där han blev väldigt skadad, med många benbrott, och som medförde att Anton fick höga doser morfin.
”Det syntes på honom, han mådde så bra då.”
En tredje och fjärde anledning att lägga till listan är en inneboende känslighet och rastlöshet. En intelligent hjärna och en orolig själ. En socialsekreterare sa en gång att Anton var ovanlig i det att han hade ett stort socialt nätverk med både familj, släkt och vänner som brydde sig mycket om honom. De flesta har inte det, menade hon. Han hade det, och ändå orkade han inte kämpa emot beroendet. Eller ville inte – vad som styrde var olika beroende på var han befann sig i livet.
Det sociala arvet
Teorin om ”det sociala arvet” myntades på 1960-talet av Gustav Jonsson, alias Skå-Gustav, barnpsykiatriker vid barnbyn Skå utanför Stockholm. Han pekade på att föräldrarna till barn som kom till Skå oftast själva hade svårigheter och drog därmed slutsatsen att dessa gick i arv. Idag vet vi att frågan är mer komplex än så, att det ofta är ett samspel av olika faktorer som avgör om en person utvecklar ett missbruk. En orolig uppväxt kan vara en av dem, men det finns också personer som har haft en tuff barndom som klarar sig fint som vuxna. De kallas ibland för maskrosbarn, tack vare sin förmåga att växa sig starka trots karg jordmån.
Missbruk får inte heller bara fäste i redan trasiga familjer – däremot går familjer där missbruk har fått fäste mer eller mindre sönder. Medberoende tar tid att läka. Sömnlösa oroliga nätter förgör. Anhöriga blir stressade och mår psykiskt dåligt. Blir sjukskrivna.
Ibland kan det vara svårt att avgöra vilket som kom först, trasigheten eller missbruket. Oavsett vilket kan vi konstatera att missbruk kostar, i både mänskligt lidande och pengar.
Epidemi av kristallmissbruk
När Victoria och jag pratar om det här har skolan just skickat mejl hem till alla vårdnadshavare som har barn på högstadiet och uppmanat till uppmärksamhet kring droganvändning. En epidemi av kristallmissbruk drar fram. Corren publicerar flera artiklar som beskriver frustration och oro hos familjer i närområdet och hur missbruket eskalerar i hela landet.
Mejlet från skolan är sakligt och nedtonat, men kräver inte någon fantasi för att förstå att det finns allvarliga grunder till att det skickas just nu. Jag läser det högt för Victoria. Skolan beskriver vad som görs och att de önskar samarbeta med föräldrarna.
”Det låter bra”, säger hon. ”Jag hoppas att det inte bara är ord.”
Dessförinnan har jag haft högläsning av en insändare som uppmanar till kraftsamling. Från föräldrar inte minst. Jag undrar vad de orden gör med en person som under större delen av sitt vuxna liv har satt sig själv åt sidan i desperata försök att rädda sitt barn.
”Medberoende är ett tillstånd som kan drabba vem som helst som lever nära en person, oftast med ett missbruk eller annan beroendeproblematik. Men som anhörig riskerar man att bli medberoende oavsett missbruket, diagnosen, sjukdomen eller funktionsvariationen hos den närstående. Kanske kan man enklast förklara medberoendet med att den är en slags relationssjukdom. Man tappar lätt bort sig själv, anpassar sig, ser inte till sina egna behov. Man tonar ner och fixar och ordnar utefter det man upplever som den närståendes behov och beteende. Medberoende är många gånger förknippat med en stor känsla av ansvar för den närståendes tillstånd. Ansvaret om oss själva bleknar bort och vi går in i en förnekelse som skadar oss själva.” Anhörigboken.se
Att fastna i medberoende
”Hur skulle du säga att ditt medberoende började?” frågar jag.
”För mig är medberoende att man nästan ger upp en del av sig själv för att anpassa sig till den andra, beroendepersonen. För mig var det att försöka ha kontroll över beroendet. Var, när, hur… jag hade svårt att sätta de gränser som behövs. Men han… han är ju mitt barn. Och det var lätt för mig att falla in i medberoendet, jag har alltid haft lätt att anpassa mig efter andra”, svarar hon. ”Med Anton försökte jag få kontroll, hitta vägar att hjälpa honom. Försökte få honom till läkare, Mini Maria, socialtjänsten. Men jag visste att han ju inte ville egentligen, han gjorde det för min skull.”
”Hur vet du det?”
”Han sa ju det, och jag märkte på hela honom att han inte ville.”
Hon återkommer till den där dragkampen. En mamma som sliter som ett djur för att rädda sitt barn. Ett barn som egentligen inte vill bli räddad, men som försöker skona sin omgivning från sitt oerhört destruktiva missbruk. Den riktiga Anton var sådan. Mjuk, omtänksam.
Tungt missbruk
Antons månader på behandlingshemmet Valbo föregicks av flera års tungt missbruk och en lång räcka behandlingshem. Victoria är väldigt medveten om hur starkt medberoende hon varit. Samtidigt som det fortfarande är svårt att förstå hur det skulle ha gått till, hur hon skulle ha kunnat säga nej till honom vid tillfällen då han var i riktigt dåligt skick. För att ses som stark förväntas en ofta kunna göra det, säga nej när personen ber om hjälp.
