Stanna tiden för en stund

Som en vindlande stig genom en snårig skog, nedför mossbeklädda sluttningar och upp över stock och sten. Så tar den sig fram, tiden. Den rusar och står stilla i en oförklarlig röra. Och plötsligt är det sommar och förbryllat kliar en sig i huvudet och undrar vart våren tog vägen. Vart åren tog vägen.

Den här veckan får barnen sommarlov. Jag också. Samhällsentreprenörkursen närmar sig sitt slut, men jag planerar att läsa även fördjupningsåret som drar i gång i slutet av augusti. Fokus i sommar kommer ligga på att försöka bli färdig med råmanuset jag skriver just nu. Jag har också möjlighet att hjälpa dig som på något vis har fastnat med en text. Läs mer om mina skrivtjänster här!

Under tiden (åren) jag skrev på ”Det är vackrast när det skymmer” och ”Tillsammans är vi två” undrade min gamla mormor många gånger vad jag egentligen höll på med. Hur lång tid kan det ta ett skriva en bok? Vad är det du GÖR egentligen. Tja, det kan ta väldigt lång tid vill jag påstå. Att skriva nytt och skriva om. Även om processen naturligtvis skiljer sig åt för olika författare och med olika manus. Arbetet sker i faser, och under vissa av dem är det nästan ett måste att få input från andra personer. Att skriva är både ett enmansgöra och något som kräver en hel drös personer. En person som har tyckt och tänkt kring mina manus är Veronika, när vi läste på Textlabbet tillsammans. Vi tog oss en digital fikastund idag vilket var både roligt och värdefullt – inte minst utifrån att vi befinner oss i samma läge avseende önskan att bygga en långsiktigt hållbar tillvaro (som jag skriver om i det här inlägget). Veronika är snart färdigutbildad rosenterapeut, men också Write Your Self-vägledare och journalist. Besök gärna hennes hemsida och kika in på hennes blogg för att ta del av hennes kloka tankar.

I förra veckans nummer av Länstidningen finns min artikel om Sissi Stahli och PerErik Gustavsson att läsa. Inte utan nostalgi och viss panik, för min del. Jag skrev för Länstidningen när Alva var liten, med henne i en sele på magen. Hon var som mest nöjd när jag var i rörelse, och jag har nog aldrig tänkt så mycket text som jag gjorde under den perioden. Många och långa barnvagnspromenader var bra för kreativiteten och resultatet blev, förutom artiklar, också hel del inlägg på min dåvarande blogg. Kanske ska ta och publicera några av dem här? Vad tycker du?

Med tanke på att ovan nämnda unge nu är längre än jag så förstår jag ju att det är en stund sedan hon hängde på min mage och vi kuskade runt i Östergötland. Tiden har gått så fort, samtidigt som det var alldeles nyss. När jag nu är tillsammans med Alva påminns jag ibland om en dikt i en bok som heter Ung poesi (Svenska Dagbladen 1993):

Lilla mamma

slit inte ut dig lilla mamma

sluta tjata lilla mamma oroa dig inte

jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Titta inte på klockan så där

undra inte, undra aldrig var jag är.

Jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Lilla mamma sov lite grann

lilla mamma vaka inte vid något fönster

lilla mamma vet du inte att

jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Den är skriven av Ellen Holmqvist och fångar i mina ögon både det förunderliga och smärtsamt sanna (något klyschiga) i att vi har våra barn till låns. Plötsligt sitter vi där och stirrar ut genom fönstret än efter att barnen ska komma hem, än efter svaret på gåtan kring vart vårt liv egentligen tog vägen.

Behöver du hjälp att stanna upp i nuet är ett tips att börja skriva. Att arbeta med en text är ett effektivt sätt att komma i kontakt med sig själv. Hör av dig om du är nyfiken på Write Your Self och hur jag som vägledare kan hjälpa dig i den processen!

