Att vara anhörig – om att ha en syster med Downs syndrom

I en vit tegelvilla sitter en familj och äter. Korv och makaroner, mjölk och ketchup. Fyra systrar, en mamma och en pappa trängs runt bordet. Min familj. Det är sent 80-tal och jag själv är kanske sju-åtta år. Min näst äldsta syster har permanentat hår som flyger fluffigt runt henne, och jag tänker att så vill jag också se ut. Precis som jag längtar efter att ha en cykel som liksom tickar när hjulen rullar. Mina systrar är sju och nio år äldre, respektive tre år yngre. Kanske är det vid den här tiden som jag lurar i min lillasyster att häxan Mara, från Maria Gripes Trolltider, bor bakom en tavla i vardagsrummet?

Vad samtalet handlar om där vid middagsbordet vet jag inte, däremot minns jag ögonblicket då allting tycks stanna upp och vi alla förstår att nu kommer det hända igen. Vi inser det, men ändå hinner ingen hejda min syster. Någonting har gjort henne arg, och tiden från att hon blir arg till dess bordet hänger i luften är endast en blinkning. Hon lyfter sin ände så högt hon kan. Duns! När hon släpper gäller det att rädda det som går från att falla.

Den här scenen upprepades lite då och då, att lyfta bord var under en period ett av Anettes sätt att avreagera sig. Ibland kom ett glas flygande och vi duckade. Alltid de där tvära känslokasten. Ett soligt humör som på en sekund förvandlades till den suraste. För att sedan vända igen. Ett stort skratt och ett:

”Jag bara skojade.”

Så det gjorde du. Tänkte vi andra och tog ett djupt andetag, tvingade oss själva att ställa om till det som gällde nu.

Jag vet inte hur det är för andra att ha en anhörig med intellektuell funktionsnedsättning, men jag vet hur det har varit och är för mig. Med mitt lillasysterperspektiv. Syrrans extra kromosom gjorde att mycket var annorlunda i min familj. Ändå var det alltid så självklart och ingen tänkte eller önskade att det skulle vara annorlunda. Såklart. Då hade ju Anette inte längre varit Anette.

Men ibland var det svårt som barn att alltid vara den kloka och förnuftiga, att följa med i dansen där Anette var den som förde. Och det händer att jag tänker att vi systrar nästan blev för bra på att sätta oss själva åt sidan. Men vad fanns det för alternativ? Anette kunde inte göra det, så vi fick anpassa oss efter henne. Och samtidigt – att lära sig förnuft och ansvar är inga små saker utan någonting att vara väldigt tacksam över. Jag utvecklade tidigt en stark känsla för att alla är olika, och att det är någonting bra.

Under hösten kommer jag hålla en digital kurs i läkande skrivande för anhöriga till personer med intellektuell funktionsnedsättning. Många av oss är rädda för att berätta vad som händer i vårt inre när någonting är utmanande eller svårt,  och väljer i stället att försöka hantera livet på egen hand. Att visa sig sårbar skrämmer. Ofta tror vi att andra inte ska förstå och blir rädda att de ska döma oss. Resultatet blir att vi känner oss ensamma.

Min erfarenhet är att vi sällan är ensamma, att det finns andra som bär på liknande erfarenheter eller brottas med liknande frågor oavsett vad det handlar om. Och när vi vågar glänta på dörren till våra känslor tar vi kliv mot ett bättre mående. Jag hoppas det finns några där ute som vill börja utforska skrivandets potential att läka och göra rum för den egna rösten.

Mänsklig rättighet

Att vara nära min syster är en övning i mindfullness. Det som finns är nu. Med en hoppig hjärna som min är det en befrielse att umgås med människor som inte bryr sig alltför mycket om vad som ska hända sedan, eller vad som hände igår. Men min syster tillhör också en grupp – om än en heterogen sådan – som är i behov av andras hjälp att göra sin röst hörd. De behöver anhöriga och andra som står upp för dem och för deras talan.

När jag var en bit över 20 stod jag en gång utanför lägenhetshuset där jag bodde. Bredvid mig i rullstolen satt mannen jag jobbade som personlig assistent hos. Vi promenerade i vårsolen och han ville se mitt hus. Jag minns glittret i hans ögon då han mödosamt pekade upp mot numret bredvid porten. 20b. Och glädjen jag kände när jag förstod vad han tyckte var så roligt med det. Jag knuffade honom vänskapligt på armen.

”Precis som din mamma va?” frågade jag och fick ett flin tillbaka.

Om han eller jag var mest lättad över att jag förstod det roliga med husnumret vet jag inte. Jag som vid mitt första arbetspass hos honom var smått panikslagen över hur jag skulle förstå hans blickar och gester, eller han som var utlämnad till en ny människas vilja att försöka lära känna och förstå honom.

Rätten att kommunicera tryggas i artikel 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, enligt vilken var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Detta innebär att alla har rätt att sprida och ta emot information och idéer. Det gäller också människor med språksvårigheter. När vi pratar om intellektuell funktionsnedsättning tillförs aspekten att individen kan ha svårt att förstå. Och det ställer ännu högre krav på omgivningen att vara lyhörd, att ha en vilja att förstå och förklara.

Säkert har många av oss andra, som har turen att kunna uttrycka och förmedla oss med vår omgivning, någon gång varit med om att bli missförstådda. Kanske har vi varit i en situation då vi tillfälligt inte kunde uttrycka vår åsikt eller vilja. Eller att andra har hört oss men inte tyckt att det vi har att säga är viktigt? Och kanske har vi upplevt hur otroligt sårbara vi blir när andra inte förstår oss?

Skrivkurser i fokus

Det finns ett avsnitt av Funk i P1 som handlar om en tjej som heter Amanda. Amanda har Downs syndrom och drömmer om att bli politiker. Vad behöver hända för att politiken och samhället i stort ska bli en plats där allas röst är lika värd? Moderaternas socialpolitiska talesperson uttrycker i programmet om Amanda att det ska finnas en mångfald, men att politisk förmåga är den viktigaste kvalifikationen. Detta är förstås en mycket komplicerad fråga. Vad betraktar vi som politisk förmåga?

När jag skrev min magisteruppsats på universitetet tittade jag närmare på Icas då nystartade projekt ”Vi kan mer”. Genom att studera allt skriftligt material jag kunde komma över, liksom diskussioner i olika forum på nätet, försökte jag finna ut hur man pratade om personer med intellektuell funktionsnedsättning i relation till arbete. Resultatet visade att beskrivningarna tenderade att handla om personlighet snarare än arbetsinsats, att dessa personer tillförde ett värde genom sitt sätt att vara och då i termer av att vara glada, glädjespridare, positiva. I det empiriska materialet framkom också att intellektuell funktionsnedsättning betraktades vara närmast synonymt med Downs syndrom.

Uppsatsen har många år på nacken och gjorde inga anspråk på att komma med någonting nytt ur en forskningssynvinkel, men för mig väcktes många frågor: vad gör det med en person att alltid förväntas tillföra värde genom att sprida glädje? Hur påverkas en av att inte bli sedd utifrån kompetenser, kanske inte ens förväntas ha några kompetenser? Och de personer som inte har diagnosen Downs syndrom, blir de helt osynliga?

