Gästbloggare

Känner du till författaren Maria Richardsson? Hon har gett ut ett flertal böcker. ”Våroffer”, ”Gryningsdåd”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Och allt blir återfött” för att nämna några. Maria bloggar om sitt eget författarskap och har även ett inslag som hon kallar för månadens gästbloggare. I april hade jag äran att vara gästen, vilket blev bestämt när ”Tillsammans är vi två” nyligen hade kommit ut.

När det stod klart att Vintergård förlag skulle lägga ner sin verksamhet kände jag mig ganska villrådig – skulle jag ändå skriva inlägget eller var det bättre att avstå? Slutligen landade jag i att skriva. Det blev en naken och ärlig text om de olika känslor som hunnit passera i processen att ta in och acceptera hur bokens resa har sett ut hittills.

Kanske kan den som läser min text hos Maria få intrycket att jag endast känner hopplöshet. Det är inte riktigt sant. Min bestämda tro är att livet går i cykler. Efter regn kommer sol och allt sådant där. Ibland vill dock vi människor tro att det går att runda svåra saker, kanske genom att låtsas att de inte finns, bita ihop och fokusera på det som händer i den yttre världen. Men sorgesamma saker är del av livet och behöver också ges tid. Chansen för solsken ökar helt enkelt om vi tillåter oss att bli färdiga med känslor av sorg, frustration och ibland rädsla för vad som ska hända.

I mitt arbete som socionom har jag blivit van att prata om det som skaver i livet. Jag slås ibland av hur svårt många människor tycker att det är, både när det gäller dem själva och andra. Många som varit med om svåra saker vittnar om att omgivningen tystnar. Och att den tystnaden i sig blir svår att hantera.

Det får mig att tänka på Honorine Hermelin. Hon var medlem i Fogelstadgruppen, som grundade kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Hon ska vid något tillfälle ha sagt:

Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas.

Jag tror att det ligger mycket i det. Genom att formulera oss i ord hjälper vi hjärnan att sortera intryck och upplevelser, och vi kan börja läka. Om orden skrivs ner i ett slags samtal med oss själva, eller tas emot av en annan person, är kanske inte det viktigaste i första steget. Båda sätten är bra. Dessutom är sannsagor ett av de vackraste ord jag vet. Min sannsaga. Din sannsaga. Om vi har respekt för varandras sannsagor, och att de kan skilja sig åt, tror jag verkligen att våra hjärtan vidgas.

Om du vill läsa texten hos Maria så hittar du den HÄR.

Recensioner av ”Tillsammans är vi två”

”Såååå imponerande träffsäkert och precist lagom detaljerat beskrivet. Jag var där, på gott och ont. Det kändes fruktansvärt i vissa miljöer och jag la undan boken emellanåt.

Jag har mött en del Ante i mitt arbetsliv och flertalet John, Inez och Saga. Missbruk, beroende, medberoende och all skit som ingår i den världen. Den svåra kampen att välja bort beroendet och dessa återkommande återfall. Att som medberoende göra för mycket osv.

Däremot är det få Gunnel jag mött och jag bara älskar den plats hon fick ta i denna berättelse.

En fantastiskt berörande sorglig historia som även har så mycket fin kärlek och värme.

En eloge vill jag ge till kämpande socialsekreterare som bara vill utreda och besluta så rättssäkert som möjligt. Jag testade på yrket under ett år men det var inget för mig.

Stort varmt tack @isunden att du valt att skriva denna berättelse. Jag vill veta hur det går, jag vill läsa mer!!!” bokfarmor_lena

mm

”Till den här boken säger jag- ‘you had me at hallo’, bara några sidor in i boken var jag som fast. Ovissheten i början får en att inte vilja lägga ifrån sig boken, man vill läsa mer och få reda på handlingen. Varför Ante valt vägen till drogerna, varför John inte bara kunde leva ett normalt tonårsliv, och den nyfikna grannen Gunnel, väljer hon att hjälpa pojken i snöhögen.. ? Man får lära känna 5 olika personer, 5 olika liv som blir mer och mer sammanflätade med varandra under bokens gång. Det var väldigt lätt att komma nära dessa karaktärer och jag hoppades hela tiden att allt skulle lösas och bli bra.

Vissa partier i boken gör ont i mig att läsa, men det är också de partier som har format boken till att bli så förbaskat bra! Jag läste denna bok med ett sånt känslokaos, verkligen värme blandat med sorg. Detta är en stark berättelse som berör mig väldigt mycket och som troligtvis också kommer att stanna kvar hos mig ett bra tag.” Gula bokhyllan, betyg 5 av 5

mm

”Boken är Idas debutroman och det är en tankeväckande relationsroman. Det är spännande att följa karaktärernas liv och hur det utvecklar sig. Deras vägar korsas, vänskapsband och relationer skapas och förstörs. Karaktärerna möts av en slump och de blir påverkade av de nya relationerna. Jag tycker Ida har fått med arv-miljöproblematiken på ett bra sätt. Ryggsäcken vi alla bär på har påverkats av arv och den miljö vi har vuxit upp i. Omgivningens förväntningar präglas av det arvet och det kan vara svårt att bryta sig loss. Att vara medberoende medför mycket sorg, besvikelse och förlorat hopp samtidigt som det är svårt att bryta sig loss. Detta gestaltas på olika sätt i boken och det väcker många tankar. Ida har lyckats belysa alla dessa samhällsiakttagelser på ett läsvärt, hjärtskärande, intressant, sorgligt och hoppfullt sätt.” Bokluckan

mm

”En samtidsroman som fångar problematiken för och kring en missbrukande person, ur flera perspektiv: missbrukarens eget, flera anhörigas och även till viss del från socionomhåll. Mörk, bitvis obehaglig och sorglig men kärleken är trots allt det mest centrala och drivande i berättelsen. Karaktärernas liv vävs samman på ett bra sätt och språket är lättläst.