Nu ska jag ta med mig datorn ut och parkera mig på en filt under äppelträdet. Försöka skriva några rader på manuset, klappa lite på Margit och njuta av grönska och fågelsång. Helt okej sätt att sparka i gång en vecka på.

Denna dagen ett liv

För några veckor sedan gjorde vi en utflykt till Omberg. Strosade runt i bokskogen och i trädgården vid Ellen Keys Strand. Jag har aldrig varit inne i huset, men drömmer om att någon gång få ett vistelsestipendium där. Utsikten över Vättern är otroligt vacker och miljön får mig att rysa av välbehag. Vågornas skvalp mot stranden, historiens viskningar i vinden. Är det Ellen Keys röst som hörs? Eller kanske heliga Birgittas? Munkarna vid Alvastra? Någon av alla kungar eller drottningar som passerat genom tiderna?

Jag har läst mig till att strofen denna dagen ett liv finns skriven på en vägg inne i huset. De flesta av oss kopplar kanske ihop den med farbror Melker på Saltkråkan som filosoferar över livet? I själva verket var det 1700-talsförfattaren, poeten och filosofen Thomas Thorild som först skrev de bevingade orden. Astrid Lindgren läste dem vid ett besök på Strand och lät dem senare landa hos farbror Melker. (Ni har väl förresten inte missat att SVT planerar en nyinspelning av Saltkråkan?)

När jag gick på journalistlinjen fick vi vid ett tillfälle i uppgift att skriva en kort text utifrån just de orden. Denna dagen ett liv. Det var strax efter att Anna Lind blev mördad. Redan då kände jag en frustration över alla kvinnor som berövades sina liv på grund av våld i nära relation, och hur samhället handfallet såg på. En notis i en tidning. Om ens det. Senaste tidens hopplöst sorgliga och onödiga mord där kvinnor fallit offer för mäns… ja, vadå? Vad handlar det om? Litenhet, kränkthet, oförmåga att hantera känslor? Det visar i alla fall att frågan är högaktuell och det fick mig att tänka på den där texten. För att knyta an till mitt förra inlägg tänker jag att något ändå har börjat hända och då särskilt efter Metoo (även om jag med emfas håller med om att det går för sakta) – samtalet ser annorlunda ut nu. Och naturligtvis var mordet på Anna Lind en fruktansvärd händelse som var värd varje minut av uppmärksamhet. Min poäng handlade snarare om vad som krävs för att ett människoliv ska få den uppmärksamheten. Alla kan inte arbeta som utrikesministrar…

Lättnaden över att den avslutande raden i texten nu är ganska fel är stor. Äntligen får denna fråga det utrymme den förtjänar.  Och den som spar hen har som bekant, och texten har lyckats överleva alla år som gått:

Igår sken solen och allting var bra. Hon höll sina barn vid handen, följde dem till förskolan och lovade att hämta dem innan det blev mörkt.

De väntade. Men hon kom aldrig.

Den lilla flickan med stora blå ögon sög förtvivlat på tummen och kramade sin nalle. Men inte ens nallen kunde skänka någon tröst.

”Var är mamma?” undrade hon samtidigt som stora tårar rann längs med hennes kinder.

Storebror la beskyddande armen runt hennes axlar och bet hårt i underläppen för att inte visa att den darrade. Viskade:

”Mamma kommer snart.”

Nej. Mamma kommer inte snart. Hon kommer aldrig mer. För mamma är död. Mamma har ramlat ut för ett högt hus, mamma blev knivskuren förstår du lilla gumman, mamma blir jagad av pappa som inte är riktigt frisk. Mamma blir just nu våldtagen och strypt av ett par stora händer som tar tag runt hennes nacke och kväver henne – långsamt, långsamt. Mamma…

Mamma kommer aldrig mer. För världen har blivit lite galen.

Igår sken solen. Och allting var bra. Idag sker galenskaperna i takt med regnet som smattrar mot våra fönster. På tv mumlar bekymrade ansikten att de inte förstår hur detta hemska kunde ske. Att de beklagar sorgen och tänker på ungarna.

