Recensioner av ”Tillsammans är vi två”

Veckorna sedan boken släpptes har det hunnit komma flera recensioner från bokbloggare runt om i landet. Det är lika spännande och nervöst varje gång, och jag är så otroligt tacksam för alla som har velat läsa och tycka till om boken:

”Till den här boken säger jag- ‘you had me at hallo’, bara några sidor in i boken var jag som fast. Ovissheten i början får en att inte vilja lägga ifrån sig boken, man vill läsa mer och få reda på handlingen. Varför Ante valt vägen till drogerna, varför John inte bara kunde leva ett normalt tonårsliv, och den nyfikna grannen Gunnel, väljer hon att hjälpa pojken i snöhögen.. ? Man får lära känna 5 olika personer, 5 olika liv som blir mer och mer sammanflätade med varandra under bokens gång. Det var väldigt lätt att komma nära dessa karaktärer och jag hoppades hela tiden att allt skulle lösas och bli bra.

Vissa partier i boken gör ont i mig att läsa, men det är också de partier som har format boken till att bli så förbaskat bra! Jag läste denna bok med ett sånt känslokaos, verkligen värme blandat med sorg. Detta är en stark berättelse som berör mig väldigt mycket och som troligtvis också kommer att stanna kvar hos mig ett bra tag.” Gula bokhyllan, betyg 5 av 5

”Boken är Idas debutroman och det är en tankeväckande relationsroman. Det är spännande att följa karaktärernas liv och hur det utvecklar sig. Deras vägar korsas, vänskapsband och relationer skapas och förstörs. Karaktärerna möts av en slump och de blir påverkade av de nya relationerna. Jag tycker Ida har fått med arv-miljöproblematiken på ett bra sätt. Ryggsäcken vi alla bär på har påverkats av arv och den miljö vi har vuxit upp i. Omgivningens förväntningar präglas av det arvet och det kan vara svårt att bryta sig loss. Att vara medberoende medför mycket sorg, besvikelse och förlorat hopp samtidigt som det är svårt att bryta sig loss. Detta gestaltas på olika sätt i boken och det väcker många tankar. Ida har lyckats belysa alla dessa samhällsiakttagelser på ett läsvärt, hjärtskärande, intressant, sorgligt och hoppfullt sätt.” Bokluckan

”En samtidsroman som fångar problematiken för och kring en missbrukande person, ur flera perspektiv: missbrukarens eget, flera anhörigas och även till viss del från socionomhåll. Mörk, bitvis obehaglig och sorglig men kärleken är trots allt det mest centrala och drivande i berättelsen. Karaktärernas liv vävs samman på ett bra sätt och språket är lättläst.

Jag hade gärna fördjupat mig i några av karaktärerna, särskilt Maria som jag inte fick någon känsla för. Ante och John är de två som jag upplever som mest genuina. Det är komplext och komplicerat att fånga så många personer runt omkring en missbrukare, så jag förstår att det är svårt att ta ett så stort grepp som författarinnan gör här.

Ett tema i Tillsammans är vi två är medberoende, något jag tycker att författarinnan lyckas gestalta mycket bra och trovärdigt. De ständiga sveken Saga utsätts för, och mamma Inez drift att skydda sin dotter från den smärtande verkligheten drabbande. Känslosamt, med både kärlek och svärta. En fin bok med ett viktigt budskap: missbruk skadar inte bara den som själv missbrukar, utan även de anhöriga blir lidande.” Anna Bokmal, betyg 3,5 av 5

”En gripande bok som kommer stanna kvar länge hos mig. Berättelserna skildrar hinder och olikheter som uppstår i livet, hos människor . Trodde jag skulle ha svårt för att det var många olika karaktärer men författaren skrev och blandade allting på ett skickligt så det var lätt att hänga med. Bra gestaltade. Mycket bra miljöbeskrivningar, detaljrika. Älskar omslaget, passar boken mycket bra. Lagom långa kapitel med ett enkelt språk, känns även välplanerad och välskriven. En bok jag rekommenderar och som jag lätt läser om. Boken får en stark femma utav mig.” Systrarnaboktokiga, betyg 5 av 5

Om du blir sugen på att läsa boken finns den att beställa på såväl Adlibris, som Bokus, Akademibokhandeln och Cdon.

Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För är det någonting vi visar oss ha gemensamt, så är det känslan av att liv och skrivande är tätt förbundna med varandra.

Emelies historia slingrar sig från uppväxten i Blekinge, till England och tillbaka till Sverige igen. Skrivandet, och den inneboende kraften i orden, har funnits med henne hela tiden. Som liten blev hennes dagböcker, och intensiv korrespondens med brevvänner, en möjlighet att sätta ord på tankar och känslor och på så vis göra omvärlden och saker som hände mer begripliga.

”Att bli bevittnad av andra genom breven var viktigt”, säger hon.

Redan tidigt fanns ett behov att förstå den egna släktens historia. Faktum är att själva drivkraften för Emelies skrivande bottnar i detta, och hon berättar om sin farmor som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget. Att ta sig an sin farmors historia var i sin tur ett sätt att komma nära sin egen fars sanning.

”Det kan låta som en märklig omväg, men som journalist var det för mig nödvändigt att söka svar på djupet och gräva ordentligt.”

Emelies pappa led av psykiska ohälsa,  och i barndomshemmet var psykisk och fysisk misshandel vanligt förekommande. Redan i tidig ålder kände Emelie att hon ville förmedla sin historia på något vis, och även hjälpa andra som kanske bar på liknande upplevelser.  Hon sökte sig till skrivarkurser, driven av en längtan att skriva ner sin historia. Men istället för att bli stöttad i skrivprocessen mötte hon motstånd av läraren som ansåg att Emelie inte var mogen att skriva om sin och släktens bakgrund, utan menade att Emelie borde utforska annat och ta en paus från sin historia.

Detta är en erfarenhet som Emelie har burit med sig – hur viktigt bemötandet från andra människor är när det gäller att tro på sin egen förmåga och att våga. För hennes del medförde lärarens kommentar att hon inte gjorde rum för den typen av skrivande på flera år. Skrivit annat har hon dock alltid gjort, både före och efter. Hennes första kontakt med journalistiken skedde genom en praktikplats på högstadiet, vilken ledde till extrajobb och senare andra uppdrag som journalist.

”Jag närde en längtan efter att komma människor på djupet vilket medförde att jag gärna skrev personporträtt. Det gav mig en chans att utforska existentiella frågor”, säger hon.

Allt går samman

Idag arbetar Emelie huvudsakligen som skrivpedagog. Journalistiken utgör en mindre del, men Emelie upplever den som sitt ursprung och vill inte ta bort titeln. Det journalistiska kommer ständigt in. Hon säger att hon har funderat mycket kring det, att allt går samman. För hennes del har också språken, svenskan och engelskan, kommit i konflikt med varandra. Engelskan känner hon sig numera mest hemma i, och hon jobbar en del internationellt. Svenskan har snarare blivit svengelsk.

Men vi backar några steg. Som 23 åring flyttade nämligen Emelie till England som en del av sin återhämtning efter en utmattningsdepression. Det var här hon först kom i kontakt med läkande skrivande. För längtan efter att skriva sin egen historia fanns fortfarande kvar, och vid ett tillfälle sökte hon sig till en lokal skrivargrupp för att ta upp utforskandet av den.  Men skrivargruppen hade lagt ned sin verksamhet. Istället blev Emelie, genom den före detta skrivgruppledaren, erbjuden att leda skrivarkurs för välgörenhetsorganisationen mcch. Mcch stödjer vuxna med funktionsvariationer och psykisk ohälsa i staden Deal i sydöstra England. Till en början kände Emelie en osäkerhet kring att ta uppdraget, då hon inte hade någon pedagogisk erfarenhet, men hon valde att tacka ja. Tanken var att kursen skulle ha en kreativ inriktning, men den fick ganska så omgående en terapeutisk inriktning utifrån att det fanns ett stort behov hos deltagarna att få skriva på djupet. Senare fortsatte Emelie sitt arbete på en annan ort och gjorde även antologier tillsammans med deltagarna. Parallellt med detta fortsatte hon att arbeta som journalist.