Jag hade gärna fördjupat mig i några av karaktärerna, särskilt Maria som jag inte fick någon känsla för. Ante och John är de två som jag upplever som mest genuina. Det är komplext och komplicerat att fånga så många personer runt omkring en missbrukare, så jag förstår att det är svårt att ta ett så stort grepp som författarinnan gör här.

Ett tema i Tillsammans är vi två är medberoende, något jag tycker att författarinnan lyckas gestalta mycket bra och trovärdigt. De ständiga sveken Saga utsätts för, och mamma Inez drift att skydda sin dotter från den smärtande verkligheten drabbande. Känslosamt, med både kärlek och svärta. En fin bok med ett viktigt budskap: missbruk skadar inte bara den som själv missbrukar, utan även de anhöriga blir lidande.” Anna Bokmal, betyg 3,5 av 5

mm

”En gripande bok som kommer stanna kvar länge hos mig. Berättelserna skildrar hinder och olikheter som uppstår i livet, hos människor . Trodde jag skulle ha svårt för att det var många olika karaktärer men författaren skrev och blandade allting på ett skickligt så det var lätt att hänga med. Bra gestaltade. Mycket bra miljöbeskrivningar, detaljrika. Älskar omslaget, passar boken mycket bra. Lagom långa kapitel med ett enkelt språk, känns även välplanerad och välskriven. En bok jag rekommenderar och som jag lätt läser om. Boken får en stark femma utav mig.” Systrarnaboktokiga, betyg 5 av 5

En roman om missbruk och medberoende

Nu släpps snart ”Tillsammans är vi två” och jag är en salig röra av olika känslor. Tacksamhet över att Vintergård förlag vill ge ut den. Stolthet och glädje (det blev en bok!), nervositet och nyfikenhet över hur den ska tas emot. Om den ska tas emot, tänk om den inte hittar fram till några läsare alls i bruset?

Jag vill gärna säga några ord om bakgrunden till boken och varför jag valde missbruk och medberoende som teman, inte minst då mitt fokus utåt hittills har varit (läkande) skrivande, att starta eget och att vara anhörig till någon med intellektuell funktionsnedsättning.

Tanken att skriva om möten mellan människor vars vägar normalt sett inte skulle korsas, trots att de levde sina liv fysiskt nära varandra, hade följt mig länge. Och Gunnel, en karaktär från en novell som jag skrev på högstadiet, knackade ofta på. Jag såg för mig hur hon växte och tog plats. Till stor del inspirerad av min farfars sambo, med sin dans och älskvärt naiva sätt att närma sig omvärlden. Att Gunnel skulle träffa just John och Andreas var inte planerat, det bara hände – men att det blev så handlar mycket om min systerson. Anton.

Anton, vår älskade Anton. Människor är mångfacetterade och berättelsen om vilka vi är blir olika beroende på vem det är som berättar. Och ibland blir vi förvånade över vad personer vi älskar är kapabla till, när ljuset faller från olika håll och färgskiftningarna förändras.

Jag minns hans varma lilla hand i min. Andedräkten mot min kind när jag sjunger honom till sömns. Björnen sover. Igen, uppmanar han. Jag sjunger igen. Igen! Och igen… Ute på promenad skjuter han hjortar som sitter uppflugna i träden, alltid med en pinne i hand. Inne i mataffären vill han veta vad det står på förpackningarna, men innan jag hinner svara säger han det själv. Hur han har lärt sig att läsa vet jag inte riktigt. Men tillsammans läser vi ”Peter och vargen” miljoner gånger, han tröttnar aldrig. Vi åker på cykelsemester, dunderhallon får orken att räcka när benen inte riktigt vill mer. Tältar vid en sjö. Semestrar på Astrid Lindgrens värld.

Vid krönet på Balder, på Liseberg, tittar han förskräckt på mig och piper: Jag har ångrat mig. Jag hinner knappt svara. Vi kan bara knipa ihop ögonen och åka med.

I minnet framträder det som en fruktansvärt ironisk symbol för det som komma skulle. Illamående av krökarna och farten höll vi oss alla fast i den åktur han tog oss med på.

Och som han ångrade sig.

Han växte upp. Jag levde mitt liv som ung vuxen. Försökte hålla kvar. Krampaktigt försökte vi alla hålla fast honom. När han var i tonåren blev det allt svårare. Kompisarna lockade. Typiskt fel vänner. Om nu vänner kan vara fel? Det tar emot att säga så, att människor är fel. Konstellationen var fel. Anton var också drivande i det som hände. Jag tänker att de alla var summan av en mängd olika omständigheter, precis som vi alla är.