Denna dagen – ett liv. Denna dagen – många liv. Men endast ett får bästa sändningstid på tv.

(Bilden ovan är förresten inte min, utan är lånad av Hanna Andersson. Med fotografens godkännande, kanske ska tillägas.)

Att låta processer ta tid

Härom helgen cyklade vi en sväng. Utepannkakor (ett uttryck som min dotter myntade när hon var yngre) och sjöutsikt, vinden närmast ljummen mot ansiktet vissa stunder. Det var härligt. Och mitt i skogen blev jag stående vid en liten enbärsbuske. Tät och fin, och full av omogna bär.

På gymnasiet hade jag en fransklärare som ideligen utbrast: Det är en process! Med en särskild handviftning och franskt nasalt uttal på just process. I smyg skrattade vi åt honom, hans livsvisdom landade tyvärr inte hos oss. Inte just då.

Enbärsbusken fick mig att tänka på det där. Processer. Busken följer sin livsprocess utan större mankemang misstänker jag. Och det får ta den tid det tar. Visste du att det tar tre år för bären att mogna? Så länge busken tillåts vara ifred från yttre påverkan kommer den sköta detta. I balans mellan sitt varande och sitt skapande.

Minns du det jag skrev i mitt första inlägg, om att skapa någonting hållbart? Hållbart för mig, och hållbart för andra. Enbärsbusken påminde mig som sagt om det, att låta saker ta tid. Vi människor mår bra av att utveckla, tänka, förbättra, förändra. Utan dessa drivkrafter skulle vi stanna av. Men – vi vet ju alla att det finns ett men – när prestationer tar över och tillåts definiera vårt värde och vilka vi är finns en risk att vi tappar kontakten med oss själva.

Många av oss verkar ha missuppfattat vad själva processen innebär, och helt uteslutit vissa delar av den? Tiden för reflektion, kontemplation, vila. De är lika viktiga som själva görande. Det är i stillheten det verkliga presterandet sker, då kunskaper och insikter får chans att mogna. Jag undrar om vi som kollektiv har haft insikt om detta tidigare i vår historia men glömt bort det? Eller kanske är insikten idag större än någonsin? Eller åtminstone större än på länge. Jag vet inte. Allt fler verkar i alla fall bejaka sitt behov av stillhet och ifrågasätta om den eviga jakten efter mer, större och bättre är meningen med livet.

Tålamod

Senaste tiden har mina tankar även snurrat mycket kring en viss gråhårig man som höll en presskonferens i sin trädgård. Det bubblar överallt just nu, även inom mig. Men jag funderar på om vi egentligen ska tacka Göran för att han ställde sig i sin trädgård och gav dumheten ett ansikte? Otroligt korkat av honom, såklart. Men faktiskt bra för många andra. De sista åren har fler män blivit medvetna om vad som pågår. Och med den nya medvetenheten blir det svårare att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Svårare att fortsätta ”inte förstå”. Göran var så konkret och tydlig i sina resonemang, och han gav uttryck för dem alldeles själv. Tack Göran!

Mitt i frustrationen försöker jag påminna mig att också detta, att bryta upp gamla patriarkala strukturer, är en process. Även om den går oändligt långsamt – för långsamt – så sker förändringar. Vi har bara svårt att se dem för att vi befinner oss mitt i stormens öga. Och det faktum att saker förändras får en del människor att streta emot extra mycket, då förändringar tenderar att skrämma.

Personligen får jag ta djupa andetag både en och två gånger när saker går långsamt eller står stilla, och när det blir för svårt väljer jag att ta hjälp från andra . Jag tränar med en pt och bollar mina tankar med en coach när jag kör fast. Jag ser det som en klok investering i mig själv, men också för andra – på så vis får jag bättre förutsättningar att vara någon annans bollplank.