I vår ges min bok ”Det är vackrast när det skymmer” ut på Vintergård förlag. Den handlar om att få ett barn med Downs syndrom under en tid då människor som Anette gömdes undan. Det är inte särskilt länge sedan, och utvecklingen i samhället har tack och lov gått mot ökad öppenhet och delaktighet. Idag ser vi Mats Sandberg som Ica-Jerry och Glada Hudikteatern som gör succé världen över. (Har du inte sett filmen Catwalk är det inte ett tips från min sida, det är en order.) Instagramkonton som liviusandflorence och teckensomstod ger glimtar av hur vardagen kan se ut tillsammans med barn som har intellektuell funktionsnedsättning. Sluta stirra, som arbetar för att ge kunskap och motverka fördomar, är ett annat fantastiskt exempel. Ikväll har förresten Emma Örtlund chans att bli årets tv-personlighet på Kristallengalan!

Jag har länge haft en längtan att få jobba med skrivande tillsammans med personer som har intellektuell funktionsnedsättning, som ett sätt att skapa utrymme för deras röster. Därför är jag så glad över att under hösten få leda en skrivkurs för personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan. Jag hoppas så mycket att det finns några i och runtomkring Linköping som tycker att detta låter spännande och som vill delta!

Om du känner någon som kan vara intresserad får du gärna tipsa om att kontakta Cecilia Beltramo på Studieförbundet Vuxenskolan för mer information och anmälan. En förutsättning för just den här kursen är att man kan skriva och tycker att det är roligt, grammatik och rättstavning är däremot helt ovidkommande.

(Den suddiga bilden föreställer mig och mina äldre systrar. Tidigt 1980-tal, hemma hos vår mormor och morfar. Trots hemskt dålig bildkvalité tycker jag att den är fin.)

Boksläpp och skrivkurs för anhöriga

Sommaren kom och värmen med den. Möjligen kvalar jag i det stora hela in som en av landets största badkrukor, näst efter min mamma, men i år har jag faktiskt tappat räkningen över antalet bad. De senaste veckorna har fyllts med svalkande dopp, glass och god mat samt mysigt häng med vänner och familj. Dagarna har fått komma och gå precis som de vill utan tankar på annat än nuet.

I juni gick min mormor bort, närmare 90 år gammal. Det är så oerhört märkligt hur en människa ena sekunden kan finnas här, för att i nästa vara borta. Tacksamhet över att fått ha mormor kvar så långt upp i vuxen ålder blandas med saknaden och tomheten. Att aldrig mer slå numret som funnits inpräntat i minnet sedan jag var väldigt liten och ringde henne varje dag. Att aldrig mer mötas av den välbekanta rösten och det glada men hej Ida! Att aldrig mer avsluta med mitt vanliga vi hörs! som bemöttes med ett tryggt jadå, vi hörs. Och att aldrig mer ses. I vårt sista samtal pratade vi om att packa en fikakorg och åka till Linköping för att mormor skulle få se alla nybyggen och omändringar, det var så länge sedan hon var där. Vi hade pratat om detta länge, men Covid-19 ställde planerna på ända. Och plötsligt fanns inte mer tid till vårt förfogande. Jag tänker ofta på det, hur fort förutsättningarna i livet kan ändras. Hur viktigt det är att försöka ägna sig åt sådant som är viktigt på riktigt. Att göra plats för de människor som betyder mycket. Att inte rusa på och ta för givet att det finns ett sedan.

Ta vara på livet

Med det sagt menar jag förstås inte att vi ska sluta göra upp planer för vad vi vill fylla våra liv med. Tvärtom. Men vi ska måna om att ägna oss åt saker vi mår bra av, för vi vet aldrig när det händer saker som vi inte kan påverka.

Efter några veckor helt frånkopplad sociala medier och funderingar kring företag har jag så smått börjat väcka liv i ”jobbdelarna” av hjärnan igen. Hösten bär med sig flera spännande saker! Min bok släpps i oktober (och redan nu finns den att bevaka hos Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln) och jag planerar att hålla en digital kurs i skrivande för anhöriga till personer med intellektuell funktionsnedsättning med start i slutet av september. Mer information om detta och hur man anmäler sig kommer inom kort. Du får dock gärna hjälpa mig att sprida information om att kursen är på gång redan nu. Kanske känner du någon som tycker om att skriva och som också längtar efter att möta andra som delar just den erfarenheten, att vara anhörig till någon med intellektuell funktionsnedsättning? Föräldrar, syskon, kusiner – det spelar ingen roll. Jag kommer berätta mer om hur jag har tänkt i nästa inlägg på bloggen, men min tanke är sprungen dels ur erfarenheten att ha en syster med Downs syndrom dels det behov jag ofta mötte hos klienter i mitt arbete som kurator. En vilja att prata med andra som har liknande erfarenheter. Att höra någon annan säga att hen förstår eller känner igen gör ofta något med oss. Om vi då kombinerar detta med skrivandet tror jag att vi kan skapa en fin gemenskap och utgångspunkt för utveckling?

Extra roligt är att journalisten och författaren Jessica Roos Ramqvist kommer finnas med som gästföreläsare vid ett tillfälle. Jessica har skrivit boken ”Jag behöver Hedvig”, en varm och berörande berättelse om att bli förälder till ett barn med Downs syndrom.

Sannolikt kommer jag också hålla skrivkurs för personer som själva har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan. Återkommer även om detta.

Faktum är att jag börjar känna mig redo för sensommar och höst. Svalare luft och rutiner. Just nu är jag också väldigt glad över att Hanna kommer hem på besök från Lissabon i höst och stannar ett par veckor. Även om sociala medier gör det enkelt att hålla kontakten slår det inte att ses på riktigt.

Vad ser du fram emot att fylla din höst med?

En essä om skrivande

För ett par år sedan läste jag Manuskursen på Österlen Folkhögskola, där eget skrivande varvades med gemensamma uppgifter. En sådan var att skriva en essä om sitt skrivande. Vilket är svårt att göra utan att bli väldigt personlig. Jag har funderat över om den texten har här på bloggen att göra, och till slut landat i ett varför inte? Kanske ger den igenkänning om du är en skrivande själ, och ett uns förståelse för processen från dig som inte är det:

”Under hösten har tinnitusen i mitt högra öra blivit allt värre. En ihållande hög ton som aldrig vill lämna mig ifred, aldrig tillåter den totala tystnadens frihet omfamna mig. Ibland tänker jag att det är livet självt som försöker tala till mig, att där finns ett budskap om vikten av att lyssna på sig själv. I nästa stund blir jag mest förbannad och trött.

Orden och skrivandet är tätt sammanbundna med själva essensen av det som är jag. Där finns min glädje sida vid sida med mina största utmaningar. Och i mina filosofiska stunder tolkar jag den envetna tonen som en påminnelse om att orden behöver mer utrymme i mitt liv. Att tjutet ökat under hösten för att jag ånyo låtit andra saker ta mer plats. Trots att hela mitt väsen skriker efter frihet. Och friheten bor i orden och där tankarna kan flyga och intryck och upplevelser kan plockas isär och sättas samman till någonting nytt. En möjlighet att få syn på en tanke, att förstå den, att använda en erfarenhet från mitt liv – eller lånad från någon annan – och med hjälp av den påverka en tredje person att känna eller tänka någonting. Och orden finns i ensamheten, nedbäddade i värmen i min säng. Friheten uppenbarar sig när jag får luta mig mot mjuka kuddar och plocka upp orden, syna dem, smaka på dem, långt från stämpelklocka och besök som bokas och förbereds för patienter som uteblir. Men i friheten finns också skräcken, rädslan för utebliven inkomst och ensamhet.

