En roman om missbruk och medberoende

Nu släpps snart ”Tillsammans är vi två” och jag är en salig röra av olika känslor. Tacksamhet över att Vintergård förlag vill ge ut den. Stolthet och glädje (det blev en bok!), nervositet och nyfikenhet över hur den ska tas emot. Om den ska tas emot, tänk om den inte hittar fram till några läsare alls i bruset?

Jag vill gärna säga några ord om bakgrunden till boken och varför jag valde missbruk och medberoende som teman, inte minst då mitt fokus utåt hittills har varit (läkande) skrivande, att starta eget och att vara anhörig till någon med intellektuell funktionsnedsättning.

Tanken att skriva om möten mellan människor vars vägar normalt sett inte skulle korsas, trots att de levde sina liv fysiskt nära varandra, hade följt mig länge. Och Gunnel, en karaktär från en novell som jag skrev på högstadiet, knackade ofta på. Jag såg för mig hur hon växte och tog plats. Till stor del inspirerad av min farfars sambo, med sin dans och älskvärt naiva sätt att närma sig omvärlden. Att Gunnel skulle träffa just John och Andreas var inte planerat, det bara hände – men att det blev så handlar mycket om min systerson. Anton.

Anton, vår älskade Anton. Människor är mångfacetterade och berättelsen om vilka vi är blir olika beroende på vem det är som berättar. Och ibland blir vi förvånade över vad personer vi älskar är kapabla till, när ljuset faller från olika håll och färgskiftningarna förändras.

Jag minns hans varma lilla hand i min. Andedräkten mot min kind när jag sjunger honom till sömns. Björnen sover. Igen, uppmanar han. Jag sjunger igen. Igen! Och igen… Ute på promenad skjuter han hjortar som sitter uppflugna i träden, alltid med en pinne i hand. Inne i mataffären vill han veta vad det står på förpackningarna, men innan jag hinner svara säger han det själv. Hur han har lärt sig att läsa vet jag inte riktigt. Men tillsammans läser vi ”Peter och vargen” miljoner gånger, han tröttnar aldrig. Vi åker på cykelsemester, dunderhallon får orken att räcka när benen inte riktigt vill mer. Tältar vid en sjö. Semestrar på Astrid Lindgrens värld.

Vid krönet på Balder, på Liseberg, tittar han förskräckt på mig och piper: Jag har ångrat mig. Jag hinner knappt svara. Vi kan bara knipa ihop ögonen och åka med.

I minnet framträder det som en fruktansvärt ironisk symbol för det som komma skulle. Illamående av krökarna och farten höll vi oss alla fast i den åktur han tog oss med på.

Och som han ångrade sig.

Han växte upp. Jag levde mitt liv som ung vuxen. Försökte hålla kvar. Krampaktigt försökte vi alla hålla fast honom. När han var i tonåren blev det allt svårare. Kompisarna lockade. Typiskt fel vänner. Om nu vänner kan vara fel? Det tar emot att säga så, att människor är fel. Konstellationen var fel. Anton var också drivande i det som hände. Jag tänker att de alla var summan av en mängd olika omständigheter, precis som vi alla är.

Skolan gick lätt. För lätt? Han var uttråkad, hittade på bus. Fritiden fylldes också alltmer med bus. Dumheter.

Och runtomkring fanns föräldrar och släkt som här inledde en åratal lång aria av förmaningar, böner, hot, uppmuntran… Det fanns ingenting vi inte gjorde eller sa. Orosanmälningar, försök att hitta hjälp. Mest av allt sa vi: jag älskar dig. För det gjorde vi, såklart.

Några år senare bestod vår kontakt mest av sms. Ibland fick jag svar. Ofta inte.

Jag: Hallå där, läget?

A: Det är lugnt! Själv?

Jag: Jotack, det är bra. Sitter vid tv:n och häckar. Vad styr du med?

A: Är med O.

Jag: Ok. Tänkte vi kanske kan ta den där lunchen på torsdag? Hur dags ska du in?

A: Inte hundra på att jag ska dit eller om ja ska in på laro

Jag: Laro?

Ok. Nu har jag googlat. Inte Brinken?

A: Vet inte

Hon sa bara att det fanns några andra ställen

Jag: Ok

Men det blir snart?

A: Ja så fort som

Jag: Ok bra

A: Håller inte ihop hur länge som helst

Jag: Nä jag vet

Men då vet X hur läget är?