När hennes mamma blev svårt sjuk hemma i Sverige reste Emelie fram och tillbaka mellan sin familj i England och modern i Blekinge. Två år efter att modern gått bort, 2017, bestämde sig familjen för att flytta till Sverige. Det var ett viktigt steg för Emelie, för att på så vis sluta fred med sitt såriga förflutna.

Under sitt sista år i England läste Emelie skrivpedagogutbildningen på Skurup folkhögskola på distans och fick ett stipendium från Write Your Self. Senare skickade hon förfrågningar och berättade om vad hon gör, med fokus på just folkhögskolor.

”Vad har jag att förlora? Jag har förlorat väldigt mycket, om jag förlorar lite till – vad gör det? Jag har bara gjort det, varit orädd på så vis”, svarar Emelie på frågan om hur hon tänker kring att marknadsföra sig och att leta efter kunder. 

Förfrågningarna ledde till ett vikariat på skrivarkursen på Österlen folkhögskola, följt av en kurs i läkande skrivande.

”Söktrycket från deltagare har varit stort hela tiden”, säger Emelie men beskriver samtidigt att det finns många utmaningar med att göra en längre och mer omfattande kurs i läkande skrivande.

När hon startade upp på Österlen folkhögskola gav hon sig in i det med liv och lust baserat på de erfarenheter hon samlat på sig i England, och formade kursen allteftersom.

”Den största utmaningen är att dela texter av det här slaget med så många människor. Det fungerar bättre i mindre grupper, och det allra viktigast är att deltagarna skriver för sin egen skull.”

Som kursledare blir det svårt att läsa så mycket personlig text och ge den respons som krävs berättar Emelie. En utmaning var också att driva en kurs på halvfart som var så omfattande, och hon fick lägga ned mycket extra tid och helgarbete för att hinna med att ge regelbunden respons till alla kursdeltagare.

Efter två år beslutades det att kursen skulle gå endast en gång per år istället för varje termin,  och Emelie bestämde sig för att gå på tjänstledighet för att fundera kring framtiden och samtidigt arbeta vidare med läkande skrivande i andra forum.

Nya projekt

När vi hörs på nytt har våren tagit fart och Emelie har startat upp en ny folkhögskolekurs på Viskadalens folkhögskola i samarbete med Freezonen, Sveriges största kombinerade kvinno-, tjej- och brottsofferjour, som riktar sig till våldsdrabbade.

Emelie fortsatte under många år att undvika sin egen såriga historia. Lärarens kommentar medförde att hon tappade självförtroendet, och helt enkelt slutade med den formen av skrivande.

”Det har tagit lång tid att hitta tillbaka”, säger Emelie.

Hon har haft stöd från en mentor, en författare, som hon beskriver som både tuff och kritisk – men som också trodde på hennes skrivprojekt. 

”Jag fick höra att det kommer bli utgivet.”

När hon sedan blev refuserad av förlag var det väldigt frustrerande och förde med sig känslor av skam för den egna texten. Både en längtan efter, och oro inför, att någon annan ska läsa blandades med en önskan att bli utgiven, och det som väcks inom en när förlagen säger nej. Emelie säger att hon med åren har kommit fram till att det viktiga är själva skrivprocessen och den personliga utveckling som sker, snarare än att bli publicerad.

Just nu håller Emelie på med ett bokprojekt kring läkande skrivande, som hon hoppas kommer resultera i en bok senare i år. Hon upplever att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

 ”Men jag tror att det kommer explodera även här i Sverige. Det finns enorma behov”, fortsätter hon.

Tack vare kursen på Österlen kan Emelie uppvisa fallstudier – att läkande skrivande är på allvar och fungerar. Och detta har varit bidragit till många senare uppdrag.  Under hösten höll hon en längre kurs för Socialförvaltningen i Simrishamn riktad till anhöriga, och Skurup kommun är intresserade av fortbildning av sina socionomer. Just nu har hon, förutom den nya folkhögskolekursen, flera projekt på gång. Bland annat medverkar hon i två amerikanska guideböcker i terapeutiskt skrivande – therapeutic journaling, som blir utgivna senare i år.

”Det gäller att hitta rätt personer”, säger Emelie. ”Personer som tror på metoden. Nyfikenhet och öppenhet är viktigt!”