Att skriva och uttrycka sig i ord är dessutom att ta plats. Mitt förhållande till de orden är ambivalent. Ta plats. Synas, höras. Jag vill och jag vill inte.

För ett antal år sedan gick jag en kurs på Linnéuniversitetet och fick till uppgift att berätta om mitt skrivande. Den gången liknade jag det vid ett antikvariat och mig själv som dess ägarinna. I verkligheten jag som tonåring, med en närhet till mig själv och mina drömmar, som klev in i ett vuxenliv med alltför stort hänsynstagande till var en bör och vad andra tycker och tänker.

I den gamla delen av staden, i ett hus med en hög vacker port och smutsiga fönsterrutor ligger ett gammalt antikvariat. De som har bott länge i staden kan berätta om en tid då det sjöd av liv där inne, när människor kom och gick, och diskussioner i rummen mötte besökarna med ett lågmält sorl. Doften av kaffe och nybakade bullar fyllde sinnet med ett lugn, radion i bakgrunden bidrog ytterligare till känslan av hem och ro. Det var en plats som lockade till samtal, där tårar och skratt hade en naturlig plats sida vid sida.

Hon som ägde antikvariatet var en godmodig kvinna vars ögon utstrålade värme. Hon hade en sällsynt förmåga att se alla sina besökare. De var välkomna för hon visste att det var deras besök som höll henne och verksamheten levande. Ibland blev hon trött och vände på skylten i dörren. STÄNGT. Hon slog sig ner i den röda plyschfåtöljen, la upp benen på en boktrave och slöt sina ögon. Vilade en stund och när hon slumrat till, vaknat och sträckt på sig kände hon sig åter redo att släppa in omvärlden.

   (—)

Den gamla damen hade plötsligt drabbats av insikten att världen utanför hennes antikvariat var full av aktiviteter och åtaganden som hon borde delta i. Från en dag till en annan slutade hon att hålla sin butik öppen. Hon tänkte nog att hon skulle, men inte förrän hon hade tagit hand om allt det nya, viktiga. Precis som sina kunder saknade hon till en början alla möten inne i de svagt upplysta rummen, allt prat och doften när hon öppnade en av de gamla böckerna. Knakandet från pärmarna. Saknade hur ljuden dämpades av bokhyllorna som sträckte sig från golv till tak. Hennes nya bekantskaper hade klarare färger och ibland ville hon höja handen och skydda ögonen för att inte bli bländad. Det gjorde hon aldrig, hon insåg att det hade verkat märkligt. Färgerna och ljuden, allt tycktes det henne starkt och högt. Men hon tvingade sig själv att fortsätta. Hon fixade och donade, rusade från en plats till en annan och när hon kände att leende blev allt stelare ruskade hon på huvudet och tänkte att hon inbillade sig. Att det skulle kännas bättre om en stund och att hon skulle vila sedan. Först skulle hon bara…

Texten slutar med att kvinnan hittar tillbaka och förundrat vandrar omkring och minns.  Dörren har sedan dess varit mer eller mindre öppen och verksamheten är i gång. Jag har vandrat vägen från hyllorna med bestsellers där jag länge stod paralyserad av tanken att enda sättet att rättfärdiga mitt skrivande var att kvala in där. Senare har jag suttit i en dammig fåtölj med en bortglömd själs gamla dagboksanteckningar, skrivna med spretig och närmast oläslig handstil, och tänkt att det är där jag hör hemma. Ibland har jag förhoppningsfullt svävat kring hyllorna med verk som läsare faktiskt blivit berörda av, och tänkt att kanske… Kanske ändå någon gång?

Det krävs mod att våga tro på den egna texten, dess innehåll och form. Jag vet inte om jag är en modig människa och om jag någonsin kommer våga säga att min arbetarklassuppväxt och magisterexamen i socialt arbete, som förvandlat mitt språk till någon slags medioker blandning av Tabita och stelbent myndighetssvenska, har något att tillföra i den litterära världen. Sanningen är den att jag inte kan något om det som räknas i finrummen. För ungefär där – när jag stått i hallen och funderat på om jag ska våga kliva ur gummistövlarna som är smutsiga av lera och försiktigt säga hej, ungefär där brukar osäkerheten gripa tag i mig. Den väser: kom inte här och tro något. Du ska inte ens försöka, för det är ingen idé.

Den är ett gissel vi lever med, många av oss arbetarklassungar. Det spelar ingen roll hur många universitetspoäng vi har, vi vet att alltid finns det något som avslöjar oss. Alltid säger vi något som är lite för privat, lite för odistanserat och känslobaserat. Det i sin tur får oss att tystna och det enda vi har lyckats skapa oss är en känsla av att inte passa in någonstans. Våra teoretiska resonemang bemöts med en fnysning hemma på gatan, och som bärare av våra föräldrars osäkerhet gör vi oss osynliga bland dem som vuxit upp med medelklassens självklarhet.

En morgon på väg till jobbet lyssnar jag på ett gammalt avsnitt av podden Trettio plus trevar. Sofi Farhrman och hennes sisters in crime brukar allt som oftast roa mig, och när de nu börjar prata om att skriva böcker rätar jag på ryggen en smula där jag börjat såsa till bakom ratten i den närmast obefintliga övergången från morgon till dag. Grådiset lika kompakt som oräkneliga veckor innan, och mina ögon trötta av att ihärdigt försöka upptäcka hjortarna som lurar i skogsbrynen.

Tjejernas samtal handlar om hur en förmår sig själv att verkligen skriva. Att få det gjort. Sofi berättar att hon vid den tiden då hon skrev några av sina böcker bodde i New York och hade två skrivarställen. Hemma i lägenheten och i lobbyn på Bowery hotell. Den senare tilltalade hennes romantiska bild av var en Riktigt Författare sitter och skapar sina alster. En plats hon delade med många andra som, nu skrattar hon hjärtligt när hon pratar, “sitter och luftjobbar”. Hon förklarar att det är människor som säger att de ska ge ut en bok men som (ännu) inte är signade på ett förlag. Klara och Tove faller in i skrattet. Sofi hade ju kontrakt för tre böcker och det hon gjorde var på riktigt

Mitt grepp om ratten hårdnar. Deras skratt förvandlas till en knivspets som borras in mitt i min ömmaste punkt. Mina bästa stunder liknar hennes där på hotellet. Men jag hänger på café eller bibliotek. Luftjobbandes. Utan kontrakt, bara i desperata försök att stilla den där klådan som sprider sig i kroppen när orden inte får komma ut. Men vad är vitsen med att skriva? Varför gör jag det? Tanken på att någonsin lyckas bli signad hos ett förlag… Jag! En 39-årig introvert tvåbarnsmamma vars meriter i mediahimlen nådde sin höjdpunkt i Skara när Fame factory stod för fredagsunderhållningen. (Någon som minns?) Ibland försöker jag imponera på mina barn med att berätta att mamma minsann har intervjuat en hel rad kändisar på den tiden. Johodå. Det var Fame factory och Bert Karlssons allsång om vartannat. Den enda som någonsin har blivit en gnutta imponerad är min mamma den gången jag gjorde en intervju med Alf och Alf. Robertsson och Svensson. Då två trötta gamla gubbar på turné, men i mammas minne en ungdomsidol som sjöng så ljuvt om Hundar och ungar, och hembryggt äppelvin

