Nyhetsbrevet

Tankar i april

Nyhetsbrevet Tankar i april djupdyker i funderingar kring om det alltid är rätt att dela med sig av sina berättelser – och i så fall när och till vem? Och är det egentligen så att vi svenskar börjar gå för långt i vårt delande av svåra upplevelser? 

Låt oss berätta sannsagor

Är du en person som har lätt för att dela med dig av vad du tänker och känner kring saker som kommer dig nära? Eller är du en sådan som går undan för dig själv? En person som skulle vilja ha någon att anförtro dig åt, men som inte vet vem denna någon ska vara?

Vi är alla olika, förstås. Och måste få vara det. Vi kan också ha olika behov vid olika tillfällen i livet.

Det verkar dock som att en stor andel svenskar känner sig ensamma. Jag läser om en undersökning där sex av tio svenskar uppger att de känner sig ensamma, och hälften av dem upplever att det är ett problem. Jourhavande medmänniska och Mansjouren är två exempel på hjälplinjer som ser att allt fler efterfrågar deras hjälp. Om det beror på att fler vågar söka stöd, eller visar på en faktisk ökning, är oklart. Tydligt är att många människor inte har någon i sin närhet som de kan eller vill prata med.

”Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas.” Honorine Hermelin

Möta andra i samma situation

Under åren som jag arbetat som socionom har den vanligaste önskan människor gett uttryck för varit att de vill träffa andra personer som är i samma situation som de själva. Oavsett om det handlar om utmanande föräldraskap, eget dåligt mående eller diagnoser av olika slag. Alla vill få chansen att spegla sig i människor som har upplevt ungefär samma sak som de. Eller som min syster Victoria uttrycker det om att åka på anhörigvecka, i en text om medberoende som du finner här på min blogg:

”Den veckan var otroligt nyttig och lärorik, den gjorde mycket. Att få träffa andra i samma situation, vilket jag inte hade gjort innan. Att man inte kände sig så ensam och fick lära sig att sätta ord på sina känslor. Det både började och slutade man med varje dag. Att få berätta vad man kände.”

Bortskämda svenskar

När jag så läste en krönika med rubriken ”Trauma-trenden visar hur bortskämda vi svenskar är”, skriven av journalisten Susanne Hobohms och publicerad i Amelia, så började jag fundera en hel massa. Hon anser – som du förstår av rubriken – att vi svenskar ägnar oss för mycket åt att peta i det som har varit, att vi låter svåra upplevelser påverka oss i för stor utsträckning. Kanske att vi till och med förstorar upp problemen. Att för mycket tid i media ägnas åt så kallat starka livsberättelser.

Är det så, började jag undra. Min bild är att det snarare är tvärt om. Att många pratar för lite om sina svåra upplevelser.

15 minuter i rampljuset

Att den här typen av berättelser får stort fokus i media beror förstås på att det säljer. Men det skulle också kunna ses som ett sätt att spränga gränser – att vi som människor och samhälle förändrar synen på vad som är okej att prata om? Att det är slut med att låta destruktiva mönster och beteenden fortgå inom hemmets fyra väggar. Slut med att bita ihop på arbetsplatser som får oss att må dåligt. Och så vidare.

Jag tänker att de som vågar sitta i en tv-soffa och berätta om sina svåra upplevelser gör sina medmänniskor en tjänst. Att de erbjuder å ena sidan en spegel, någon att känna igen sig i, och å andra sidan visar att det är okej att prata om det som varit skrämmande, svårt eller ledsamt. Att detta utgör en viktig motvikt till alla vackra ytor vi annars möter och påverkas av. Där vi kanske luras att tro att alla andra är lyckliga och friska och glada, alltid.

Att välja vem vi berättar för

Nu är ju inte det här samma sak som att vi ska berätta allting för alla. Alla behöver inte heller berätta offentligt. Men jag tror att det i princip alltid är klokt att försöka öppna upp och berätta för någon en litar på, en vän, släkting eller terapeut, om det som pågår inom en.

Att berätta för sig själv är också ett bra sätt att möta – i motsats till att fly ifrån genom att distrahera sig med annat – sig själv.

Skrivövning

Den här månaden får du en skrivövning som handlar om att försöka skapa acceptans inför det som du känner just nu.

  1. Välj ut en situation som just nu är svår eller påverkar dig på något sätt.
  2. Beskriv vilka känslor som uppkommer när du tänker på situationen. Om det är svårt att sätta namn på känslorna kan du prova att beskriva dem. Vad har de för färg eller form? Var i din kropp sitter de?
  3. Sitt en stund och blunda, låt eventuella känslor komma och gå som vågor som slår mot en strand. Våga stanna kvar i känslan, skriv också ner det du upplever.
  4. Acceptera situationen och det som du känner. Ofta lägger vi mycket kraft på att spjärna emot, vara frustrerade och arga över att en situation är på ett sätt vi tycker är fel, orättvist eller som känns skamfyllt. Försöka att betrakta det som händer och det du känner utan att värdera det. Skriv återigen ner dina tankar.
  5. Ta emot eventuella insikter som följer med situationen. Finns det konkreta saker som du kan göra just nu, i så fall vad? Finns det saker som du inte kan göra någonting åt?

När du känner dig färdig kan du läsa igenom din text och skriva ytterligare ett par meningar om hur det kändes att skriva. Om skrivande väcker tankar och känslor som känns svåra att härbärgera på egen hand vill jag, som vanligt, att du söker upp någon som du kan dela dina tankar med ❤

Berätta vad du tänker

Det jag kom fram till efter mitt funderande var att vi framför allt ska vara varsamma med oss själva när det gäller vad vi väljer att berätta i vilka sammanhang. Och att ett mer offentligt berättande om svåra upplevelser när de fortfarande är såriga och aktuella kan orsaka mer skada än nytta. Men att vår berättelse, när vi delar den med respekt för oss själva, kan vara en av de största och viktigaste gåvorna vi kan ge till någon annan.

Vad är dina tankar om det här? Jag skulle bli så glad om du vill dela dem med mig, antingen via mejl eller på min Instagram där du hittar mig som @isunden.

Trevlig valborg

Snart ska jag ge mig ut och klippa ner rosor i trädgården. Ikväll blir det traditionsenlig brasa och på tisdag håller jag skrivgrupp på Attention i Linköping. Jag önskar dig en riktigt fin valborgsmässoafton och hoppas att maj bär med sig många sköna dagar!

Vi hörs!
Ida