En essä om skrivande

För ett par år sedan läste jag Manuskursen på Österlen Folkhögskola, där eget skrivande varvades med gemensamma uppgifter. En sådan var att skriva en essä om sitt skrivande. Vilket är svårt att göra utan att bli väldigt personlig. Jag har funderat över om den texten har här på bloggen att göra, och till slut landat i ett varför inte? Kanske ger den igenkänning om du är en skrivande själ, och ett uns förståelse för processen från dig som inte är det:

”Under hösten har tinnitusen i mitt högra öra blivit allt värre. En ihållande hög ton som aldrig vill lämna mig ifred, aldrig tillåter den totala tystnadens frihet omfamna mig. Ibland tänker jag att det är livet självt som försöker tala till mig, att där finns ett budskap om vikten av att lyssna på sig själv. I nästa stund blir jag mest förbannad och trött.

Orden och skrivandet är tätt sammanbundna med själva essensen av det som är jag. Där finns min glädje sida vid sida med mina största utmaningar. Och i mina filosofiska stunder tolkar jag den envetna tonen som en påminnelse om att orden behöver mer utrymme i mitt liv. Att tjutet ökat under hösten för att jag ånyo låtit andra saker ta mer plats. Trots att hela mitt väsen skriker efter frihet. Och friheten bor i orden och där tankarna kan flyga och intryck och upplevelser kan plockas isär och sättas samman till någonting nytt. En möjlighet att få syn på en tanke, att förstå den, att använda en erfarenhet från mitt liv – eller lånad från någon annan – och med hjälp av den påverka en tredje person att känna eller tänka någonting. Och orden finns i ensamheten, nedbäddade i värmen i min säng. Friheten uppenbarar sig när jag får luta mig mot mjuka kuddar och plocka upp orden, syna dem, smaka på dem, långt från stämpelklocka och besök som bokas och förbereds för patienter som uteblir. Men i friheten finns också skräcken, rädslan för utebliven inkomst och ensamhet.

Att skriva och uttrycka sig i ord är dessutom att ta plats. Mitt förhållande till de orden är ambivalent. Ta plats. Synas, höras. Jag vill och jag vill inte.

För ett antal år sedan gick jag en kurs på Linnéuniversitetet och fick till uppgift att berätta om mitt skrivande. Den gången liknade jag det vid ett antikvariat och mig själv som dess ägarinna. I verkligheten jag som tonåring, med en närhet till mig själv och mina drömmar, som klev in i ett vuxenliv med alltför stort hänsynstagande till var en bör och vad andra tycker och tänker.

Texten slutar med att kvinnan hittar tillbaka och förundrat vandrar omkring och minns.  Dörren har sedan dess varit mer eller mindre öppen och verksamheten är i gång. Jag har vandrat vägen från hyllorna med bestsellers där jag länge stod paralyserad av tanken att enda sättet att rättfärdiga mitt skrivande var att kvala in där. Senare har jag suttit i en dammig fåtölj med en bortglömd själs gamla dagboksanteckningar, skrivna med spretig och närmast oläslig handstil, och tänkt att det är där jag hör hemma. Ibland har jag förhoppningsfullt svävat kring hyllorna med verk som läsare faktiskt blivit berörda av, och tänkt att kanske… Kanske ändå någon gång?

Det krävs mod att våga tro på den egna texten, dess innehåll och form. Jag vet inte om jag är en modig människa och om jag någonsin kommer våga säga att min arbetarklassuppväxt och magisterexamen i socialt arbete, som förvandlat mitt språk till någon slags medioker blandning av Tabita och stelbent myndighetssvenska, har något att tillföra i den litterära världen. Sanningen är den att jag inte kan något om det som räknas i finrummen. För ungefär där – när jag stått i hallen och funderat på om jag ska våga kliva ur gummistövlarna som är smutsiga av lera och försiktigt säga hej, ungefär där brukar osäkerheten gripa tag i mig. Den väser: kom inte här och tro något. Du ska inte ens försöka, för det är ingen idé.

Den är ett gissel vi lever med, många av oss arbetarklassungar. Det spelar ingen roll hur många universitetspoäng vi har, vi vet att alltid finns det något som avslöjar oss. Alltid säger vi något som är lite för privat, lite för odistanserat och känslobaserat. Det i sin tur får oss att tystna och det enda vi har lyckats skapa oss är en känsla av att inte passa in någonstans. Våra teoretiska resonemang bemöts med en fnysning hemma på gatan, och som bärare av våra föräldrars osäkerhet gör vi oss osynliga bland dem som vuxit upp med medelklassens självklarhet.