Skolan gick lätt. För lätt? Han var uttråkad, hittade på bus. Fritiden fylldes också alltmer med bus. Dumheter.

Och runtomkring fanns föräldrar och släkt som här inledde en åratal lång aria av förmaningar, böner, hot, uppmuntran… Det fanns ingenting vi inte gjorde eller sa. Orosanmälningar, försök att hitta hjälp. Mest av allt sa vi: jag älskar dig. För det gjorde vi, såklart.

Några år senare bestod vår kontakt mest av sms. Ibland fick jag svar. Ofta inte.

Jag: Hallå där, läget?

A: Det är lugnt! Själv?

Jag: Jotack, det är bra. Sitter vid tv:n och häckar. Vad styr du med?

A: Är med O.

Jag: Ok. Tänkte vi kanske kan ta den där lunchen på torsdag? Hur dags ska du in?

A: Inte hundra på att jag ska dit eller om ja ska in på laro

Jag: Laro?

Ok. Nu har jag googlat. Inte Brinken?

A: Vet inte

Hon sa bara att det fanns några andra ställen

Jag: Ok

Men det blir snart?

A: Ja så fort som

Jag: Ok bra

A: Håller inte ihop hur länge som helst

Jag: Nä jag vet

Men då vet X hur läget är?

A: Ah. Men hon är ju anti laro

Jag: Ok

Men du tror det skulle funka?                                        

A: Ja ffs

Om man ska jämföra subutex och heorin tex

Sub blir jag ju frisk på. Och behöver inte öka dosen på samma sätt. Enkelt sätt att sköta vardagen.

Heroin eller amfetamin osv blir jag ju sjuk av

Jag: Ja

När ska du och X bestämma nåt då?

A: Vet i fan.

Vill typ inte prata med henne om det.

Funderar på att byta soc

Eller jag vet inte

Jag: Är inte det bara att… vet inte.

Svårt att se nyttan med det? Bättre du ser till att komma in nånstans så snart som möjligt

A: Ja, men det hjälper beroendekliniken till med

Jag: Ok

När träffar du dem då?

A: Adap

Asap

Imorgon om det finns möjlighet

Jag: Ok, då hoppas vi på det! Bor du hos pappa nu?

A: Nej. Lite olika.

Jag: Ok

A: Ska vi höras imorgon?

*missat samtal*

Jag: Ja. Eller vi kan höras nu med. Vet inte om du la på eller om jag tryckte bort när jag skulle skriva.

A: Kom emot bara

Jag: Ok

A: Men kan ju berätta mer imorgon

Jag: Ja, vi kan höras imorgon! Ta hand om dig så länge. Kram!

A: Detsamma. Jag älskar dig.

Jag: Och jag älskar dig!

Jag kan inte redogöra för åren som följde, inlägget skulle bli för långt. Kaos är en enkel sammanfattning. Sömnlösa nätter, oro som fyllde varje del av våra kroppar. Orosanmälningar, korta glimtar av hopp, behandlingshem, mer oro, bio- och restaurangbesök tillsammans, försök att hitta en normalitet i ens eget liv, att fånga och hålla kvar. Fler orosanmälningar. Fler behandlingshem.

Jag: Hej! Hur är det? Vad gör du? Kram

A: Hej det är lugnt! Jag ska in på avd 34 på torsdag

Jag: Ok. Avgiftning? Hur är det med dig nu då? Här har vi sjukstuga. O kräktes i natt och alla andra har ont i halsen. Typ.

A: Ja precis! Det är ok. Usch då, ni får krya på er.

Jag: Ja tack. Jag hoppas vi andra klarar oss. Vad styr du med då? Tänkte på det förut, om du vill kan vi ses innan du ska in. Typ i början av veckan.

A: Jag är i stan, ja det passar bra.

Jag: Ok. Vi kanske kan äta lunch på måndag? Om du är i stan då. Vi kan höras och se var du är då.

A: Ja =)

Jag: Jag är väl på jobbet.

A: Ok =)

Jag: Äsch. Vet inte vad jag ska skriva. Allt låter bara som jag utsätter dig för 20 frågor typ. Korsförhör. Inte meningen. Men vad gör du i stan då? Nåt kul?

A: Lugnt =)

Jag: Vi hörs i början av nästa vecka, så ser vi var du är då. Ta det lugnt så länge. Och var rädd om dig! Kram

A: Vad är det du funderar på?

Fråga bara så svarar jag

Jag: Vad du gör så klart. Hur du mår. Om allt är lugnt.

A: Alltså vart jag är eller vad jag tar.

Jag: Ja, både och.

A: Ja, vad fan, jag har inte så att välja på.

Det är väl lite blandat… tjack, benzo, opiater

Jag: Ok

A: Fattar inte hur jag försörjer mig

Det bara går dag för dag

Jag: Ja. Säg till om jag kan göra nåt.

A. Ja, du gör tillräckligt

Kan ju inte direkt be dig om pengar

Jag: Nej… vad som helst utom det. Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gav dig pengar som gick till droger. Men jag bjuder dig gärna på lunch om vi ses nästa vecka.

A: Det räcker alldeles utmärkt

Jag: Jag ska vabba imorgon, annars hade det ju varit bra imorgon eftersom du är i stan nu.