Journalistkarriären blev kort, trots att jag älskade att skriva och att möta olika människor. Men stämningen på redaktionen, tystnaden i lunchrummet där alla gömde sig bakom tidningar medan de kastade i sig maten, för att sedan fort ge sig ut och jaga nästa möjlighet att få sin byline i tidningen. Kanske till och med en bildbyline. Det gav mig magont. Jag som aldrig klarat av ytliga möten med människor, och på den tiden totalt saknade armbågar, mådde illa varje gång jag skulle dit. Jag har ett behov av att se människor. Och att bli sedd. Att mötas. Jag är bra på det, så där på riktigt, en till en. Men därifrån till att ta plats och kliva ut i någon slags offentligt beskådande – ibland tänker jag att det är rädslan för det som hindrar mig att ens försöka bli färdig med mina manus på riktigt. Tomrummet däremellan må vara tråkigt, men det är också tryggt. Liksom det är tryggt att gömma sig bakom hjälparens roll och sitta på kommunala kontor och sucka över tristessen. Sälla sig till skaran av utbrända kvinnor strax under 40 som desperat försöker carpe diem innan ungarna fyller 18 och flyttar hemifrån.

Livet kan dock inte alltid vara tryggt, somligt går inte att ignorera. Som höga toner i huvudet. Så jag tänker att jag måste hoppa i mina lortiga stövlar och promenera bort till antikvariatet, där det enda riktiga vore att fläka upp dörren på vid gavel. Låta rädslan få ligga i skyltfönstret till allmän beskådan.

Jag är ärligt talat ofantligt trött på den.  Jag har faktiskt inte tid med den längre, tänker jag allt oftare – och tar itu med nästa brottningsmatch i mitt sinne. Det tar en stund innan jag inser att jag låtit mig fintas av den igen. För så här är det: jag har lätt att uttrycka vad jag tänker och känner, jag har ägnat tillräckligt mycket tid åt hyfsat konstruktivt navelskåderi för att dessutom veta varför jag tänker och känner som jag gör. Vilket kan synas i mina texter. Och då slår det till igen, BANG, rädslan och den dåliga självkänslan slår sig samman och fyller varje del av mig med osäkerhet. Kan jag verkligen skriva så? Blir det för kladdigt, personligt, raljant… Så raderar jag, försöker sudda ut spåren av Tabita och klänger mig fast i det trygga sparsmakade. Läser och frustreras över att texten känns platt och död. (Jag älskar Tabita kan tilläggas. Hennes frispråkighet och att hon inte bryr sig så förbannat om vad alla andra tänker. Men att liksom vara som Tabita… det vågar jag inte. Hon står för nära skvallret på uppväxtens Konsum där världens känns liten och trång.) När jag så läser Sara Ehnholm Hielms bok Och hjärtat det var mitt, och hennes beskrivning av mensen som krånglar och bindor som luktar bedrövligt illa, så ler jag lite. Det är ändå i det personliga och intima det blir intressant på riktigt. Och jag tänker att det är så de verkligt modiga skribenterna märker ut sig, genom att våga sätta ord på det som händer inom och utanför dem – kanske till och med utan att gömma sig bakom en fiktiv karaktär.

När jag så läser igenom min text blir jag närmast förvånad över vad där står. Intensiteten i smärtan över min egen osäkerhet till orden, skrivandet, som är en så självklar del av mig och mitt liv. Hur kunde det bli så? Och varför är jag så snål mot mig själv när det handlar om vilken vikt jag törs ge det? Jag vet att det gäller livet, men låtsas att det handlar om en liten sidosyssla som jag gör för mitt eget nöjes skull. Hettan som finns bakom orden när jag skriver om mina minimala chanser att någonsin bli utgiven, sorgen över journalistkarriären jag kvävde i sin linda – känslan av att alltför länge ha ignorerat de sidor hos mig som jag betraktar som verkligt sanna. Att jag kapitulerat inför min egen förklaring av socialt arv. (Visst tror jag att det spelar roll, men inte tror jag att det är ensamt avgörande på riktigt, och jag har ingen som helst aning om vad tjejerna i Trettio plus trevar har för social bakgrund heller för den delen. Kanske är de från Gamleby och har jobbat sig fram utan några som helst kontakter, vem vet?)  Jag blir förvånad över att det skelettet hoppade ur garderoben, trodde att det sedan länge låg prydligt nedpackat i en kartong med etikett och allt. Sorterat och färdigt, slängs vid min död.  Så var det alltså inte.

Jag andas ut där jag sitter i sängen och konstaterar förundrat att fåglarna kvittrar trots gråheten utanför fönstret. Låter tankarna vandra i väg till mina manus, känner en spirande lust att ge mig in i dem. Det var ett tag sedan nu. Jag hämtar en kopp kaffe och tänker att nu tar jag Tabita i hand och kör. Jag har ändå två manus att färdigställa, en familj att imponera på med mina briljanta litteraturkunskaper och en dag att fånga…”

Många saker har förändrats sedan texten skrevs. En sådan är att den krampaktiga, eländiga, känslan att behöva bevisa mig sakta har börjat förlora sitt grepp. Kanske beror det på att jag nu vet att jag kan bli färdig? Till och med få ett bokkontrakt. Kanske är det andra saker som har hänt och som spelar in. Fortfarande lamslås jag ibland av rädsla för vad andra ska tycka, men allt oftare vilar jag i att om du läser mina böcker och inte tycker om dem så är det okej. Faktiskt helt okej. Men om du tycker om dem kommer jag bli mycket glad.

Att kunna se den här formen av rörelse är både fascinerande och tillfredsställande. Livet står aldrig stilla, vi förändras ständigt. Och genom skrivandet blir det väldigt tydligt. Det behöver inte handla om en essä som breder ut sig sida efter sida, några rader i en dagbok duger gott för att kunna följa vad som händer i livet och vad som upptar ens tankar vid en viss tid.

Det här är ett ämne som tål att återkomma till då mycket finns att säga om livets gång, skaparlust, prestationsångest och skrivarprocesser. Så länge tipsar jag om Elisabeth Gilberts bok ”Stor magi” som är en favorit när det handlar om kreativitet. (Se det här inlägget på Instagram.) Rekommenderar den varmt! Och min vana trogen påminner jag om möjligheten att få stöd i skrivprocessen. Som Write Your Self-vägledare kan jag både hjälpa dig med olika skrivövningar, att hitta struktur för ditt skrivande och att finnas där som ett bollplank längs vägen. Mer information hittar du här.

Och med det önskar dig en fin midsommar!

(Bild: Hanna Andersson)

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Som en vindlande stig genom en snårig skog, nedför mossbeklädda sluttningar och upp över stock och sten. Så tar den sig fram, tiden. Den rusar och står stilla i en oförklarlig röra. Och plötsligt är det sommar och förbryllat kliar en sig i huvudet och undrar vart våren tog vägen. Vart åren tog vägen.

Den här veckan får barnen sommarlov. Jag också. Samhällsentreprenörkursen närmar sig sitt slut, men jag planerar att läsa även fördjupningsåret som drar i gång i slutet av augusti. Jag har under sommaren möjlighet att hjälpa dig som på något vis har fastnat med en text. Läs mer om mina skrivtjänster här!