Om du befinner dig i en förändringsprocess och vill läsa, och få handfasta tips, om att förändra livet i en riktning som går i linje med dina innersta önskningar kan jag rekommendera Lisa Hallins bok ”Lycklig ända in i själen”. Med avstamp i egna erfarenheter berättar hon om sina tankar och insikter på ett enkelt och lättillgängligt sätt.

Och om du önskar ytterligare stöd längs vägen är du välkommen att höra av dig till mig. Kanske vill du prova ett strukturerat skrivande enligt Write Your Self-konceptet? Eller kanske är ni flera stycken som vill göra det tillsammans? Hör av dig så hittar vi ett upplägg som passar.

Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För är det någonting vi visar oss ha gemensamt, så är det känslan av att liv och skrivande är tätt förbundna med varandra.

Emelies historia slingrar sig från uppväxten i Blekinge, till England och tillbaka till Sverige igen. Skrivandet, och den inneboende kraften i orden, har funnits med henne hela tiden. Som liten blev hennes dagböcker, och intensiv korrespondens med brevvänner, en möjlighet att sätta ord på tankar och känslor och på så vis göra omvärlden och saker som hände mer begripliga.

”Att bli bevittnad av andra genom breven var viktigt”, säger hon.

Redan tidigt fanns ett behov att förstå den egna släktens historia. Faktum är att själva drivkraften för Emelies skrivande bottnar i detta, och hon berättar om sin farmor som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget. Att ta sig an sin farmors historia var i sin tur ett sätt att komma nära sin egen fars sanning.

”Det kan låta som en märklig omväg, men som journalist var det för mig nödvändigt att söka svar på djupet och gräva ordentligt.”

Emelies pappa led av psykiska ohälsa,  och i barndomshemmet var psykisk och fysisk misshandel vanligt förekommande. Redan i tidig ålder kände Emelie att hon ville förmedla sin historia på något vis, och även hjälpa andra som kanske bar på liknande upplevelser.  Hon sökte sig till skrivarkurser, driven av en längtan att skriva ner sin historia. Men istället för att bli stöttad i skrivprocessen mötte hon motstånd av läraren som ansåg att Emelie inte var mogen att skriva om sin och släktens bakgrund, utan menade att Emelie borde utforska annat och ta en paus från sin historia.

Detta är en erfarenhet som Emelie har burit med sig – hur viktigt bemötandet från andra människor är när det gäller att tro på sin egen förmåga och att våga. För hennes del medförde lärarens kommentar att hon inte gjorde rum för den typen av skrivande på flera år. Skrivit annat har hon dock alltid gjort, både före och efter. Hennes första kontakt med journalistiken skedde genom en praktikplats på högstadiet, vilken ledde till extrajobb och senare andra uppdrag som journalist.

”Jag närde en längtan efter att komma människor på djupet vilket medförde att jag gärna skrev personporträtt. Det gav mig en chans att utforska existentiella frågor”, säger hon.

Allt går samman

Idag arbetar Emelie huvudsakligen som skrivpedagog. Journalistiken utgör en mindre del, men Emelie upplever den som sitt ursprung och vill inte ta bort titeln. Det journalistiska kommer ständigt in. Hon säger att hon har funderat mycket kring det, att allt går samman. För hennes del har också språken, svenskan och engelskan, kommit i konflikt med varandra. Engelskan känner hon sig numera mest hemma i, och hon jobbar en del internationellt. Svenskan har snarare blivit svengelsk.