A: Ja precis

Jag: Jag ska läsa lite för A nu. Men som sagt hörs vi inte innan, så slår jag en signal på måndag. Kram igen

Min storasyster och jag pratar om honom. Saknaden. Som aldrig kommer försvinna. Jag önskar bara han var här, säger hon. Jag håller med. Men, undrar jag, skulle du vilja det även om allting var precis lika? Med all oro? Hon blir tyst innan hon sakta svarar: Nej. Då hade jag gått sönder helt.

En gång pratade Anton och jag om hur lika vi var, men hur olika vägar vi gått. Han knarkade, jag yogade. Målet var detsamma – att finna sinnesro. Jag står kvar här, mer lugn och hel än någonsin. Han finns inte längre hos oss. Gör det min väg mer rätt? Jag vet inte.

Jo, säger min syster. Tänk på hur dåligt han mådde, han var bara en spillra.

Tidningen fylls av artiklar om drogrelaterat gängvåld. Föräldrar protesterar mot att narkotikahandeln sker öppet. Polisen håller med, men inflikar att människor från samhällets alla delar driver utvecklingen. Familjefäder, mammor, ungdomar, långtradarchaufförer, kassabiträden på Ica, högutbildade och utåt sett välfungerande personer. Människor som köper knark finns överallt. Men bilden av den ”riktiga” missbrukaren, den som hänger utanför Systembolaget, smutsig och fullständigt utslagen är lätt att distansera sig från. Den gäller ju inte oss. Men – och det är egentligen överflödigt att jag ens skriver det – de som fastnar i missbruk är inte ”några andra”. Det är empatiska, intelligenta och bra människor. Som skulle vara stora tillgångar i samhället om deras liv inte åts upp av alkohol, narkotika, spel, sex eller shopping. Men missbruk gör saker med människor, det kan förvandla den finaste till ett monster.

När jag var ung arbetade jag inom hemtjänsten på loven. Bland annat hos några alkoholister som tillbringade hela sina dagar i soffan, oförmögna att längre lämna lägenheten. De åt knappt någon mat, hur deras kroppar alls fungerade var en gåta. Deras ansikten lyste upp av leenden då jag kom, vi småpratade om livet medan jag städade bort bajset som torkat fast i soffan. Tömde petflaskan med kiss. Försökte förmå dem att äta lite. Det var trevliga samtal, ofta om förr. Då när de arbetade som framstående chefer och levde det utåt sett goda livet. Innan missbruket tog över och allting gick åt helvete.

Det finns de som klarar av att hålla balansen hela vägen. Men många gör det inte.

Och vid sidan av finns alla anhöriga – barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Som långsamt går sönder. Kanske av oro som jag och min familj, andra gånger av våldsutsatthet och övergrepp som följer i missbrukets spår.

Oro, hur många gånger har jag skrivit det ordet nu? När Anton dog var det som att jag kunde andas ordentligt för första gången på många år. Vetskapen att han var död blev lättare att hantera, än oron för att just det skulle ske.

Min bok ”Tillsammans är vi två” är en roman, ingenting i den har hänt på riktigt. Och samtidigt händer det överallt, hela tiden. I hela världen. Går det ens att hejda? Många gånger undrar jag när ett människoliv ska värderas högre än pengar. När ska samhället på riktigt satsa på förebyggande insatser och inse att det i slutänden sparar såväl mänskligt lidande som pengar? Om jag yttrade de här orden högt skulle min röst darra av frustration, och jag vet att jag delar den känslan med många andra anhöriga. Att se en älskad människa bollas fram och tillbaka mellan olika instanser utan att få ordentlig hjälp är hjärtskärande. Oavsett om det gäller missbruk, intellektuell funktionsnedsättning, fysiska sjukdomar, psykisk ohälsa eller någonting annat. Känslorna av otillräcklighet, och skammen som ofta följer med, är svåra att fånga i ord. Men de är anhörigas ständiga följeslagare.

Boken blev mitt sätt att skriva mig igenom sorgen, för det är så jag gör. Jag skriver. Sina tunga ämnen till trots är ”Tillsammans är vi två” en varm historia om kärlek, vänskap och något oväntade möten. Och nu låter jag den flyga fritt med en förhoppning att du ska tycka om John, Andreas, Gunnel, Inez och Maria lika mycket som jag gör. Såvitt jag vet strävar de på med livets glädjeämnen och svårigheter så gott de kan, precis som du och jag.

”Tillsammans är vi två” släpps 25 oktober men finns redan nu att bevaka på Bokus. Lämna din e-post så får du ett meddelande när boken finns i lager!

(Bild: Hanna Andersson)

Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att så vill jag också se ut. Precis som jag längtar efter att ha en cykel som liksom tickar när hjulen rullar. Mina systrar är sju och nio år äldre, respektive tre år yngre. Kanske är det vid den här tiden som jag lurar i min lillasyster att häxan Mara, från Maria Gripes Trolltider, bor bakom en tavla i vardagsrummet?

Vad samtalet handlar om där vid middagsbordet vet jag inte, däremot minns jag ögonblicket då allting tycks stanna upp och vi alla förstår att nu kommer det hända igen. Vi inser det, men ändå hinner ingen hejda min syster. Någonting har gjort henne arg, och tiden från att hon blir arg till dess bordet hänger i luften är endast en blinkning. Hon lyfter sin ände så högt hon kan. Duns! När hon släpper gäller det att rädda det som går från att falla.