En morgon på väg till jobbet lyssnar jag på ett gammalt avsnitt av podden Trettio plus trevar. Sofi Farhrman och hennes sisters in crime brukar allt som oftast roa mig, och när de nu börjar prata om att skriva böcker rätar jag på ryggen en smula där jag börjat såsa till bakom ratten i den närmast obefintliga övergången från morgon till dag. Grådiset lika kompakt som oräkneliga veckor innan, och mina ögon trötta av att ihärdigt försöka upptäcka hjortarna som lurar i skogsbrynen.

Tjejernas samtal handlar om hur en förmår sig själv att verkligen skriva. Att få det gjort. Sofi berättar att hon vid den tiden då hon skrev några av sina böcker bodde i New York och hade två skrivarställen. Hemma i lägenheten och i lobbyn på Bowery hotell. Den senare tilltalade hennes romantiska bild av var en Riktigt Författare sitter och skapar sina alster. En plats hon delade med många andra som, nu skrattar hon hjärtligt när hon pratar, “sitter och luftjobbar”. Hon förklarar att det är människor som säger att de ska ge ut en bok men som (ännu) inte är signade på ett förlag. Klara och Tove faller in i skrattet. Sofi hade ju kontrakt för tre böcker och det hon gjorde var på riktigt

Mitt grepp om ratten hårdnar. Deras skratt förvandlas till en knivspets som borras in mitt i min ömmaste punkt. Mina bästa stunder liknar hennes där på hotellet. Men jag hänger på café eller bibliotek. Luftjobbandes. Utan kontrakt, bara i desperata försök att stilla den där klådan som sprider sig i kroppen när orden inte får komma ut. Men vad är vitsen med att skriva? Varför gör jag det? Tanken på att någonsin lyckas bli signad hos ett förlag… Jag! En 39-årig introvert tvåbarnsmamma vars meriter i mediahimlen nådde sin höjdpunkt i Skara när Fame factory stod för fredagsunderhållningen. (Någon som minns?) Ibland försöker jag imponera på mina barn med att berätta att mamma minsann har intervjuat en hel rad kändisar på den tiden. Johodå. Det var Fame factory och Bert Karlssons allsång om vartannat. Den enda som någonsin har blivit en gnutta imponerad är min mamma den gången jag gjorde en intervju med Alf och Alf. Robertsson och Svensson. Då två trötta gamla gubbar på turné, men i mammas minne en ungdomsidol som sjöng så ljuvt om Hundar och ungar, och hembryggt äppelvin

Journalistkarriären blev kort, trots att jag älskade att skriva och att möta olika människor. Men stämningen på redaktionen, tystnaden i lunchrummet där alla gömde sig bakom tidningar medan de kastade i sig maten, för att sedan fort ge sig ut och jaga nästa möjlighet att få sin byline i tidningen. Kanske till och med en bildbyline. Det gav mig magont. Jag som aldrig klarat av ytliga möten med människor, och på den tiden totalt saknade armbågar, mådde illa varje gång jag skulle dit. Jag har ett behov av att se människor. Och att bli sedd. Att mötas. Jag är bra på det, så där på riktigt, en till en. Men därifrån till att ta plats och kliva ut i någon slags offentligt beskådande – ibland tänker jag att det är rädslan för det som hindrar mig att ens försöka bli färdig med mina manus på riktigt. Tomrummet däremellan må vara tråkigt, men det är också tryggt. Liksom det är tryggt att gömma sig bakom hjälparens roll och sitta på kommunala kontor och sucka över tristessen. Sälla sig till skaran av utbrända kvinnor strax under 40 som desperat försöker carpe diem innan ungarna fyller 18 och flyttar hemifrån.

