Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba bara på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då. Så tänker jag.

Jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Historien jag berättar på sidan Om mig är helt sann, men inte hel. Och så är det ofta i livet. Det finns sällan ett enkelt svar på varför saker blir som de blir, och när vi berättar vår historia är det många gånger en utvald del vi framhäver. Kanske den mest hanterbara. Förklaringen som skapar minst frågor, eller som gör oss minst sårbara. Kanske helt enkelt den versionen vi själva har enklast att stå ut med? Ibland den enda versionen vi själva har tillgång till.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

För dig som behöver stöd i att hitta din väg, din röst – läs mer under Write Your Self om hur jag kan hjälpa dig. Det gäller också dig som är nyfiken på att utforska ditt skrivande mer allmänt, jag skräddarsyr ett upplägg som passar dig.

Och sitter någon där ute och behöver få en artikel skriven? Hör av er! Jag har börjat som journalist igen.

Bort från ekorrhjulet

Under en kurs för många år sedan formulerade jag ett brev till mitt framtida jag. Uppdraget var att beskriva var man skulle befinna sig om tio år. Jag var 27 år gammal och studerade till socionom, och hade lämnat en kort men produktiv journalistkarriär bakom mig, i längtan efter något mer. Jag ville gå djupare. Min målsättning i brevet var tydlig: att skaffa erfarenhet som socionom, för att sedan starta eget företag och kombinera socialt arbete med skrivande. Jag tänkte det kunde vara lagom när jag var runt 40.

Jag har nu skaffat mig varierade erfarenheter som socionom och startat ett eget företag. Hunnit fylla 40 har jag också gjort (det kändes dock mer förutbestämt på nåt vis, haha). Skrivandet har hela tiden funnits med mig i olika former. Och då vägen hit många gånger har varit krokig, ibland svår, är det med viss förundran jag konstaterar att jag ändå har följt min plan. Jag är varken den första eller sista som inser det – men att sätta upp delmål och mål är verkligen klokt och verksamt.

Mitt övergripande mål är detsamma som för drygt tio år sedan: jag vill använda mina kunskaper för att hjälpa andra att må bra. Att hitta sina röster, sin väg att gå. Det kan vara genom skrivcoachning enligt Write Your Self, att bjuda på en läsupplevelse genom mina böcker eller artiklar, eller genom att befria någon från en rapport eller annan text som känns betungande.

Jag vill också ha roligt och skapa en bra tillvaro för mig själv under tiden. Allt för att skapa hållbarhet på många plan. Jag hoppas på många fina samarbeten, nya idéer och möjligheter tillsammans med andra.

För er som vill kommer bloggen bli en plats där ni kan följa vad som händer i mitt företagande och skrivande. Fördjupade texter kring läkande skrivande och varför det är så användbart, säkert en och annan fundering kring socialt arbete, kanske också lite kring livet så där i allmänhet. Följ gärna, så får ni ett meddelande så snart jag skriver någonting nytt.

Har ni frågor, funderingar eller idéer om samarbete är ni varmt välkomna att höra av er!