Den här scenen upprepades lite då och då, att lyfta bord var under en period ett av Anettes sätt att avreagera sig. Ibland kom ett glas flygande och vi duckade. Alltid de där tvära känslokasten. Ett soligt humör som på en sekund förvandlades till den suraste. För att sedan vända igen. Ett stort skratt och ett:

”Jag bara skojade.”

Så det gjorde du. Tänkte vi andra och tog ett djupt andetag, tvingade oss själva att ställa om till det som gällde nu.

Jag vet inte hur det är för andra att ha en anhörig med intellektuell funktionsnedsättning, men jag vet hur det har varit och är för mig. Med mitt lillasysterperspektiv. Syrrans extra kromosom gjorde att mycket var annorlunda i min familj. Ändå var det alltid så självklart och ingen tänkte eller önskade att det skulle vara annorlunda. Såklart. Då hade ju Anette inte längre varit Anette.

Men ibland var det svårt som barn att alltid vara den kloka och förnuftiga, att följa med i dansen där Anette var den som förde. Och det händer att jag tänker att vi systrar nästan blev för bra på att sätta oss själva åt sidan. Men vad fanns det för alternativ? Anette kunde inte göra det, så vi fick anpassa oss efter henne. Och samtidigt – att lära sig förnuft och ansvar är inga små saker utan någonting att vara väldigt tacksam över. Jag utvecklade tidigt en stark känsla för att alla är olika, och att det är någonting bra.

Många av oss är dock rädda för att berätta vad som händer i vårt inre när någonting är utmanande eller svårt,  och väljer i stället att försöka hantera livet på egen hand. Att visa sig sårbar skrämmer. Ofta tror vi att andra inte ska förstå och blir rädda att de ska döma oss. Resultatet blir att vi känner oss ensamma.

Min erfarenhet är att vi sällan är ensamma, att det finns andra som bär på liknande erfarenheter eller brottas med liknande frågor oavsett vad det handlar om. Och när vi vågar glänta på dörren till våra känslor tar vi kliv mot ett bättre mående. Jag hoppas det finns några där ute som vill börja utforska skrivandets potential att läka och göra rum för den egna rösten.

Mänsklig rättighet

Att vara nära min syster är en övning i mindfullness. Det som finns är nu. Med en hoppig hjärna som min är det en befrielse att umgås med människor som inte bryr sig alltför mycket om vad som ska hända sedan, eller vad som hände igår. Men min syster tillhör också en grupp – om än en heterogen sådan – som är i behov av andras hjälp att göra sin röst hörd. De behöver anhöriga och andra som står upp för dem och för deras talan.

När jag var en bit över 20 stod jag en gång utanför lägenhetshuset där jag bodde. Bredvid mig i rullstolen satt mannen jag jobbade som personlig assistent hos. Vi promenerade i vårsolen och han ville se mitt hus. Jag minns glittret i hans ögon då han mödosamt pekade upp mot numret bredvid porten. 20b. Och glädjen jag kände när jag förstod vad han tyckte var så roligt med det. Jag knuffade honom vänskapligt på armen.

”Precis som din mamma va?” frågade jag och fick ett flin tillbaka.

Om han eller jag var mest lättad över att jag förstod det roliga med husnumret vet jag inte. Jag som vid mitt första arbetspass hos honom var smått panikslagen över hur jag skulle förstå hans blickar och gester, eller han som var utlämnad till en ny människas vilja att försöka lära känna och förstå honom.

Rätten att kommunicera tryggas i artikel 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, enligt vilken var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Detta innebär att alla har rätt att sprida och ta emot information och idéer. Det gäller också människor med språksvårigheter. När vi pratar om intellektuell funktionsnedsättning tillförs aspekten att individen kan ha svårt att förstå. Och det ställer ännu högre krav på omgivningen att vara lyhörd, att ha en vilja att förstå och förklara.

Säkert har många av oss andra, som har turen att kunna uttrycka och förmedla oss med vår omgivning, någon gång varit med om att bli missförstådda. Kanske har vi varit i en situation då vi tillfälligt inte kunde uttrycka vår åsikt eller vilja. Eller att andra har hört oss men inte tyckt att det vi har att säga är viktigt? Och kanske har vi upplevt hur otroligt sårbara vi blir när andra inte förstår oss?

Skrivkurser i fokus

Det finns ett avsnitt av Funk i P1 som handlar om en tjej som heter Amanda. Amanda har Downs syndrom och drömmer om att bli politiker. Vad behöver hända för att politiken och samhället i stort ska bli en plats där allas röst är lika värd? Moderaternas socialpolitiska talesperson uttrycker i programmet om Amanda att det ska finnas en mångfald, men att politisk förmåga är den viktigaste kvalifikationen. Detta är förstås en mycket komplicerad fråga. Vad betraktar vi som politisk förmåga?

När jag skrev min magisteruppsats på universitetet tittade jag närmare på Icas då nystartade projekt ”Vi kan mer”. Genom att studera allt skriftligt material jag kunde komma över, liksom diskussioner i olika forum på nätet, försökte jag finna ut hur man pratade om personer med intellektuell funktionsnedsättning i relation till arbete. Resultatet visade att beskrivningarna tenderade att handla om personlighet snarare än arbetsinsats, att dessa personer tillförde ett värde genom sitt sätt att vara och då i termer av att vara glada, glädjespridare, positiva. I det empiriska materialet framkom också att intellektuell funktionsnedsättning betraktades vara närmast synonymt med Downs syndrom.