A: Ah. Men hon är ju anti laro

Jag: Ok

Men du tror det skulle funka?                                        

A: Ja ffs

Om man ska jämföra subutex och heorin tex

Sub blir jag ju frisk på. Och behöver inte öka dosen på samma sätt. Enkelt sätt att sköta vardagen.

Heroin eller amfetamin osv blir jag ju sjuk av

Jag: Ja

När ska du och X bestämma nåt då?

A: Vet i fan.

Vill typ inte prata med henne om det.

Funderar på att byta soc

Eller jag vet inte

Jag: Är inte det bara att… vet inte.

Svårt att se nyttan med det? Bättre du ser till att komma in nånstans så snart som möjligt

A: Ja, men det hjälper beroendekliniken till med

Jag: Ok

När träffar du dem då?

A: Adap

Asap

Imorgon om det finns möjlighet

Jag: Ok, då hoppas vi på det! Bor du hos pappa nu?

A: Nej. Lite olika.

Jag: Ok

A: Ska vi höras imorgon?

*missat samtal*

Jag: Ja. Eller vi kan höras nu med. Vet inte om du la på eller om jag tryckte bort när jag skulle skriva.

A: Kom emot bara

Jag: Ok

A: Men kan ju berätta mer imorgon

Jag: Ja, vi kan höras imorgon! Ta hand om dig så länge. Kram!

A: Detsamma. Jag älskar dig.

Jag: Och jag älskar dig!

Jag kan inte redogöra för åren som följde, inlägget skulle bli för långt. Kaos är en enkel sammanfattning. Sömnlösa nätter, oro som fyllde varje del av våra kroppar. Orosanmälningar, korta glimtar av hopp, behandlingshem, mer oro, bio- och restaurangbesök tillsammans, försök att hitta en normalitet i ens eget liv, att fånga och hålla kvar. Fler orosanmälningar. Fler behandlingshem.

Jag: Hej! Hur är det? Vad gör du? Kram

A: Hej det är lugnt! Jag ska in på avd 34 på torsdag

Jag: Ok. Avgiftning? Hur är det med dig nu då? Här har vi sjukstuga. O kräktes i natt och alla andra har ont i halsen. Typ.

A: Ja precis! Det är ok. Usch då, ni får krya på er.

Jag: Ja tack. Jag hoppas vi andra klarar oss. Vad styr du med då? Tänkte på det förut, om du vill kan vi ses innan du ska in. Typ i början av veckan.

A: Jag är i stan, ja det passar bra.

Jag: Ok. Vi kanske kan äta lunch på måndag? Om du är i stan då. Vi kan höras och se var du är då.

A: Ja =)

Jag: Jag är väl på jobbet.

A: Ok =)

Jag: Äsch. Vet inte vad jag ska skriva. Allt låter bara som jag utsätter dig för 20 frågor typ. Korsförhör. Inte meningen. Men vad gör du i stan då? Nåt kul?

A: Lugnt =)

Jag: Vi hörs i början av nästa vecka, så ser vi var du är då. Ta det lugnt så länge. Och var rädd om dig! Kram

A: Vad är det du funderar på?

Fråga bara så svarar jag

Jag: Vad du gör så klart. Hur du mår. Om allt är lugnt.

A: Alltså vart jag är eller vad jag tar.

Jag: Ja, både och.

A: Ja, vad fan, jag har inte så att välja på.

Det är väl lite blandat… tjack, benzo, opiater

Jag: Ok

A: Fattar inte hur jag försörjer mig

Det bara går dag för dag

Jag: Ja. Säg till om jag kan göra nåt.

A. Ja, du gör tillräckligt

Kan ju inte direkt be dig om pengar

Jag: Nej… vad som helst utom det. Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gav dig pengar som gick till droger. Men jag bjuder dig gärna på lunch om vi ses nästa vecka.

A: Det räcker alldeles utmärkt

Jag: Jag ska vabba imorgon, annars hade det ju varit bra imorgon eftersom du är i stan nu.

A: Ja precis

Jag: Jag ska läsa lite för A nu. Men som sagt hörs vi inte innan, så slår jag en signal på måndag. Kram igen

Min storasyster och jag pratar om honom. Saknaden. Som aldrig kommer försvinna. Jag önskar bara han var här, säger hon. Jag håller med. Men, undrar jag, skulle du vilja det även om allting var precis lika? Med all oro? Hon blir tyst innan hon sakta svarar: Nej. Då hade jag gått sönder helt.