Men vi backar några steg. Som 23 åring flyttade nämligen Emelie till England som en del av sin återhämtning efter en utmattningsdepression. Det var här hon först kom i kontakt med läkande skrivande. För längtan efter att skriva sin egen historia fanns fortfarande kvar, och vid ett tillfälle sökte hon sig till en lokal skrivargrupp för att ta upp utforskandet av den.  Men skrivargruppen hade lagt ned sin verksamhet. Istället blev Emelie, genom den före detta skrivgruppledaren, erbjuden att leda skrivarkurs för välgörenhetsorganisationen mcch. Mcch stödjer vuxna med funktionsvariationer och psykisk ohälsa i staden Deal i sydöstra England. Till en början kände Emelie en osäkerhet kring att ta uppdraget, då hon inte hade någon pedagogisk erfarenhet, men hon valde att tacka ja. Tanken var att kursen skulle ha en kreativ inriktning, men den fick ganska så omgående en terapeutisk inriktning utifrån att det fanns ett stort behov hos deltagarna att få skriva på djupet. Senare fortsatte Emelie sitt arbete på en annan ort och gjorde även antologier tillsammans med deltagarna. Parallellt med detta fortsatte hon att arbeta som journalist.

När hennes mamma blev svårt sjuk hemma i Sverige reste Emelie fram och tillbaka mellan sin familj i England och modern i Blekinge. Två år efter att modern gått bort, 2017, bestämde sig familjen för att flytta till Sverige. Det var ett viktigt steg för Emelie, för att på så vis sluta fred med sitt såriga förflutna.

Under sitt sista år i England läste Emelie skrivpedagogutbildningen på Skurup folkhögskola på distans och fick ett stipendium från Write Your Self. Senare skickade hon förfrågningar och berättade om vad hon gör, med fokus på just folkhögskolor.

”Vad har jag att förlora? Jag har förlorat väldigt mycket, om jag förlorar lite till – vad gör det? Jag har bara gjort det, varit orädd på så vis”, svarar Emelie på frågan om hur hon tänker kring att marknadsföra sig och att leta efter kunder. 

Förfrågningarna ledde till ett vikariat på skrivarkursen på Österlen folkhögskola, följt av en kurs i läkande skrivande.

”Söktrycket från deltagare har varit stort hela tiden”, säger Emelie men beskriver samtidigt att det finns många utmaningar med att göra en längre och mer omfattande kurs i läkande skrivande.

När hon startade upp på Österlen folkhögskola gav hon sig in i det med liv och lust baserat på de erfarenheter hon samlat på sig i England, och formade kursen allteftersom.

”Den största utmaningen är att dela texter av det här slaget med så många människor. Det fungerar bättre i mindre grupper, och det allra viktigast är att deltagarna skriver för sin egen skull.”

Som kursledare blir det svårt att läsa så mycket personlig text och ge den respons som krävs berättar Emelie. En utmaning var också att driva en kurs på halvfart som var så omfattande, och hon fick lägga ned mycket extra tid och helgarbete för att hinna med att ge regelbunden respons till alla kursdeltagare.

Efter två år beslutades det att kursen skulle gå endast en gång per år istället för varje termin,  och Emelie bestämde sig för att gå på tjänstledighet för att fundera kring framtiden och samtidigt arbeta vidare med läkande skrivande i andra forum.

Nya projekt

När vi hörs på nytt har våren tagit fart och Emelie har startat upp en ny folkhögskolekurs på Viskadalens folkhögskola i samarbete med Freezonen, Sveriges största kombinerade kvinno-, tjej- och brottsofferjour, som riktar sig till våldsdrabbade.

Emelie fortsatte under många år att undvika sin egen såriga historia. Lärarens kommentar medförde att hon tappade självförtroendet, och helt enkelt slutade med den formen av skrivande.

”Det har tagit lång tid att hitta tillbaka”, säger Emelie.

Hon har haft stöd från en mentor, en författare, som hon beskriver som både tuff och kritisk – men som också trodde på hennes skrivprojekt. 

”Jag fick höra att det kommer bli utgivet.”

När hon sedan blev refuserad av förlag var det väldigt frustrerande och förde med sig känslor av skam för den egna texten. Både en längtan efter, och oro inför, att någon annan ska läsa blandades med en önskan att bli utgiven, och det som väcks inom en när förlagen säger nej. Emelie säger att hon med åren har kommit fram till att det viktiga är själva skrivprocessen och den personliga utveckling som sker, snarare än att bli publicerad.