En roman om missbruk och medberoende

Nu släpps snart ”Tillsammans är vi två” och jag är en salig röra av olika känslor. Tacksamhet över att Vintergård förlag vill ge ut den. Stolthet och glädje (det blev en bok!), nervositet och nyfikenhet över hur den ska tas emot. Om den ska tas emot, tänk om den inte hittar fram till några läsare alls i bruset?

Jag vill gärna säga några ord om bakgrunden till boken och varför jag valde missbruk och medberoende som teman, inte minst då mitt fokus utåt hittills har varit (läkande) skrivande, att starta eget och att vara anhörig till någon med intellektuell funktionsnedsättning.

Tanken att skriva om möten mellan människor vars vägar normalt sett inte skulle korsas, trots att de levde sina liv fysiskt nära varandra, hade följt mig länge. Och Gunnel, en karaktär från en novell som jag skrev på högstadiet, knackade ofta på. Jag såg för mig hur hon växte och tog plats. Till stor del inspirerad av min farfars sambo, med sin dans och älskvärt naiva sätt att närma sig omvärlden. Att Gunnel skulle träffa just John och Andreas var inte planerat, det bara hände – men att det blev så handlar mycket om min systerson. Anton.

Anton, vår älskade Anton. Människor är mångfacetterade och berättelsen om vilka vi är blir olika beroende på vem det är som berättar. Och ibland blir vi förvånade över vad personer vi älskar är kapabla till, när ljuset faller från olika håll och färgskiftningarna förändras.

Jag minns hans varma lilla hand i min. Andedräkten mot min kind när jag sjunger honom till sömns. Björnen sover. Igen, uppmanar han. Jag sjunger igen. Igen! Och igen… Ute på promenad skjuter han hjortar som sitter uppflugna i träden, alltid med en pinne i hand. Inne i mataffären vill han veta vad det står på förpackningarna, men innan jag hinner svara säger han det själv. Hur han har lärt sig att läsa vet jag inte riktigt. Men tillsammans läser vi ”Peter och vargen” miljoner gånger, han tröttnar aldrig. Vi åker på cykelsemester, dunderhallon får orken att räcka när benen inte riktigt vill mer. Tältar vid en sjö. Semestrar på Astrid Lindgrens värld.

Vid krönet på Balder, på Liseberg, tittar han förskräckt på mig och piper: Jag har ångrat mig. Jag hinner knappt svara. Vi kan bara knipa ihop ögonen och åka med.

I minnet framträder det som en fruktansvärt ironisk symbol för det som komma skulle. Illamående av krökarna och farten höll vi oss alla fast i den åktur han tog oss med på.

Och som han ångrade sig.

Han växte upp. Jag levde mitt liv som ung vuxen. Försökte hålla kvar. Krampaktigt försökte vi alla hålla fast honom. När han var i tonåren blev det allt svårare. Kompisarna lockade. Typiskt fel vänner. Om nu vänner kan vara fel? Det tar emot att säga så, att människor är fel. Konstellationen var fel. Anton var också drivande i det som hände. Jag tänker att de alla var summan av en mängd olika omständigheter, precis som vi alla är.

Skolan gick lätt. För lätt? Han var uttråkad, hittade på bus. Fritiden fylldes också alltmer med bus. Dumheter.

Och runtomkring fanns föräldrar och släkt som här inledde en åratal lång aria av förmaningar, böner, hot, uppmuntran… Det fanns ingenting vi inte gjorde eller sa. Orosanmälningar, försök att hitta hjälp. Mest av allt sa vi: jag älskar dig. För det gjorde vi, såklart.

Några år senare bestod vår kontakt mest av sms. Ibland fick jag svar. Ofta inte.

Jag: Hallå där, läget?

A: Det är lugnt! Själv?

Jag: Jotack, det är bra. Sitter vid tv:n och häckar. Vad styr du med?

A: Är med O.

Jag: Ok. Tänkte vi kanske kan ta den där lunchen på torsdag? Hur dags ska du in?

A: Inte hundra på att jag ska dit eller om ja ska in på laro

Jag: Laro?

Ok. Nu har jag googlat. Inte Brinken?