”Han ringde från Skänninge och hade varit i nån knarkarkvart där de blivit oense. Och jag kunde inte säga nej, självklart hämtade jag. Likadant när han låg på IVA, efter att han hade blivit inskickad med ambulans och vaknade upp och slet bort alla slangar. Personalen blev rädda för honom och tillkallade vakter. Anton ringde till mig och jag åkte och hämtade honom. Minnet då, när han sitter utanför sjukhuset och ser hemsk ut, och man ser hur andra människor tittar på honom… Det gör fortfarande ont. Det är ju mitt barn som sitter där.”
En annan gång rymde han från ett behandlingshem i Hultsfred.
”Då skulle jag bara hitta honom”, säger hon.
Efter pusslande utifrån hans kontakter på Facebook förstod hon att han antagligen fanns i Stockholm tillsammans med en annan kille från samma behandlingshem.
”Så mycket stress och så mycket tid jag la på det. Han ville inte bli hittad, men jag tänkte att han måste bli hittad… Polisen tog honom i Sundbyberg.”
Efter detta blev Anton omhändertagen enligt LVM, lagen om vård av missbrukare i vissa fall.
Anhörigvecka
”Han var…” Hon letar efter orden. ”Han var inte alls i bra skick. Det är det som är så svårt, man skulle ju bara ha låtit honom få ta eget ansvar för hur han valde att göra, men jag reagerade bara som… att det var mitt barn som var i fara på nåt vis…”
När Anton var på behandlingshemmet Valbo fick Victoria chans att delta i en anhörigvecka.
”Den veckan var otroligt nyttig och lärorik, den gjorde mycket. Att få träffa andra i samma situation, vilket jag inte hade gjort innan. Att man inte kände sig så ensam och fick lära sig att sätta ord på sina känslor. Det både började och slutade man med varje dag. Att få berätta vad man kände.”
”Vad tänker du nu att det var som höll dig uppe under alla år?”
”Vet inte.” Hon tänker efter. ”G, att jag hade honom också. Sen var det ju hela tiden att försöka tro på att det skulle lösa sig. Men det var som att efter varje behandlingshem så tappade jag lite av hoppet, fast jag inte ville visa det eller säga det. Jag förstod ju att drogerna hade för stort grepp om honom.”
Förbryllande omständigheter
När Anton inte längre var kvar på Valbo gick det på nytt fort utför. Ingen vet vad han själv tänkte om sina chanser att förbli ren, om han övervägde det som ett alternativ.
”Jag tror väl att det var redan första kvällen, redan då hände nånting som jag inte fått grepp kring”, säger Victoria. ”Det var nåt med droger, blod och ett trasigt glas. Mer än så fick jag inte riktigt reda på.”
De träffades sista gången en fredag några veckor senare när Anton och en kompis kom förbi hemma hos Victoria. Tisdagen efter dog han. Det var den 4 december 2018. Vad som hände de sista dygnen är höljt i dunkel. Men han hade inte, som familjen först trodde, droger i kroppen som kunde förklara. Vissa omständigheter förbryllar.
”Ibland är det svårt att släppa vad som egentligen hände när han dog. Ibland har jag perioder när jag tänker att det är som det är”, säger Victoria. ”Men det blir ju att man tänker mycket. För mig hjälper det att verkligen tänka igenom det jag vet och försöka sortera. Jag gick hos en kurator ett tag. Men sen har det betytt otroligt mycket att få prata med anhöriga, att vi kan förstå varandra. Jag har aldrig känt att jag inte vill prata om det som hänt eller om Anton. Jag vill prata om honom!”
Missbrukare eller människa
I Aftonbladet går fortfarande att finna en notis med rubriken ”En man i 30-årsåldern avled efter en drunkningsolycka i Stångån”. Notisen lyder:
”Polisen fick larm om att en person låg i vattnet vid Johannelundsbadet strax efter klockan tio. Enligt polisen var det en förbipasserande som larmade. Räddningstjänst, polis och ambulans skickades till platsen och lyckades få upp mannen. Han fördes till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.
– Det finns i nuläget inga misstankar om brott. Det verkar röra sig om ett tragiskt olycksfall, säger polisens presstalesperson Thomas Agnevik till tidningen.
Anhöriga har underrättats.”
Anhöriga har underrättats. Hur ofta läser en inte liknande formuleringar i tidningen? Och bakom de där sakliga och kortfattade orden ryms hela liv. Att läsa om en anhörig på det viset skapar en märklig distans, som att det gäller någon annan. Samtidigt har både den som missbrukar och anhöriga ofta erfarenhet av att bemötas som att missbrukaren har slutat att vara en människa. En slags ständigt pågående anonymisering.
”Bakom varje missbrukare finns det faktiskt en människa. De är människor”, säger Victoria med eftertryck.