Just nu håller Emelie på med ett bokprojekt kring läkande skrivande, som hon hoppas kommer resultera i en bok senare i år. Hon upplever att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

 ”Men jag tror att det kommer explodera även här i Sverige. Det finns enorma behov”, fortsätter hon.

Tack vare kursen på Österlen kan Emelie uppvisa fallstudier – att läkande skrivande är på allvar och fungerar. Och detta har varit bidragit till många senare uppdrag.  Under hösten höll hon en längre kurs för Socialförvaltningen i Simrishamn riktad till anhöriga, och Skurup kommun är intresserade av fortbildning av sina socionomer. Just nu har hon, förutom den nya folkhögskolekursen, flera projekt på gång. Bland annat medverkar hon i två amerikanska guideböcker i terapeutiskt skrivande – therapeutic journaling, som blir utgivna senare i år.

”Det gäller att hitta rätt personer”, säger Emelie. ”Personer som tror på metoden. Nyfikenhet och öppenhet är viktigt!”

Vad menas egentligen med läkande skrivande?

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala.

Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, att vi genom att sätta ord på saker får lättare att organisera våra tankar och upplevelser. Men istället för att tala sker själva problemformuleringen och utforskandet av denna i skrift.

Åtminstone kan det vara så det går till. Saken är den att allt skrivande är bra för vårt mående. Studier från bland andra forskaren Melanie Greenberg har visat att det är lika läkande att skriva fiktion som självbiografiskt, viket tycks bero på att skribenten använder sig själv som klangbotten även då historien är påhittad. Själva skrivandet kan med andra ord se väldigt olika ut, just eftersom formen kan variera. Kortare skrivövningar eller längre texter. Prosa, poesi eller dagboksanteckningar.

Viktigt att veta är dock att i en reflekterande, läkande, skrivprocess ligger fokus på författaren och inte på att slutprodukten ska nå en läsare.

Det händer att jag i rollen som kurator möter personer, och då företrädelsevis unga tjejer, som berättar att de tycker om att skriva. De har själva upptäckt vilken effekt skrivande har på deras mående, att det hjälper dem att sortera tankar och intryck, och använder sig av dagböcker eller skönlitterärt skrivande som en ventil att bearbeta upplevelser. Tyvärr är det just så många betraktar den här formen av skrivande, som något som hör tonåren till, och läkande skrivande är fortfarande relativt okänt i Sverige.

I en intervju som jag gjorde med Emelie Hill Dittmer, journalist och skrivpedagog, tidigare i år konstaterade hon att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

Redan på 1980-talet genomförde James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, en forskningsstudie där han lät en grupp studenter skriva om en traumatisk händelse. Deras skrivande skulle pågå 15 minuter varje dag under fyra dagar. En annan grupp fick skriva neutrala texter om konkreta ting. Därefter registrerades hur ofta studenterna sökte vård under det kommande halvåret. Resultatet visade att de som skrivit om trauma var väsentligt friskare. Sedan dess har hundratals studier kopplat till skrivandets effekter på vårt mående genomförts. 

Så, hur kommer man igång?

För den som är ovan att formulera sig i skrift kan ett sätt att börja vara att likt studenterna i Pennebakers första studie skriva en stund varje dag, under några dagar i följd, om någonting som känns svårt. Någonting som upptar ens tankar för stunden. Viktigt är att vara medveten om att ens sinnesstämning kan förändras efter skrivandet, och till och med medföra ett för stunden sämre mående. Pennebaker råder skribenten att planera in reflektionstid efteråt, att tidsbegränsa skrivandet och att redan innan bestämma vad man ska ägna sig åt för aktivitet efter skrivstunden.