Uppsatsen har många år på nacken och gjorde inga anspråk på att komma med någonting nytt ur en forskningssynvinkel, men för mig väcktes många frågor: vad gör det med en person att alltid förväntas tillföra värde genom att sprida glädje? Hur påverkas en av att inte bli sedd utifrån kompetenser, kanske inte ens förväntas ha några kompetenser? Och de personer som inte har diagnosen Downs syndrom, blir de helt osynliga?

I vår ges min bok ”Det är vackrast när det skymmer” ut på Vintergård förlag. Den handlar om att få ett barn med Downs syndrom under en tid då människor som Anette gömdes undan. Det är inte särskilt länge sedan, och utvecklingen i samhället har tack och lov gått mot ökad öppenhet och delaktighet. Idag ser vi Mats Sandberg som Ica-Jerry och Glada Hudikteatern som gör succé världen över. (Har du inte sett filmen Catwalk är det inte ett tips från min sida, det är en order.) Instagramkonton som liviusandflorence och teckensomstod ger glimtar av hur vardagen kan se ut tillsammans med barn som har intellektuell funktionsnedsättning. Sluta stirra, som arbetar för att ge kunskap och motverka fördomar, är ett annat fantastiskt exempel. Ikväll har förresten Emma Örtlund chans att bli årets tv-personlighet på Kristallengalan!

Jag har länge haft en längtan att få jobba med skrivande tillsammans med personer som har intellektuell funktionsnedsättning, som ett sätt att skapa utrymme för deras röster. Därför är jag så glad över att under hösten få leda en skrivkurs för personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan. Jag hoppas så mycket att det finns några i och runtomkring Linköping som tycker att detta låter spännande och som vill delta!

Om du känner någon som kan vara intresserad får du gärna tipsa om att kontakta Cecilia Beltramo på Studieförbundet Vuxenskolan för mer information och anmälan. En förutsättning för just den här kursen är att man kan skriva och tycker att det är roligt, grammatik och rättstavning är däremot helt ovidkommande.

(Den suddiga bilden föreställer mig och mina äldre systrar. Tidigt 1980-tal, hemma hos vår mormor och morfar. Trots hemskt dålig bildkvalité tycker jag att den är fin.)

Boksläpp och skrivkurs för anhöriga

Sommaren kom och värmen med den. Möjligen kvalar jag i det stora hela in som en av landets största badkrukor, näst efter min mamma, men i år har jag faktiskt tappat räkningen över antalet bad. De senaste veckorna har fyllts med svalkande dopp, glass och god mat samt mysigt häng med vänner och familj. Dagarna har fått komma och gå precis som de vill utan tankar på annat än nuet.

I juni gick min mormor bort, närmare 90 år gammal. Det är så oerhört märkligt hur en människa ena sekunden kan finnas här, för att i nästa vara borta. Tacksamhet över att fått ha mormor kvar så långt upp i vuxen ålder blandas med saknaden och tomheten. Att aldrig mer slå numret som funnits inpräntat i minnet sedan jag var väldigt liten och ringde henne varje dag. Att aldrig mer mötas av den välbekanta rösten och det glada men hej Ida! Att aldrig mer avsluta med mitt vanliga vi hörs! som bemöttes med ett tryggt jadå, vi hörs. Och att aldrig mer ses. I vårt sista samtal pratade vi om att packa en fikakorg och åka till Linköping för att mormor skulle få se alla nybyggen och omändringar, det var så länge sedan hon var där. Vi hade pratat om detta länge, men Covid-19 ställde planerna på ända. Och plötsligt fanns inte mer tid till vårt förfogande. Jag tänker ofta på det, hur fort förutsättningarna i livet kan ändras. Hur viktigt det är att försöka ägna sig åt sådant som är viktigt på riktigt. Att göra plats för de människor som betyder mycket. Att inte rusa på och ta för givet att det finns ett sedan.

Ta vara på livet

Med det sagt menar jag förstås inte att vi ska sluta göra upp planer för vad vi vill fylla våra liv med. Tvärtom. Men vi ska måna om att ägna oss åt saker vi mår bra av, för vi vet aldrig när det händer saker som vi inte kan påverka.

Efter några veckor helt frånkopplad sociala medier och funderingar kring företag har jag så smått börjat väcka liv i ”jobbdelarna” av hjärnan igen. Hösten bär med sig flera spännande saker! Min bok släpps i oktober och jag planerar att hålla en digital kurs i skrivande för anhöriga till personer med intellektuell funktionsnedsättning . Kanske känner du någon som tycker om att skriva och som också längtar efter att möta andra som delar just den erfarenheten, att vara anhörig till någon med intellektuell funktionsnedsättning? Föräldrar, syskon, kusiner – det spelar ingen roll. Min tanke är sprungen dels ur erfarenheten att ha en syster med Downs syndrom, dels det behov jag ofta mötte hos klienter i mitt arbete som kurator. En vilja att prata med andra som har liknande erfarenheter. Att höra någon annan säga att hen förstår eller känner igen gör ofta något med oss. Om vi då kombinerar detta med skrivandet är jag övertygad om att vi kan skapa en fin gemenskap och utgångspunkt för utveckling.