A: Vet inte

Hon sa bara att det fanns några andra ställen

Jag: Ok

Men det blir snart?

A: Ja så fort som

Jag: Ok bra

A: Håller inte ihop hur länge som helst

Jag: Nä jag vet

Men då vet X hur läget är?

A: Ah. Men hon är ju anti laro

Jag: Ok

Men du tror det skulle funka?                                        

A: Ja ffs

Om man ska jämföra subutex och heorin tex

Sub blir jag ju frisk på. Och behöver inte öka dosen på samma sätt. Enkelt sätt att sköta vardagen.

Heroin eller amfetamin osv blir jag ju sjuk av

Jag: Ja

När ska du och X bestämma nåt då?

A: Vet i fan.

Vill typ inte prata med henne om det.

Funderar på att byta soc

Eller jag vet inte

Jag: Är inte det bara att… vet inte.

Svårt att se nyttan med det? Bättre du ser till att komma in nånstans så snart som möjligt

A: Ja, men det hjälper beroendekliniken till med

Jag: Ok

När träffar du dem då?

A: Adap

Asap

Imorgon om det finns möjlighet

Jag: Ok, då hoppas vi på det! Bor du hos pappa nu?

A: Nej. Lite olika.

Jag: Ok

A: Ska vi höras imorgon?

*missat samtal*

Jag: Ja. Eller vi kan höras nu med. Vet inte om du la på eller om jag tryckte bort när jag skulle skriva.

A: Kom emot bara

Jag: Ok

A: Men kan ju berätta mer imorgon

Jag: Ja, vi kan höras imorgon! Ta hand om dig så länge. Kram!

A: Detsamma. Jag älskar dig.

Jag: Och jag älskar dig!

Jag kan inte redogöra för åren som följde, inlägget skulle bli för långt. Kaos är en enkel sammanfattning. Sömnlösa nätter, oro som fyllde varje del av våra kroppar. Orosanmälningar, korta glimtar av hopp, behandlingshem, mer oro, bio- och restaurangbesök tillsammans, försök att hitta en normalitet i ens eget liv, att fånga och hålla kvar. Fler orosanmälningar. Fler behandlingshem.

Jag: Hej! Hur är det? Vad gör du? Kram

A: Hej det är lugnt! Jag ska in på avd 34 på torsdag

Jag: Ok. Avgiftning? Hur är det med dig nu då? Här har vi sjukstuga. O kräktes i natt och alla andra har ont i halsen. Typ.

A: Ja precis! Det är ok. Usch då, ni får krya på er.

Jag: Ja tack. Jag hoppas vi andra klarar oss. Vad styr du med då? Tänkte på det förut, om du vill kan vi ses innan du ska in. Typ i början av veckan.

A: Jag är i stan, ja det passar bra.

Jag: Ok. Vi kanske kan äta lunch på måndag? Om du är i stan då. Vi kan höras och se var du är då.

A: Ja =)

Jag: Jag är väl på jobbet.

A: Ok =)

Jag: Äsch. Vet inte vad jag ska skriva. Allt låter bara som jag utsätter dig för 20 frågor typ. Korsförhör. Inte meningen. Men vad gör du i stan då? Nåt kul?

A: Lugnt =)

Jag: Vi hörs i början av nästa vecka, så ser vi var du är då. Ta det lugnt så länge. Och var rädd om dig! Kram

A: Vad är det du funderar på?

Fråga bara så svarar jag

Jag: Vad du gör så klart. Hur du mår. Om allt är lugnt.

A: Alltså vart jag är eller vad jag tar.

Jag: Ja, både och.

A: Ja, vad fan, jag har inte så att välja på.

Det är väl lite blandat… tjack, benzo, opiater

Jag: Ok

A: Fattar inte hur jag försörjer mig

Det bara går dag för dag

Jag: Ja. Säg till om jag kan göra nåt.

A. Ja, du gör tillräckligt

Kan ju inte direkt be dig om pengar

Jag: Nej… vad som helst utom det. Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gav dig pengar som gick till droger. Men jag bjuder dig gärna på lunch om vi ses nästa vecka.