Under tiden (åren) jag skrev på ”Det är vackrast när det skymmer” och ”Tillsammans är vi två” undrade min gamla mormor många gånger vad jag egentligen höll på med. Hur lång tid kan det ta ett skriva en bok? Vad är det du GÖR egentligen. Tja, det kan ta väldigt lång tid vill jag påstå. Att skriva nytt och skriva om. Även om processen naturligtvis skiljer sig åt för olika författare och med olika manus. Arbetet sker i faser, och under vissa av dem är det nästan ett måste att få input från andra personer. Att skriva är både ett enmansgöra och något som kräver en hel drös personer.

En person som har tyckt och tänkt kring mina manus är Veronika, när vi läste på Textlabbet tillsammans. Vi tog oss en digital fikastund idag vilket var både roligt och värdefullt – inte minst utifrån att vi befinner oss i samma läge avseende önskan att bygga en långsiktigt hållbar tillvaro (som jag skriver om i det här inlägget). Veronika är snart färdigutbildad rosenterapeut, men också Write Your Self-vägledare och journalist. Besök gärna hennes hemsida och kika in på hennes blogg för att ta del av hennes kloka tankar.

I förra veckans nummer av Länstidningen finns min artikel om Sissi Stahli och PerErik Gustavsson att läsa. Inte utan nostalgi och viss panik, för min del. Jag skrev för Länstidningen när Alva var liten, med henne i en sele på magen. Hon var som mest nöjd när jag var i rörelse, och jag har nog aldrig tänkt så mycket text som jag gjorde under den perioden. Många och långa barnvagnspromenader var bra för kreativiteten och resultatet blev, förutom artiklar, också hel del inlägg på min dåvarande blogg. Kanske ska ta och publicera några av dem här? Vad tycker du?

Med tanke på att ovan nämnda unge nu är längre än jag så förstår jag ju att det är en stund sedan hon hängde på min mage och vi kuskade runt i Östergötland. Tiden har gått så fort och det känns som otroligt länge sedan, samtidigt som det var alldeles nyss. När jag nu är tillsammans med Alva påminns jag ibland om en dikt i en bok som heter Ung poesi (Svenska Dagbladen 1993):

Lilla mamma

slit inte ut dig lilla mamma

sluta tjata lilla mamma oroa dig inte

jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Titta inte på klockan så där

undra inte, undra aldrig var jag är.

Jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Lilla mamma sov lite grann

lilla mamma vaka inte vid något fönster

lilla mamma vet du inte att

jag kommer när jag kommer om jag kommer.

Den är skriven av Ellen Holmqvist och fångar i mina ögon både det förunderliga och smärtsamt sanna (något klyschiga) i att vi har våra barn till låns. Plötsligt sitter vi där och stirrar ut genom fönstret än efter att barnen ska komma hem, än efter svaret på gåtan kring vart vårt liv egentligen tog vägen.

Behöver du hjälp att stanna upp i nuet är ett tips att börja skriva. Att arbeta med en text är ett effektivt sätt att komma i kontakt med sig själv. Hör av dig om du är nyfiken på Write Your Self och hur jag som vägledare kan hjälpa dig i den processen!

Nu ska jag ta med mig datorn ut och parkera mig på en filt under äppelträdet. Försöka skriva några rader på manuset, klappa lite på Margit och njuta av grönska och fågelsång. Helt okej sätt att sparka i gång en vecka på.

Denna dagen ett liv

För några veckor sedan gjorde vi en utflykt till Omberg. Strosade runt i bokskogen och i trädgården vid Ellen Keys Strand. Jag har aldrig varit inne i huset, men drömmer om att någon gång få ett vistelsestipendium där. Utsikten över Vättern är otroligt vacker och miljön får mig att rysa av välbehag. Vågornas skvalp mot stranden, historiens viskningar i vinden. Är det Ellen Keys röst som hörs? Eller kanske heliga Birgittas? Munkarna vid Alvastra? Någon av alla kungar eller drottningar som passerat genom tiderna?

Jag har läst mig till att strofen denna dagen ett liv finns skriven på en vägg inne i huset. De flesta av oss kopplar kanske ihop den med farbror Melker på Saltkråkan som filosoferar över livet? I själva verket var det 1700-talsförfattaren, poeten och filosofen Thomas Thorild som först skrev de bevingade orden. Astrid Lindgren läste dem vid ett besök på Strand och lät dem senare landa hos farbror Melker. (Ni har väl förresten inte missat att SVT planerar en nyinspelning av Saltkråkan?)

När jag gick på journalistlinjen fick vi vid ett tillfälle i uppgift att skriva en kort text utifrån just de orden. Denna dagen ett liv. Det var strax efter att Anna Lind blev mördad. Redan då kände jag en frustration över alla kvinnor som berövades sina liv på grund av våld i nära relation, och hur samhället handfallet såg på. En notis i en tidning. Om ens det. Senaste tidens hopplöst sorgliga och onödiga mord där kvinnor fallit offer för mäns… ja, vadå? Vad handlar det om? Litenhet, kränkthet, oförmåga att hantera känslor? Det visar i alla fall att frågan är högaktuell och det fick mig att tänka på den där texten. För att knyta an till mitt förra inlägg tänker jag att något ändå har börjat hända och då särskilt efter Metoo (även om jag med emfas håller med om att det går för sakta) – samtalet ser annorlunda ut nu. Och naturligtvis var mordet på Anna Lind en fruktansvärd händelse som var värd varje minut av uppmärksamhet. Min poäng handlade snarare om vad som krävs för att ett människoliv ska få den uppmärksamheten. Alla kan inte arbeta som utrikesministrar…

Lättnaden över att den avslutande raden i texten nu är ganska fel är stor. Äntligen får denna fråga det utrymme den förtjänar.  Och den som spar hen har som bekant, och texten har lyckats överleva alla år som gått:

Igår sken solen och allting var bra. Hon höll sina barn vid handen, följde dem till förskolan och lovade att hämta dem innan det blev mörkt.

De väntade. Men hon kom aldrig.

Den lilla flickan med stora blå ögon sög förtvivlat på tummen och kramade sin nalle. Men inte ens nallen kunde skänka någon tröst.

”Var är mamma?” undrade hon samtidigt som stora tårar rann längs med hennes kinder.

Storebror la beskyddande armen runt hennes axlar och bet hårt i underläppen för att inte visa att den darrade. Viskade:

”Mamma kommer snart.”

Nej. Mamma kommer inte snart. Hon kommer aldrig mer. För mamma är död. Mamma har ramlat ut för ett högt hus, mamma blev knivskuren förstår du lilla gumman, mamma blir jagad av pappa som inte är riktigt frisk. Mamma blir just nu våldtagen och strypt av ett par stora händer som tar tag runt hennes nacke och kväver henne – långsamt, långsamt. Mamma…

Mamma kommer aldrig mer. För världen har blivit lite galen.

Igår sken solen. Och allting var bra. Idag sker galenskaperna i takt med regnet som smattrar mot våra fönster. På tv mumlar bekymrade ansikten att de inte förstår hur detta hemska kunde ske. Att de beklagar sorgen och tänker på ungarna.

Denna dagen – ett liv. Denna dagen – många liv. Men endast ett får bästa sändningstid på tv.

(Bilden ovan är förresten inte min, utan är lånad av Hanna Andersson. Med fotografens godkännande, kanske ska tillägas.)