Sannolikt kommer jag också hålla skrivkurs för personer som själva har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan. Återkommer även om detta.

Faktum är att jag börjar känna mig redo för sensommar och höst. Svalare luft och rutiner. Just nu är jag också väldigt glad över att Hanna kommer hem på besök från Lissabon i höst och stannar ett par veckor. Även om sociala medier gör det enkelt att hålla kontakten slår det inte att ses på riktigt.

Vad ser du fram emot att fylla din höst med?

(Bild: Hanna Andersson)

Att skapa förändring tar tid

Härom helgen cyklade vi en sväng. Utepannkakor (ett uttryck som min dotter myntade när hon var yngre) och sjöutsikt, vinden närmast ljummen mot ansiktet vissa stunder. Det var härligt. Och mitt i skogen blev jag stående vid en liten enbärsbuske. Tät och fin, och full av omogna bär.

På gymnasiet hade jag en fransklärare som ideligen utbrast: Det är en process! Med en särskild handviftning och franskt nasalt uttal på just process. I smyg skrattade vi åt honom, hans livsvisdom landade tyvärr inte hos oss. Inte just då.

Enbärsbusken fick mig att tänka på det där. Processer. Busken följer sin livsprocess utan större mankemang misstänker jag. Och det får ta den tid det tar. Visste du att det tar tre år för bären att mogna? Så länge busken tillåts vara ifred från yttre påverkan kommer den sköta detta. I balans mellan sitt varande och sitt skapande.

Minns du det jag skrev i mitt första inlägg, om att skapa någonting hållbart? Hållbart för mig, och hållbart för andra. Enbärsbusken påminde mig som sagt om det, att låta saker ta tid. Vi människor mår bra av att utveckla, tänka, förbättra, förändra. Utan dessa drivkrafter skulle vi stanna av. Men – vi vet ju alla att det finns ett men – när prestationer tar över och tillåts definiera vårt värde och vilka vi är finns en risk att vi tappar kontakten med oss själva.

Många av oss verkar ha missuppfattat vad själva processen innebär, och helt uteslutit vissa delar av den? Tiden för reflektion, kontemplation, vila. De är lika viktiga som själva görande. Det är i stillheten det verkliga presterandet sker, då kunskaper och insikter får chans att mogna. Jag undrar om vi som kollektiv har haft insikt om detta tidigare i vår historia men glömt bort det? Eller kanske är insikten idag större än någonsin? Eller åtminstone större än på länge. Jag vet inte. Allt fler verkar i alla fall bejaka sitt behov av stillhet och ifrågasätta om den eviga jakten efter mer, större och bättre är meningen med livet.

Boktips för dig som vill förändra livet

Senaste tiden har mina tankar även snurrat mycket kring en viss gråhårig man som höll en presskonferens i sin trädgård. Det bubblar överallt just nu, även inom mig. Men jag funderar på om vi egentligen ska tacka Göran för att han ställde sig i sin trädgård och gav dumheten ett ansikte? Otroligt korkat av honom, såklart. Men faktiskt bra för många andra. De sista åren har fler män blivit medvetna om vad som pågår. Och med den nya medvetenheten blir det svårare att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Svårare att fortsätta ”inte förstå”. Göran var så konkret och tydlig i sina resonemang, och han gav uttryck för dem alldeles själv. Tack Göran!

Mitt i frustrationen försöker jag påminna mig att också detta, att bryta upp gamla patriarkala strukturer, är en process. Även om den går oändligt långsamt – för långsamt – så sker förändringar. Vi har bara svårt att se dem för att vi befinner oss mitt i stormens öga. Och det faktum att saker förändras får en del människor att streta emot extra mycket, då förändringar tenderar att skrämma.

Personligen får jag ta djupa andetag både en och två gånger när saker går långsamt eller står stilla, och när det blir för svårt väljer jag att ta hjälp från andra . Jag tränar med en pt och bollar mina tankar med en coach när jag kör fast. Jag ser det som en klok investering i mig själv, men också för andra – på så vis får jag bättre förutsättningar att vara någon annans bollplank.

Om du befinner dig i en förändringsprocess och vill läsa, och få handfasta tips, om att förändra livet i en riktning som går i linje med dina innersta önskningar kan jag rekommendera Lisa Hallins bok ”Lycklig ända in i själen”. Med avstamp i egna erfarenheter berättar hon om sina tankar och insikter på ett enkelt och lättillgängligt sätt.

Och om du önskar ytterligare stöd längs vägen är du välkommen att höra av dig till mig. Kanske vill du prova ett strukturerat skrivande enligt Write Your Self-konceptet? Eller kanske är ni flera stycken som vill göra det tillsammans? Hör av dig så hittar vi ett upplägg som passar.

Att skriva sig hel

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala.

Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, att vi genom att sätta ord på saker får lättare att organisera våra tankar och upplevelser. Men istället för att tala sker själva problemformuleringen och utforskandet av denna i skrift.