A: Det räcker alldeles utmärkt

Jag: Jag ska vabba imorgon, annars hade det ju varit bra imorgon eftersom du är i stan nu.

A: Ja precis

Jag: Jag ska läsa lite för A nu. Men som sagt hörs vi inte innan, så slår jag en signal på måndag. Kram igen

Min storasyster och jag pratar om honom. Saknaden. Som aldrig kommer försvinna. Jag önskar bara han var här, säger hon. Jag håller med. Men, undrar jag, skulle du vilja det även om allting var precis lika? Med all oro? Hon blir tyst innan hon sakta svarar: Nej. Då hade jag gått sönder helt.

En gång pratade Anton och jag om hur lika vi var, men hur olika vägar vi gått. Han knarkade, jag yogade. Målet var detsamma – att finna sinnesro. Jag står kvar här, mer lugn och hel än någonsin. Han finns inte längre hos oss. Gör det min väg mer rätt? Jag vet inte.

Jo, säger min syster. Tänk på hur dåligt han mådde, han var bara en spillra.

Tidningen fylls av artiklar om drogrelaterat gängvåld. Föräldrar protesterar mot att narkotikahandeln sker öppet. Polisen håller med, men inflikar att människor från samhällets alla delar driver utvecklingen. Familjefäder, mammor, ungdomar, långtradarchaufförer, kassabiträden på Ica, högutbildade och utåt sett välfungerande personer. Människor som köper knark finns överallt. Men bilden av den ”riktiga” missbrukaren, den som hänger utanför Systembolaget, smutsig och fullständigt utslagen är lätt att distansera sig från. Den gäller ju inte oss. Men – och det är egentligen överflödigt att jag ens skriver det – de som fastnar i missbruk är inte ”några andra”. Det är empatiska, intelligenta och bra människor. Som skulle vara stora tillgångar i samhället om deras liv inte åts upp av alkohol, narkotika, spel, sex eller shopping. Men missbruk gör saker med människor, det kan förvandla den finaste till ett monster.

När jag var ung arbetade jag inom hemtjänsten på loven. Bland annat hos några alkoholister som tillbringade hela sina dagar i soffan, oförmögna att längre lämna lägenheten. De åt knappt någon mat, hur deras kroppar alls fungerade var en gåta. Deras ansikten lyste upp av leenden då jag kom, vi småpratade om livet medan jag städade bort bajset som torkat fast i soffan. Tömde petflaskan med kiss. Försökte förmå dem att äta lite. Det var trevliga samtal, ofta om förr. Då när de arbetade som framstående chefer och levde det utåt sett goda livet. Innan missbruket tog över och allting gick åt helvete.

Det finns de som klarar av att hålla balansen hela vägen. Men många gör det inte.

Och vid sidan av finns alla anhöriga – barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Som långsamt går sönder. Kanske av oro som jag och min familj, andra gånger av våldsutsatthet och övergrepp som följer i missbrukets spår.

Oro, hur många gånger har jag skrivit det ordet nu? När Anton dog var det som att jag kunde andas ordentligt för första gången på många år. Vetskapen att han var död blev lättare att hantera, än oron för att just det skulle ske.

Min bok ”Tillsammans är vi två” är en roman, ingenting i den har hänt på riktigt. Och samtidigt händer det överallt, hela tiden. I hela världen. Går det ens att hejda? Många gånger undrar jag när ett människoliv ska värderas högre än pengar. När ska samhället på riktigt satsa på förebyggande insatser och inse att det i slutänden sparar såväl mänskligt lidande som pengar? Om jag yttrade de här orden högt skulle min röst darra av frustration, och jag vet att jag delar den känslan med många andra anhöriga. Att se en älskad människa bollas fram och tillbaka mellan olika instanser utan att få ordentlig hjälp är hjärtskärande. Oavsett om det gäller missbruk, intellektuell funktionsnedsättning, fysiska sjukdomar, psykisk ohälsa eller någonting annat. Känslorna av otillräcklighet, och skammen som ofta följer med, är svåra att fånga i ord. Men de är anhörigas ständiga följeslagare.