Själv ser jag läkande skrivande som ett fint komplement till olika former av samtalsterapi, och något som kan medföra ytterligare en dimension. Jämfört med ett samtal finns texten kvar (förutsatt att inte samtalet spelas in förstås) och ger skribenten själv möjlighet att återvända till sina ord och tankar. Att efter en tid läsa sin text kan ge ett utifrånperspektiv, och i vissa fall hjälpa personen att börja coacha sig själv.

För den som önskar sällskap under processen är det en god idé att delta i en skrivgrupp eller att använda sig av individuell vägledning. Och förstås – mår man dåligt på något vis är det alltid viktigt att söka professionell hjälp!

Berätta gärna om ni väljer att prova, och hur ni i så fall upplever er skrivprocess.

(KÄLLOR: James W Pennebaker, Expressive writing – words that heal (2014) , Write Your Self, kursmaterial, https://www.forskning.se/2018/09/24/egen-skrivterapi-en-billig-vag-till-halsa/ 200225)

Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba bara på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då. Så tänker jag.

Jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Historien jag berättar på sidan Om mig är helt sann, men inte hel. Och så är det ofta i livet. Det finns sällan ett enkelt svar på varför saker blir som de blir, och när vi berättar vår historia är det många gånger en utvald del vi framhäver. Kanske den mest hanterbara. Förklaringen som skapar minst frågor, eller som gör oss minst sårbara. Kanske helt enkelt den versionen vi själva har enklast att stå ut med? Ibland den enda versionen vi själva har tillgång till.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

För dig som behöver stöd i att hitta din väg, din röst – läs mer under Write Your Self om hur jag kan hjälpa dig. Det gäller också dig som är nyfiken på att utforska ditt skrivande mer allmänt, jag skräddarsyr ett upplägg som passar dig.

Och sitter någon där ute och behöver få en artikel skriven? Hör av er! Jag har börjat som journalist igen.

Att skapa någonting roligt och hållbart

Under en kurs för många år sedan formulerade jag ett brev till mitt framtida jag. Uppdraget var att beskriva var man skulle befinna sig om tio år. Jag var 27 år gammal och studerade till socionom, och hade lämnat en kort men produktiv journalistkarriär bakom mig, i längtan efter något mer. Jag ville gå djupare. Min målsättning i brevet var tydlig: att skaffa erfarenhet som socionom, för att sedan starta eget företag och kombinera socialt arbete med skrivande. Jag tänkte det kunde vara lagom när jag var runt 40.

Jag har nu skaffat mig varierade erfarenheter som socionom och startat ett eget företag. Hunnit fylla 40 har jag också gjort (det kändes dock mer förutbestämt på nåt vis, haha). Skrivandet har hela tiden funnits med mig i olika former. Och då vägen hit många gånger har varit krokig, ibland svår, är det med viss förundran jag konstaterar att jag ändå har följt min plan. Jag är varken den första eller sista som inser det – men att sätta upp delmål och mål är verkligen klokt och verksamt.

Mitt övergripande mål är detsamma som för drygt tio år sedan: jag vill använda mina kunskaper för att hjälpa andra att må bra. Att hitta sina röster, sin väg att gå. Det kan vara genom skrivcoachning enligt Write Your Self, att bjuda på en läsupplevelse genom mina böcker eller artiklar, eller genom att befria någon från en rapport eller annan text som känns betungande.

Jag vill också ha roligt och skapa en bra tillvaro för mig själv under tiden. Allt för att skapa hållbarhet på många plan. Jag hoppas på många fina samarbeten, nya idéer och möjligheter tillsammans med andra.

För er som vill kommer bloggen bli en plats där ni kan följa vad som händer i mitt företagande och skrivande. Fördjupade texter kring läkande skrivande och varför det är så användbart, säkert en och annan fundering kring socialt arbete, kanske också lite kring livet så där i allmänhet. Följ gärna, så får ni ett meddelande så snart jag skriver någonting nytt.

Har ni frågor, funderingar eller idéer om samarbete är ni varmt välkomna att höra av er!