Åtminstone kan det vara så det går till. Saken är den att allt skrivande är bra för vårt mående. Studier från bland andra forskaren Melanie Greenberg har visat att det är lika läkande att skriva fiktion som självbiografiskt, viket tycks bero på att skribenten använder sig själv som klangbotten även då historien är påhittad. Själva skrivandet kan med andra ord se väldigt olika ut, just eftersom formen kan variera. Kortare skrivövningar eller längre texter. Prosa, poesi eller dagboksanteckningar.

Viktigt att veta är dock att i en reflekterande, läkande, skrivprocess ligger fokus på författaren och inte på att slutprodukten ska nå en läsare.

Det händer att jag i rollen som kurator möter personer, och då företrädelsevis unga tjejer, som berättar att de tycker om att skriva. De har själva upptäckt vilken effekt skrivande har på deras mående, att det hjälper dem att sortera tankar och intryck, och använder sig av dagböcker eller skönlitterärt skrivande som en ventil att bearbeta upplevelser. Tyvärr är det just så många betraktar den här formen av skrivande, som något som hör tonåren till, och läkande skrivande är fortfarande relativt okänt i Sverige.

I en intervju som jag gjorde med Emelie Hill Dittmer, journalist och skrivpedagog, tidigare i år konstaterade hon att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

Redan på 1980-talet genomförde James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, en forskningsstudie där han lät en grupp studenter skriva om en traumatisk händelse. Deras skrivande skulle pågå 15 minuter varje dag under fyra dagar. En annan grupp fick skriva neutrala texter om konkreta ting. Därefter registrerades hur ofta studenterna sökte vård under det kommande halvåret. Resultatet visade att de som skrivit om trauma var väsentligt friskare. Sedan dess har hundratals studier kopplat till skrivandets effekter på vårt mående genomförts. 

Så, hur kommer man igång?

För den som är ovan att formulera sig i skrift kan ett sätt att börja vara att likt studenterna i Pennebakers första studie skriva en stund varje dag, under några dagar i följd, om någonting som känns svårt. Någonting som upptar ens tankar för stunden. Viktigt är att vara medveten om att ens sinnesstämning kan förändras efter skrivandet, och till och med medföra ett för stunden sämre mående. Pennebaker råder skribenten att planera in reflektionstid efteråt, att tidsbegränsa skrivandet och att redan innan bestämma vad man ska ägna sig åt för aktivitet efter skrivstunden.

Själv ser jag läkande skrivande som ett fint komplement till olika former av samtalsterapi, och något som kan medföra ytterligare en dimension. Jämfört med ett samtal finns texten kvar (förutsatt att inte samtalet spelas in förstås) och ger skribenten själv möjlighet att återvända till sina ord och tankar. Att efter en tid läsa sin text kan ge ett utifrånperspektiv, och i vissa fall hjälpa personen att börja coacha sig själv.

Berätta gärna om du väljer att prova, och hur du i så fall upplever er skrivprocess.

(KÄLLOR: James W Pennebaker, Expressive writing – words that heal (2014) , Write Your Self, kursmaterial, https://www.forskning.se/2018/09/24/egen-skrivterapi-en-billig-vag-till-halsa/ 200225)

Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba bara på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då. Så tänker jag.

Jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Historien jag berättar på sidan Om mig är helt sann, men inte hel. Och så är det ofta i livet. Det finns sällan ett enkelt svar på varför saker blir som de blir, och när vi berättar vår historia är det många gånger en utvald del vi framhäver. Kanske den mest hanterbara. Förklaringen som skapar minst frågor, eller som gör oss minst sårbara. Kanske helt enkelt den versionen vi själva har enklast att stå ut med? Ibland den enda versionen vi själva har tillgång till.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

Bort från ekorrhjulet

Under en kurs för många år sedan formulerade jag ett brev till mitt framtida jag. Uppdraget var att beskriva var man skulle befinna sig om tio år. Jag var 27 år gammal och studerade till socionom, och hade lämnat en kort men produktiv journalistkarriär bakom mig, i längtan efter något mer. Jag ville gå djupare. Min målsättning i brevet var tydlig: att skaffa erfarenhet som socionom, för att sedan starta eget företag och kombinera socialt arbete med skrivande. Jag tänkte det kunde vara lagom när jag var runt 40.

Jag har nu skaffat mig varierade erfarenheter som socionom och startat ett eget företag. Hunnit fylla 40 har jag också gjort (det kändes dock mer förutbestämt på nåt vis, haha). Skrivandet har hela tiden funnits med mig i olika former. Och då vägen hit många gånger har varit krokig, ibland svår, är det med viss förundran jag konstaterar att jag ändå har följt min plan. Jag är varken den första eller sista som inser det – men att sätta upp delmål och mål är verkligen klokt och verksamt.

Mitt övergripande mål är detsamma som för drygt tio år sedan: jag vill använda mina kunskaper för att hjälpa andra att må bra. Att hitta sina röster, sin väg att gå. Det kan vara genom skrivcoachning enligt Write Your Self, genom samtal eller att bjuda på en läsupplevelse genom mina böcker eller artiklar, eller genom att befria någon från en rapport eller annan text som känns betungande.

Jag vill också ha roligt och skapa en bra tillvaro för mig själv under tiden. Allt för att skapa hållbarhet på många plan. Jag hoppas på många fina samarbeten, nya idéer och möjligheter tillsammans med andra.

Har ni frågor, funderingar eller idéer om samarbete är ni varmt välkomna att höra av er!