Att skapa förändring tar tid

Härom helgen cyklade vi en sväng. Utepannkakor (ett uttryck som min dotter myntade när hon var yngre) och sjöutsikt, vinden närmast ljummen mot ansiktet vissa stunder. Det var härligt. Och mitt i skogen blev jag stående vid en liten enbärsbuske. Tät och fin, och full av omogna bär.

På gymnasiet hade jag en fransklärare som ideligen utbrast: Det är en process! Med en särskild handviftning och franskt nasalt uttal på just process. I smyg skrattade vi åt honom, hans livsvisdom landade tyvärr inte hos oss. Inte just då.

Enbärsbusken fick mig att tänka på det där. Processer. Busken följer sin livsprocess utan större mankemang misstänker jag. Och det får ta den tid det tar. Visste du att det tar tre år för bären att mogna? Så länge busken tillåts vara ifred från yttre påverkan kommer den sköta detta. I balans mellan sitt varande och sitt skapande.

Minns du det jag skrev i mitt första inlägg, om att skapa någonting hållbart? Hållbart för mig, och hållbart för andra. Enbärsbusken påminde mig som sagt om det, att låta saker ta tid. Vi människor mår bra av att utveckla, tänka, förbättra, förändra. Utan dessa drivkrafter skulle vi stanna av. Men – vi vet ju alla att det finns ett men – när prestationer tar över och tillåts definiera vårt värde och vilka vi är finns en risk att vi tappar kontakten med oss själva.

Många av oss verkar ha missuppfattat vad själva processen innebär, och helt uteslutit vissa delar av den? Tiden för reflektion, kontemplation, vila. De är lika viktiga som själva görande. Det är i stillheten det verkliga presterandet sker, då kunskaper och insikter får chans att mogna. Jag undrar om vi som kollektiv har haft insikt om detta tidigare i vår historia men glömt bort det? Eller kanske är insikten idag större än någonsin? Eller åtminstone större än på länge. Jag vet inte. Allt fler verkar i alla fall bejaka sitt behov av stillhet och ifrågasätta om den eviga jakten efter mer, större och bättre är meningen med livet.

Boktips för dig som vill förändra livet

Senaste tiden har mina tankar även snurrat mycket kring en viss gråhårig man som höll en presskonferens i sin trädgård. Det bubblar överallt just nu, även inom mig. Men jag funderar på om vi egentligen ska tacka Göran för att han ställde sig i sin trädgård och gav dumheten ett ansikte? Otroligt korkat av honom, såklart. Men faktiskt bra för många andra. De sista åren har fler män blivit medvetna om vad som pågår. Och med den nya medvetenheten blir det svårare att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Svårare att fortsätta ”inte förstå”. Göran var så konkret och tydlig i sina resonemang, och han gav uttryck för dem alldeles själv. Tack Göran!

Mitt i frustrationen försöker jag påminna mig att också detta, att bryta upp gamla patriarkala strukturer, är en process. Även om den går oändligt långsamt – för långsamt – så sker förändringar. Vi har bara svårt att se dem för att vi befinner oss mitt i stormens öga. Och det faktum att saker förändras får en del människor att streta emot extra mycket, då förändringar tenderar att skrämma.

Personligen får jag ta djupa andetag både en och två gånger när saker går långsamt eller står stilla, och när det blir för svårt väljer jag att ta hjälp från andra . Jag tränar med en pt och bollar mina tankar med en coach när jag kör fast. Jag ser det som en klok investering i mig själv, men också för andra – på så vis får jag bättre förutsättningar att vara någon annans bollplank.

Om du befinner dig i en förändringsprocess och vill läsa, och få handfasta tips, om att förändra livet i en riktning som går i linje med dina innersta önskningar kan jag rekommendera Lisa Hallins bok ”Lycklig ända in i själen”. Med avstamp i egna erfarenheter berättar hon om sina tankar och insikter på ett enkelt och lättillgängligt sätt.

Och om du önskar ytterligare stöd längs vägen är du välkommen att höra av dig till mig. Kanske vill du prova ett strukturerat skrivande enligt Write Your Self-konceptet? Eller kanske är ni flera stycken som vill göra det tillsammans? Hör av dig så hittar vi ett upplägg som passar.

Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För är det någonting vi visar oss ha gemensamt, så är det känslan av att liv och skrivande är tätt förbundna med varandra.

Emelies historia slingrar sig från uppväxten i Blekinge, till England och tillbaka till Sverige igen. Skrivandet, och den inneboende kraften i orden, har funnits med henne hela tiden. Som liten blev hennes dagböcker, och intensiv korrespondens med brevvänner, en möjlighet att sätta ord på tankar och känslor och på så vis göra omvärlden och saker som hände mer begripliga.

”Att bli bevittnad av andra genom breven var viktigt”, säger hon.

Redan tidigt fanns ett behov att förstå den egna släktens historia. Faktum är att själva drivkraften för Emelies skrivande bottnar i detta, och hon berättar om sin farmor som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget. Att ta sig an sin farmors historia var i sin tur ett sätt att komma nära sin egen fars sanning.

”Det kan låta som en märklig omväg, men som journalist var det för mig nödvändigt att söka svar på djupet och gräva ordentligt.”

Emelies pappa led av psykiska ohälsa,  och i barndomshemmet var psykisk och fysisk misshandel vanligt förekommande. Redan i tidig ålder kände Emelie att hon ville förmedla sin historia på något vis, och även hjälpa andra som kanske bar på liknande upplevelser.  Hon sökte sig till skrivarkurser, driven av en längtan att skriva ner sin historia. Men istället för att bli stöttad i skrivprocessen mötte hon motstånd av läraren som ansåg att Emelie inte var mogen att skriva om sin och släktens bakgrund, utan menade att Emelie borde utforska annat och ta en paus från sin historia.

Detta är en erfarenhet som Emelie har burit med sig – hur viktigt bemötandet från andra människor är när det gäller att tro på sin egen förmåga och att våga. För hennes del medförde lärarens kommentar att hon inte gjorde rum för den typen av skrivande på flera år. Skrivit annat har hon dock alltid gjort, både före och efter. Hennes första kontakt med journalistiken skedde genom en praktikplats på högstadiet, vilken ledde till extrajobb och senare andra uppdrag som journalist.

”Jag närde en längtan efter att komma människor på djupet vilket medförde att jag gärna skrev personporträtt. Det gav mig en chans att utforska existentiella frågor”, säger hon.

Allt går samman

Idag arbetar Emelie huvudsakligen som skrivpedagog. Journalistiken utgör en mindre del, men Emelie upplever den som sitt ursprung och vill inte ta bort titeln. Det journalistiska kommer ständigt in. Hon säger att hon har funderat mycket kring det, att allt går samman. För hennes del har också språken, svenskan och engelskan, kommit i konflikt med varandra. Engelskan känner hon sig numera mest hemma i, och hon jobbar en del internationellt. Svenskan har snarare blivit svengelsk.