Livet kan dock inte alltid vara tryggt, somligt går inte att ignorera. Som höga toner i huvudet. Så jag tänker att jag måste hoppa i mina lortiga stövlar och promenera bort till antikvariatet, där det enda riktiga vore att fläka upp dörren på vid gavel. Låta rädslan få ligga i skyltfönstret till allmän beskådan. För jag är ärligt talat ofantligt trött på den.  Jag har faktiskt inte tid med den längre, tänker jag allt oftare – och tar itu med nästa brottningsmatch i mitt sinne. Det tar en stund innan jag inser att jag låtit mig fintas av den igen. För så här är det: jag har lätt att uttrycka vad jag tänker och känner, jag har ägnat tillräckligt mycket tid åt hyfsat konstruktivt navelskåderi för att dessutom veta varför jag tänker och känner som jag gör. Vilket kan synas i mina texter. Och då slår det till igen, BANG, rädslan och den dåliga självkänslan slår sig samman och fyller varje del av mig med osäkerhet. Kan jag verkligen skriva så? Blir det för kladdigt, personligt, raljant… Så raderar jag, försöker sudda ut spåren av Tabita och klänger mig fast i det trygga sparsmakade. Läser och frustreras över att texten känns platt och död. (Jag älskar Tabita kan tilläggas. Hennes frispråkighet och att hon inte bryr sig så förbannat om vad alla andra tänker. Men att liksom vara som Tabita… det vågar jag inte. Hon står för nära skvallret på uppväxtens Konsum där världens känns liten och trång.) När jag så läser Sara Ehnholm Hielms bok Och hjärtat det var mitt, och hennes beskrivning av mensen som krånglar och bindor som luktar bedrövligt illa, så ler jag lite. Det är ändå i det personliga och intima det blir intressant på riktigt. Och jag tänker att det är så de verkligt modiga skribenterna märker ut sig, genom att våga sätta ord på det som händer inom och utanför dem – kanske till och med utan att gömma sig bakom en fiktiv karaktär.

När jag så läser igenom min text blir jag närmast förvånad över vad där står. Intensiteten i smärtan över min egen osäkerhet till orden, skrivandet, som är en så självklar del av mig och mitt liv. Hur kunde det bli så? Och varför är jag så snål mot mig själv när det handlar om vilken vikt jag törs ge det? Jag vet att det gäller livet, men låtsas att det handlar om en liten sidosyssla som jag gör för mitt eget nöjes skull. Hettan som finns bakom orden när jag skriver om mina minimala chanser att någonsin bli utgiven, sorgen över journalistkarriären jag kvävde i sin linda – känslan av att alltför länge ha ignorerat de sidor hos mig som jag betraktar som verkligt sanna. Att jag kapitulerat inför min egen förklaring av socialt arv. Jag blir förvånad över att det skelettet hoppade ur garderoben, trodde att det sedan länge låg prydligt nedpackat i en kartong med etikett och allt. Sorterat och färdigt, slängs vid min död.  Så var det alltså inte.

Jag andas ut där jag sitter i sängen och konstaterar förundrat att fåglarna kvittrar trots gråheten utanför fönstret. Låter tankarna vandra i väg till mina manus, känner en spirande lust att ge mig in i dem. Det var ett tag sedan nu. Jag hämtar en kopp kaffe och tänker att nu tar jag Tabita i hand och kör. Jag har ändå två manus att färdigställa, en familj att imponera på med mina briljanta litteraturkunskaper och en dag att fånga…”

Många saker har förändrats sedan texten skrevs. En sådan är att den krampaktiga, eländiga, känslan att behöva bevisa mig sakta har börjat förlora sitt grepp. Kanske beror det på att jag nu vet att jag kan bli färdig? Till och med få ett bokkontrakt. Kanske är det andra saker som har hänt och som spelar in. Fortfarande lamslås jag ibland av rädsla för vad andra ska tycka, men allt oftare vilar jag i att om du läser mina böcker och inte tycker om dem så är det okej. Faktiskt helt okej. Men om du tycker om dem kommer jag bli mycket glad.

Att kunna se den här formen av rörelse är både fascinerande och tillfredsställande. Livet står aldrig stilla, vi förändras ständigt. Och genom skrivandet blir det väldigt tydligt. Det behöver inte handla om en essä som breder ut sig sida efter sida, några rader i en dagbok duger gott för att kunna följa vad som händer i livet och vad som upptar ens tankar vid en viss tid.

Det här är ett ämne som tål att återkomma till då mycket finns att säga om livets gång, skaparlust, prestationsångest och skrivarprocesser. Så länge tipsar jag om Elisabeth Gilberts bok ”Stor magi” som är en favorit när det handlar om kreativitet. (Se det här inlägget på Instagram.) Rekommenderar den varmt! Och min vana trogen påminner jag om möjligheten att få stöd i skrivprocessen. Som Write Your Self-vägledare kan jag både hjälpa dig med olika skrivövningar, att hitta struktur för ditt skrivande och att finnas där som ett bollplank längs vägen. Mer information hittar du här.

Och med det önskar dig en fin midsommar!

(Bild: Hanna Andersson)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s