En gång pratade Anton och jag om hur lika vi var, men hur olika vägar vi gått. Han knarkade, jag yogade. Målet var detsamma – att finna sinnesro. Jag står kvar här, mer lugn och hel än någonsin. Han finns inte längre hos oss. Gör det min väg mer rätt? Jag vet inte.

Jo, säger min syster. Tänk på hur dåligt han mådde, han var bara en spillra.

Tidningen fylls av artiklar om drogrelaterat gängvåld. Föräldrar protesterar mot att narkotikahandeln sker öppet. Polisen håller med, men inflikar att människor från samhällets alla delar driver utvecklingen. Familjefäder, mammor, ungdomar, långtradarchaufförer, kassabiträden på Ica, högutbildade och utåt sett välfungerande personer. Människor som köper knark finns överallt. Men bilden av den ”riktiga” missbrukaren, den som hänger utanför Systembolaget, smutsig och fullständigt utslagen är lätt att distansera sig från. Den gäller ju inte oss. Men – och det är egentligen överflödigt att jag ens skriver det – de som fastnar i missbruk är inte ”några andra”. Det är empatiska, intelligenta och bra människor. Som skulle vara stora tillgångar i samhället om deras liv inte åts upp av alkohol, narkotika, spel, sex eller shopping. Men missbruk gör saker med människor, det kan förvandla den finaste till ett monster.

När jag var ung arbetade jag inom hemtjänsten på loven. Bland annat hos några alkoholister som tillbringade hela sina dagar i soffan, oförmögna att längre lämna lägenheten. De åt knappt någon mat, hur deras kroppar alls fungerade var en gåta. Deras ansikten lyste upp av leenden då jag kom, vi småpratade om livet medan jag städade bort bajset som torkat fast i soffan. Tömde petflaskan med kiss. Försökte förmå dem att äta lite. Det var trevliga samtal, ofta om förr. Då när de arbetade som framstående chefer och levde det utåt sett goda livet. Innan missbruket tog över och allting gick åt helvete.

Det finns de som klarar av att hålla balansen hela vägen. Men många gör det inte.

Och vid sidan av finns alla anhöriga – barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Som långsamt går sönder. Kanske av oro som jag och min familj, andra gånger av våldsutsatthet och övergrepp som följer i missbrukets spår.

Oro, hur många gånger har jag skrivit det ordet nu? När Anton dog var det som att jag kunde andas ordentligt för första gången på många år. Vetskapen att han var död blev lättare att hantera, än oron för att just det skulle ske.

Min bok ”Tillsammans är vi två” är en roman, ingenting i den har hänt på riktigt. Och samtidigt händer det överallt, hela tiden. I hela världen. Går det ens att hejda? Många gånger undrar jag när ett människoliv ska värderas högre än pengar. När ska samhället på riktigt satsa på förebyggande insatser och inse att det i slutänden sparar såväl mänskligt lidande som pengar? Om jag yttrade de här orden högt skulle min röst darra av frustration, och jag vet att jag delar den känslan med många andra anhöriga. Att se en älskad människa bollas fram och tillbaka mellan olika instanser utan att få ordentlig hjälp är hjärtskärande. Oavsett om det gäller missbruk, intellektuell funktionsnedsättning, fysiska sjukdomar, psykisk ohälsa eller någonting annat. Känslorna av otillräcklighet, och skammen som ofta följer med, är svåra att fånga i ord. Men de är anhörigas ständiga följeslagare.

Boken blev mitt sätt att skriva mig igenom sorgen, för det är så jag gör. Jag skriver. Sina tunga ämnen till trots är ”Tillsammans är vi två” en varm historia om kärlek, vänskap och något oväntade möten. Och nu låter jag den flyga fritt med en förhoppning att du ska tycka om John, Andreas, Gunnel, Inez och Maria lika mycket som jag gör. Såvitt jag vet strävar de på med livets glädjeämnen och svårigheter så gott de kan, precis som du och jag.

”Tillsammans är vi två” släpps 25 oktober men finns redan nu att bevaka på Bokus. Lämna din e-post så får du ett meddelande när boken finns i lager!

(Bild: Hanna Andersson)

2 reaktioner till “En roman om missbruk och medberoende

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s