Men vi backar några steg. Som 23 åring flyttade nämligen Emelie till England som en del av sin återhämtning efter en utmattningsdepression. Det var här hon först kom i kontakt med läkande skrivande. För längtan efter att skriva sin egen historia fanns fortfarande kvar, och vid ett tillfälle sökte hon sig till en lokal skrivargrupp för att ta upp utforskandet av den.  Men skrivargruppen hade lagt ned sin verksamhet. Istället blev Emelie, genom den före detta skrivgruppledaren, erbjuden att leda skrivarkurs för välgörenhetsorganisationen mcch. Mcch stödjer vuxna med funktionsvariationer och psykisk ohälsa i staden Deal i sydöstra England. Till en början kände Emelie en osäkerhet kring att ta uppdraget, då hon inte hade någon pedagogisk erfarenhet, men hon valde att tacka ja. Tanken var att kursen skulle ha en kreativ inriktning, men den fick ganska så omgående en terapeutisk inriktning utifrån att det fanns ett stort behov hos deltagarna att få skriva på djupet. Senare fortsatte Emelie sitt arbete på en annan ort och gjorde även antologier tillsammans med deltagarna. Parallellt med detta fortsatte hon att arbeta som journalist.

När hennes mamma blev svårt sjuk hemma i Sverige reste Emelie fram och tillbaka mellan sin familj i England och modern i Blekinge. Två år efter att modern gått bort, 2017, bestämde sig familjen för att flytta till Sverige. Det var ett viktigt steg för Emelie, för att på så vis sluta fred med sitt såriga förflutna.

Under sitt sista år i England läste Emelie skrivpedagogutbildningen på Skurup folkhögskola på distans och fick ett stipendium från Write Your Self. Senare skickade hon förfrågningar och berättade om vad hon gör, med fokus på just folkhögskolor.

”Vad har jag att förlora? Jag har förlorat väldigt mycket, om jag förlorar lite till – vad gör det? Jag har bara gjort det, varit orädd på så vis”, svarar Emelie på frågan om hur hon tänker kring att marknadsföra sig och att leta efter kunder. 

Förfrågningarna ledde till ett vikariat på skrivarkursen på Österlen folkhögskola, följt av en kurs i läkande skrivande.

”Söktrycket från deltagare har varit stort hela tiden”, säger Emelie men beskriver samtidigt att det finns många utmaningar med att göra en längre och mer omfattande kurs i läkande skrivande.

När hon startade upp på Österlen folkhögskola gav hon sig in i det med liv och lust baserat på de erfarenheter hon samlat på sig i England, och formade kursen allteftersom.

”Den största utmaningen är att dela texter av det här slaget med så många människor. Det fungerar bättre i mindre grupper, och det allra viktigast är att deltagarna skriver för sin egen skull.”

Som kursledare blir det svårt att läsa så mycket personlig text och ge den respons som krävs berättar Emelie. En utmaning var också att driva en kurs på halvfart som var så omfattande, och hon fick lägga ned mycket extra tid och helgarbete för att hinna med att ge regelbunden respons till alla kursdeltagare.

Efter två år beslutades det att kursen skulle gå endast en gång per år istället för varje termin,  och Emelie bestämde sig för att gå på tjänstledighet för att fundera kring framtiden och samtidigt arbeta vidare med läkande skrivande i andra forum.

Nya projekt

När vi hörs på nytt har våren tagit fart och Emelie har startat upp en ny folkhögskolekurs på Viskadalens folkhögskola i samarbete med Freezonen, Sveriges största kombinerade kvinno-, tjej- och brottsofferjour, som riktar sig till våldsdrabbade.

Emelie fortsatte under många år att undvika sin egen såriga historia. Lärarens kommentar medförde att hon tappade självförtroendet, och helt enkelt slutade med den formen av skrivande.

”Det har tagit lång tid att hitta tillbaka”, säger Emelie.

Hon har haft stöd från en mentor, en författare, som hon beskriver som både tuff och kritisk – men som också trodde på hennes skrivprojekt. 

”Jag fick höra att det kommer bli utgivet.”

När hon sedan blev refuserad av förlag var det väldigt frustrerande och förde med sig känslor av skam för den egna texten. Både en längtan efter, och oro inför, att någon annan ska läsa blandades med en önskan att bli utgiven, och det som väcks inom en när förlagen säger nej. Emelie säger att hon med åren har kommit fram till att det viktiga är själva skrivprocessen och den personliga utveckling som sker, snarare än att bli publicerad.

Just nu håller Emelie på med ett bokprojekt kring läkande skrivande, som hon hoppas kommer resultera i en bok senare i år. Hon upplever att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

 ”Men jag tror att det kommer explodera även här i Sverige. Det finns enorma behov”, fortsätter hon.

Tack vare kursen på Österlen kan Emelie uppvisa fallstudier – att läkande skrivande är på allvar och fungerar. Och detta har varit bidragit till många senare uppdrag.  Under hösten höll hon en längre kurs för Socialförvaltningen i Simrishamn riktad till anhöriga, och Skurup kommun är intresserade av fortbildning av sina socionomer. Just nu har hon, förutom den nya folkhögskolekursen, flera projekt på gång. Bland annat medverkar hon i två amerikanska guideböcker i terapeutiskt skrivande – therapeutic journaling, som blir utgivna senare i år.

”Det gäller att hitta rätt personer”, säger Emelie. ”Personer som tror på metoden. Nyfikenhet och öppenhet är viktigt!”

Att skriva sig frisk

Det jag uppskattar mest i mitt arbete som kurator är mötet med människor som vill använda mig som bollplank i en förändringsprocess. I fokus står våra samtal, och de talade orden blir själva verktygen vi använder. Ofta blir begrepp som acceptans och att skapa hanterbarhet centrala.

Läkande skrivande bygger på samma tanke som samtalsstöd, att vi genom att sätta ord på saker får lättare att organisera våra tankar och upplevelser. Men istället för att tala sker själva problemformuleringen och utforskandet av denna i skrift.

Åtminstone kan det vara så det går till. Saken är den att allt skrivande är bra för vårt mående. Studier från bland andra forskaren Melanie Greenberg har visat att det är lika läkande att skriva fiktion som självbiografiskt, viket tycks bero på att skribenten använder sig själv som klangbotten även då historien är påhittad. Själva skrivandet kan med andra ord se väldigt olika ut, just eftersom formen kan variera. Kortare skrivövningar eller längre texter. Prosa, poesi eller dagboksanteckningar.

Viktigt att veta är dock att i en reflekterande, läkande, skrivprocess ligger fokus på författaren och inte på att slutprodukten ska nå en läsare.

Det händer att jag i rollen som kurator möter personer, och då företrädelsevis unga tjejer, som berättar att de tycker om att skriva. De har själva upptäckt vilken effekt skrivande har på deras mående, att det hjälper dem att sortera tankar och intryck, och använder sig av dagböcker eller skönlitterärt skrivande som en ventil att bearbeta upplevelser. Tyvärr är det just så många betraktar den här formen av skrivande, som något som hör tonåren till, och läkande skrivande är fortfarande relativt okänt i Sverige.

I en intervju som jag gjorde med Emelie Hill Dittmer, journalist och skrivpedagog, tidigare i år konstaterade hon att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

Redan på 1980-talet genomförde James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, en forskningsstudie där han lät en grupp studenter skriva om en traumatisk händelse. Deras skrivande skulle pågå 15 minuter varje dag under fyra dagar. En annan grupp fick skriva neutrala texter om konkreta ting. Därefter registrerades hur ofta studenterna sökte vård under det kommande halvåret. Resultatet visade att de som skrivit om trauma var väsentligt friskare. Sedan dess har hundratals studier kopplat till skrivandets effekter på vårt mående genomförts. 

Så, hur kommer man igång?

För den som är ovan att formulera sig i skrift kan ett sätt att börja vara att likt studenterna i Pennebakers första studie skriva en stund varje dag, under några dagar i följd, om någonting som känns svårt. Någonting som upptar ens tankar för stunden. Viktigt är att vara medveten om att ens sinnesstämning kan förändras efter skrivandet, och till och med medföra ett för stunden sämre mående. Pennebaker råder skribenten att planera in reflektionstid efteråt, att tidsbegränsa skrivandet och att redan innan bestämma vad man ska ägna sig åt för aktivitet efter skrivstunden.

Själv ser jag läkande skrivande som ett fint komplement till olika former av samtalsterapi, och något som kan medföra ytterligare en dimension. Jämfört med ett samtal finns texten kvar (förutsatt att inte samtalet spelas in förstås) och ger skribenten själv möjlighet att återvända till sina ord och tankar. Att efter en tid läsa sin text kan ge ett utifrånperspektiv, och i vissa fall hjälpa personen att börja coacha sig själv.

För den som önskar sällskap under processen är det en god idé att delta i en skrivgrupp eller att använda sig av individuell vägledning. Och förstås – mår man dåligt på något vis är det alltid viktigt att söka professionell hjälp!

Berätta gärna om ni väljer att prova, och hur ni i så fall upplever er skrivprocess.

(KÄLLOR: James W Pennebaker, Expressive writing – words that heal (2014) , Write Your Self, kursmaterial, https://www.forskning.se/2018/09/24/egen-skrivterapi-en-billig-vag-till-halsa/ 200225)

Om att sluta som journalist – och att börja igen

Hennes röda hår blänker. Andra fotgängare rundar oss där vi står på trottoaren, en buss dundrar förbi på gatan. Och hennes ord gör någonting med mig när de sjunker in. Det var alltså inte bara jag? Inte nödvändigtvis mig det är fel på.

Vi har jobbat ihop en del på tidningarna där jag timvikar. Hon är bra. En av få som inte gömmer sig bakom en tidning i lunchrummet och under tystnad kastar i sig maten, och sedan försvinner ut på nästa uppdrag. Redaktionen är en tyst plats. Är det inte märkligt? Tidningsredaktioner förväntas väl sjuda av liv? Kreativa idéer ska mötas, utvecklas och flyga fritt?

Det flyter på med jobb, jag kan försörja mig. Men någonting skaver, och när jag ignorerar tankarna och känslorna – sådär som jag lärt mig sedan jag var liten – börjar kroppen säga ifrån. Jag mår illa och har ont i magen varje morgon. Jag vill jobba bara på den andra tidningen, men vågar inte be om det. Vill inte krångla, som nybliven journalist är det ju så svårt att få jobb. Inte läge att säga ifrån då. Så tänker jag.

Jag sitter där vid bordet under morgonmötet och letar i de andras ansikten efter tecken, men jag hittar inga. Jag känner mig ensam. Inga rynkade ögonbryn eller avvaktande blickar. Och de nedsättande mansgrisiga kommentarerna flyger. Om kvinnor. Homosexuella. Jag vill säga något. Men vågar inte, och för varje gång föraktar jag mig själv lite mer. Samtidigt som jag har fullt upp att ducka de påträngande kladdiga blickarna som förföljer mig, och att försöka hävda mig när gammelmurveln har fångat upp min text i skrivaren och ifrågasätter korrektheten i språket. Jag vet att jag har rätt. Men hans blickar tystar mig.

Nu står hon där med sitt röda hår och säger att fler tjejer upplever samma sak. Och det är så skönt att höra det. Samtidigt som det är för sent. Jag har tackat för mig och skaffat ett annat jobb.

Historien jag berättar på sidan Om mig är helt sann, men inte hel. Och så är det ofta i livet. Det finns sällan ett enkelt svar på varför saker blir som de blir, och när vi berättar vår historia är det många gånger en utvald del vi framhäver. Kanske den mest hanterbara. Förklaringen som skapar minst frågor, eller som gör oss minst sårbara. Kanske helt enkelt den versionen vi själva har enklast att stå ut med? Ibland den enda versionen vi själva har tillgång till.

Femton år senare stiger ett avgrundsvrål från hela världens kvinnor när #metoo drar fram över världen. #Metoo. Me too… Det jag var med om på tidningsredaktionen var ingenting i jämförelse med andra upplevelser jag redan hade i min ryggsäck. Saker som lärt mig att vara på min vakt, hålla mig undan. Men gubbarnas blickar och kommentarer var tillräckligt påträngande för att jag skulle känna mig otrygg. Och jag valde att fly från ett yrke jag tyckte om och hade potential att bli riktigt duktig på. Som jag många gånger har flytt istället för att stå upp för mig själv. För att det var det enda sättet jag kunde då, att göra mig osynlig och ofarlig.  Och på det viset kunde mönstren fortgå, hos dem och hos mig.

För att stå upp för sig själv krävs en insikt om att äga rätten att göra det. För mig tog det många år innan jag förstod att jag har den rätten, vilket är en erfarenhet jag delar med otaliga andra kvinnor. Liksom med många män.

För dig som behöver stöd i att hitta din väg, din röst – läs mer under Write Your Self om hur jag kan hjälpa dig. Det gäller också dig som är nyfiken på att utforska ditt skrivande mer allmänt, jag skräddarsyr ett upplägg som passar dig.

Och sitter någon där ute och behöver få en artikel skriven? Hör av er! Jag har börjat som journalist igen.

Bort från ekorrhjulet

Under en kurs för många år sedan formulerade jag ett brev till mitt framtida jag. Uppdraget var att beskriva var man skulle befinna sig om tio år. Jag var 27 år gammal och studerade till socionom, och hade lämnat en kort men produktiv journalistkarriär bakom mig, i längtan efter något mer. Jag ville gå djupare. Min målsättning i brevet var tydlig: att skaffa erfarenhet som socionom, för att sedan starta eget företag och kombinera socialt arbete med skrivande. Jag tänkte det kunde vara lagom när jag var runt 40.

Jag har nu skaffat mig varierade erfarenheter som socionom och startat ett eget företag. Hunnit fylla 40 har jag också gjort (det kändes dock mer förutbestämt på nåt vis, haha). Skrivandet har hela tiden funnits med mig i olika former. Och då vägen hit många gånger har varit krokig, ibland svår, är det med viss förundran jag konstaterar att jag ändå har följt min plan. Jag är varken den första eller sista som inser det – men att sätta upp delmål och mål är verkligen klokt och verksamt.

Mitt övergripande mål är detsamma som för drygt tio år sedan: jag vill använda mina kunskaper för att hjälpa andra att må bra. Att hitta sina röster, sin väg att gå. Det kan vara genom skrivcoachning enligt Write Your Self, att bjuda på en läsupplevelse genom mina böcker eller artiklar, eller genom att befria någon från en rapport eller annan text som känns betungande.

Jag vill också ha roligt och skapa en bra tillvaro för mig själv under tiden. Allt för att skapa hållbarhet på många plan. Jag hoppas på många fina samarbeten, nya idéer och möjligheter tillsammans med andra.

För er som vill kommer bloggen bli en plats där ni kan följa vad som händer i mitt företagande och skrivande. Fördjupade texter kring läkande skrivande och varför det är så användbart, säkert en och annan fundering kring socialt arbete, kanske också lite kring livet så där i allmänhet. Följ gärna, så får ni ett meddelande så snart jag skriver någonting nytt.

Har ni frågor, funderingar eller idéer om samarbete är ni varmt välkomna att höra av er!