Me too…

Bild: Hanna Andersson

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag är timvikarie. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då, tänker jag.

Och jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande och kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Att stå upp för sig själv

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

”Det är en process!”

På gymnasiet hade jag en fransklärare som ideligen utbrast: Det är en process! Med en särskild handviftning och franskt nasalt uttal på just process. I smyg skrattade vi åt honom, hans livsvisdom landade tyvärr inte hos oss. Inte just då.

Men vid en av familjens skogsutflykter väckte något så udda som en liten enbärsbuske minnet av den där gamla läraren till liv. Busken var så ovanligt tät och fin, och överfull av omogna bär, att den fick mig att stanna upp mitt i skogen. Och att börja tänka på processer. Busken följer sin livsprocess utan större mankemang misstänker jag. Och det får ta den tid det tar. Visste du att det tar tre år för bären att mogna? Så länge busken tillåts vara ifred från yttre påverkan kommer den sköta detta. I balans mellan sitt varande och sitt skapande, processen måste få ha sin gång. Vi människor mår bra av att utveckla, tänka, förbättra, förändra. Utan dessa drivkrafter skulle vi stanna av. Men – vi vet ju alla att det finns ett men – när prestationer tar över och tillåts definiera vilka vi är och vårt värde finns en risk att vi tappar kontakten med oss själva.

Stora delar av världen verkar ha missuppfattat vad själva processen innebär, och helt uteslutit vissa delar av den? Tiden för reflektion, kontemplation, vila. De är lika viktiga som själva görandet.

Det här är något jag som person ofta behöver påminna mig om. Jag är rastlös, vill att saker ska gå fort. Samtidigt har jag behov av tid att hinna tänka färdigt, mitt huvud är ofta ett virrvarr av olika tankar och idéer, och hjärnan går på högvarv. Jag får tvinga mig själv att ta den där tiden, och inte minst att lägga det dåliga samvetet på hyllan över att jag just då inte presterar någonting synligt.

I själva verket är jag säker på att det är i stillheten det verkliga presterandet sker, då kunskaper och insikter får chans att mogna. Jag kommer på mig själv med att undra om vi som kollektiv har haft insikt om detta tidigare i vår historia. Kanske är insikten idag större än någonsin? Eller åtminstone större än på länge. Jag vet inte. Allt fler verkar i alla fall bejaka sitt behov av stillhet och ifrågasätta om den eviga jakten efter mer, större och bättre är meningen med livet.

Tack Göran

Jag kommer att tänka på en viss gråhårig man som höll en presskonferens i sin trädgård. Och mitt i frustrationen försöker jag påminna mig att också att bryta upp gamla patriarkala strukturer är en process. Även om den går oändligt långsamt – för långsamt – så sker förändringar. Vi har bara svårt att se dem för att vi befinner oss mitt i stormens öga.

Kanske ska vi rentav tacka Göran Lambertz för att han ställde sig i sin trädgård och gav dumheten ännu ett ansikte? De sista åren har fler män blivit medvetna om vad som pågår. Och med den nya medvetenheten blir det svårare att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Göran var så konkret och tydlig i sina resonemang, och han gav uttryck för dem alldeles själv. Hans ord var inte återberättade av en kvinna (och därmed möjliga att ifrågasätta).

Som så många andra ställer jag mig frågor kring hur de barn som växer upp ska lära sig vad en sund manlighet innebär. Jag vet att jag gör det svårt för min son när jag begär att han ska gå på tvärs med hur många andra pojkar beter sig, men försöker lära honom att det är hans ansvar att vara varsam med andra människor.

Och min dotter. Jag vill att hon ska vara fri, samtidigt som jag vill att hon ska akta sig. Präglad av egna erfarenheter, och medvetenhet om hur verkligheten än så länge ser ut, hör jag mig själv begränsa henne. Nej, spring inte ensam där. Jag vet inte om klumpen i magen till största delen beror på oro att något ska hända henne, eller om den bottnar i att jag för vidare ett unket ansvar att hon ska vara rädd om sig. Trots att det inte är hennes ansvar att se till att ingenting händer henne. Inte i det här avseendet.

Mitt i frustrationen påminner jag på nytt mig själv att förändring tar tid. Det är en process! Hos oss alla.

Behöver du stöd i att hitta din väg, din röst – läs mer om SAMTALSCOACHNING och SKRIV DIG HEL om hur jag kan hjälpa dig.  (Och sitter någon där ute och behöver få en artikel skriven? Hör av er! Jag jobbar som journalist igen.)

 

 

 

 

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *