Gästbloggare

Känner du till författaren Maria Richardsson? Hon har gett ut ett flertal böcker. ”Våroffer”, ”Gryningsdåd”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Och allt blir återfött” för att nämna några. Maria bloggar om sitt eget författarskap och har även ett inslag som hon kallar för månadens gästbloggare. I april hade jag äran att vara gästen, vilket blev bestämt när ”Tillsammans är vi två” nyligen hade kommit ut.

När det stod klart att Vintergård förlag skulle lägga ner sin verksamhet kände jag mig ganska villrådig – skulle jag ändå skriva inlägget eller var det bättre att avstå? Slutligen landade jag i att skriva. Det blev en naken och ärlig text om de olika känslor som hunnit passera i processen att ta in och acceptera hur bokens resa har sett ut hittills.

Kanske kan den som läser min text hos Maria få intrycket att jag endast känner hopplöshet. Det är inte riktigt sant. Min bestämda tro är att livet går i cykler. Efter regn kommer sol och allt sådant där. Ibland vill dock vi människor tro att det går att runda svåra saker, kanske genom att låtsas att de inte finns, bita ihop och fokusera på det som händer i den yttre världen. Men sorgesamma saker är del av livet och behöver också ges tid. Chansen för solsken ökar helt enkelt om vi tillåter oss att bli färdiga med känslor av sorg, frustration och ibland rädsla för vad som ska hända.

I mitt arbete som socionom har jag blivit van att prata om det som skaver i livet. Jag slås ibland av hur svårt många människor tycker att det är, både när det gäller dem själva och andra. Många som varit med om svåra saker vittnar om att omgivningen tystnar. Och att den tystnaden i sig blir svår att hantera.

Det får mig att tänka på Honorine Hermelin. Hon var medlem i Fogelstadgruppen, som grundade kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Hon ska vid något tillfälle ha sagt:

Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas.

Jag tror att det ligger mycket i det. Genom att formulera oss i ord hjälper vi hjärnan att sortera intryck och upplevelser, och vi kan börja läka. Om orden skrivs ner i ett slags samtal med oss själva, eller tas emot av en annan person, är kanske inte det viktigaste i första steget. Båda sätten är bra. Dessutom är sannsagor ett av de vackraste ord jag vet. Min sannsaga. Din sannsaga. Om vi har respekt för varandras sannsagor, och att de kan skilja sig åt, tror jag verkligen att våra hjärtan vidgas.

Om du vill läsa texten hos Maria så hittar du den HÄR.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s