Boken blev mitt sätt att skriva mig igenom sorgen, för det är så jag gör. Jag skriver. Sina tunga ämnen till trots är ”Tillsammans är vi två” en varm historia om kärlek, vänskap och något oväntade möten. Och nu låter jag den flyga fritt med en förhoppning att du ska tycka om John, Andreas, Gunnel, Inez och Maria lika mycket som jag gör. Såvitt jag vet strävar de på med livets glädjeämnen och svårigheter så gott de kan, precis som du och jag.

”Tillsammans är vi två” släpps 25 oktober men finns redan nu att bevaka på Bokus. Lämna din e-post så får du ett meddelande när boken finns i lager!

(Bild: Hanna Andersson)

Att skriva sig hel

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala.

Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, att vi genom att sätta ord på saker får lättare att organisera våra tankar och upplevelser. Men istället för att tala sker själva problemformuleringen och utforskandet av denna i skrift.

Åtminstone kan det vara så det går till. Saken är den att allt skrivande är bra för vårt mående. Studier från bland andra forskaren Melanie Greenberg har visat att det är lika läkande att skriva fiktion som självbiografiskt, viket tycks bero på att skribenten använder sig själv som klangbotten även då historien är påhittad. Själva skrivandet kan med andra ord se väldigt olika ut, just eftersom formen kan variera. Kortare skrivövningar eller längre texter. Prosa, poesi eller dagboksanteckningar.

Viktigt att veta är dock att i en reflekterande, läkande, skrivprocess ligger fokus på författaren och inte på att slutprodukten ska nå en läsare.

Det händer att jag i rollen som kurator möter personer, och då företrädelsevis unga tjejer, som berättar att de tycker om att skriva. De har själva upptäckt vilken effekt skrivande har på deras mående, att det hjälper dem att sortera tankar och intryck, och använder sig av dagböcker eller skönlitterärt skrivande som en ventil att bearbeta upplevelser. Tyvärr är det just så många betraktar den här formen av skrivande, som något som hör tonåren till, och läkande skrivande är fortfarande relativt okänt i Sverige.

I en intervju som jag gjorde med Emelie Hill Dittmer, journalist och skrivpedagog, tidigare i år konstaterade hon att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

Redan på 1980-talet genomförde James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, en forskningsstudie där han lät en grupp studenter skriva om en traumatisk händelse. Deras skrivande skulle pågå 15 minuter varje dag under fyra dagar. En annan grupp fick skriva neutrala texter om konkreta ting. Därefter registrerades hur ofta studenterna sökte vård under det kommande halvåret. Resultatet visade att de som skrivit om trauma var väsentligt friskare. Sedan dess har hundratals studier kopplat till skrivandets effekter på vårt mående genomförts. 

Så, hur kommer man igång?

För den som är ovan att formulera sig i skrift kan ett sätt att börja vara att likt studenterna i Pennebakers första studie skriva en stund varje dag, under några dagar i följd, om någonting som känns svårt. Någonting som upptar ens tankar för stunden. Viktigt är att vara medveten om att ens sinnesstämning kan förändras efter skrivandet, och till och med medföra ett för stunden sämre mående. Pennebaker råder skribenten att planera in reflektionstid efteråt, att tidsbegränsa skrivandet och att redan innan bestämma vad man ska ägna sig åt för aktivitet efter skrivstunden.

Själv ser jag läkande skrivande som ett fint komplement till olika former av samtalsterapi, och något som kan medföra ytterligare en dimension. Jämfört med ett samtal finns texten kvar (förutsatt att inte samtalet spelas in förstås) och ger skribenten själv möjlighet att återvända till sina ord och tankar. Att efter en tid läsa sin text kan ge ett utifrånperspektiv, och i vissa fall hjälpa personen att börja coacha sig själv.

För den som önskar sällskap under processen är det en god idé att delta i en skrivgrupp eller att använda sig av individuell vägledning. Och förstås – mår man dåligt på något vis är det alltid viktigt att söka professionell hjälp!

Berätta gärna om ni väljer att prova, och hur ni i så fall upplever er skrivprocess.

(KÄLLOR: James W Pennebaker, Expressive writing – words that heal (2014) , Write Your Self, kursmaterial, https://www.forskning.se/2018/09/24/egen-skrivterapi-en-billig-vag-till-halsa/ 200225)