Intervju med Emelie Hill Dittmer

Snön ligger vit utanför mitt fönster och det nya året breder ut sig som ett oskrivet blad framför oss när jag ringer upp Emelie Hill Dittmer för att prata skrivande. Tanken är att fokusera på det som kallas för läkande skrivande, men det blir ett samtal om skrivande lite i allmänhet. Och livet. För är det någonting vi visar oss ha gemensamt, så är det känslan av att liv och skrivande är tätt förbundna med varandra.

Emelies historia slingrar sig från uppväxten i Blekinge, till England och tillbaka till Sverige igen. Skrivandet, och den inneboende kraften i orden, har funnits med henne hela tiden. Som liten blev hennes dagböcker, och intensiv korrespondens med brevvänner, en möjlighet att sätta ord på tankar och känslor och på så vis göra omvärlden och saker som hände mer begripliga.

”Att bli bevittnad av andra genom breven var viktigt”, säger hon.

Redan tidigt fanns ett behov att förstå den egna släktens historia. Faktum är att själva drivkraften för Emelies skrivande bottnar i detta, och hon berättar om sin farmor som överlevde koncentrationsläger under andra världskriget. Att ta sig an sin farmors historia var i sin tur ett sätt att komma nära sin egen fars sanning.

”Det kan låta som en märklig omväg, men som journalist var det för mig nödvändigt att söka svar på djupet och gräva ordentligt.”

Emelies pappa led av psykiska ohälsa,  och i barndomshemmet var psykisk och fysisk misshandel vanligt förekommande. Redan i tidig ålder kände Emelie att hon ville förmedla sin historia på något vis, och även hjälpa andra som kanske bar på liknande upplevelser.  Hon sökte sig till skrivarkurser, driven av en längtan att skriva ner sin historia. Men istället för att bli stöttad i skrivprocessen mötte hon motstånd av läraren som ansåg att Emelie inte var mogen att skriva om sin och släktens bakgrund, utan menade att Emelie borde utforska annat och ta en paus från sin historia.

Detta är en erfarenhet som Emelie har burit med sig – hur viktigt bemötandet från andra människor är när det gäller att tro på sin egen förmåga och att våga. För hennes del medförde lärarens kommentar att hon inte gjorde rum för den typen av skrivande på flera år. Skrivit annat har hon dock alltid gjort, både före och efter. Hennes första kontakt med journalistiken skedde genom en praktikplats på högstadiet, vilken ledde till extrajobb och senare andra uppdrag som journalist.

”Jag närde en längtan efter att komma människor på djupet vilket medförde att jag gärna skrev personporträtt. Det gav mig en chans att utforska existentiella frågor”, säger hon.

Allt går samman

Idag arbetar Emelie huvudsakligen som skrivpedagog. Journalistiken utgör en mindre del, men Emelie upplever den som sitt ursprung och vill inte ta bort titeln. Det journalistiska kommer ständigt in. Hon säger att hon har funderat mycket kring det, att allt går samman. För hennes del har också språken, svenskan och engelskan, kommit i konflikt med varandra. Engelskan känner hon sig numera mest hemma i, och hon jobbar en del internationellt. Svenskan har snarare blivit svengelsk.

Men vi backar några steg. Som 23 åring flyttade nämligen Emelie till England som en del av sin återhämtning efter en utmattningsdepression. Det var här hon först kom i kontakt med läkande skrivande. För längtan efter att skriva sin egen historia fanns fortfarande kvar, och vid ett tillfälle sökte hon sig till en lokal skrivargrupp för att ta upp utforskandet av den.  Men skrivargruppen hade lagt ned sin verksamhet. Istället blev Emelie, genom den före detta skrivgruppledaren, erbjuden att leda skrivarkurs för välgörenhetsorganisationen mcch. Mcch stödjer vuxna med funktionsvariationer och psykisk ohälsa i staden Deal i sydöstra England. Till en början kände Emelie en osäkerhet kring att ta uppdraget, då hon inte hade någon pedagogisk erfarenhet, men hon valde att tacka ja. Tanken var att kursen skulle ha en kreativ inriktning, men den fick ganska så omgående en terapeutisk inriktning utifrån att det fanns ett stort behov hos deltagarna att få skriva på djupet. Senare fortsatte Emelie sitt arbete på en annan ort och gjorde även antologier tillsammans med deltagarna. Parallellt med detta fortsatte hon att arbeta som journalist.

När hennes mamma blev svårt sjuk hemma i Sverige reste Emelie fram och tillbaka mellan sin familj i England och modern i Blekinge. Två år efter att modern gått bort, 2017, bestämde sig familjen för att flytta till Sverige. Det var ett viktigt steg för Emelie, för att på så vis sluta fred med sitt såriga förflutna.

Under sitt sista år i England läste Emelie skrivpedagogutbildningen på Skurup folkhögskola på distans och fick ett stipendium från Write Your Self. Senare skickade hon förfrågningar och berättade om vad hon gör, med fokus på just folkhögskolor.

”Vad har jag att förlora? Jag har förlorat väldigt mycket, om jag förlorar lite till – vad gör det? Jag har bara gjort det, varit orädd på så vis”, svarar Emelie på frågan om hur hon tänker kring att marknadsföra sig och att leta efter kunder. 

Förfrågningarna ledde till ett vikariat på skrivarkursen på Österlen folkhögskola, följt av en kurs i läkande skrivande.

”Söktrycket från deltagare har varit stort hela tiden”, säger Emelie men beskriver samtidigt att det finns många utmaningar med att göra en längre och mer omfattande kurs i läkande skrivande.

När hon startade upp på Österlen folkhögskola gav hon sig in i det med liv och lust baserat på de erfarenheter hon samlat på sig i England, och formade kursen allteftersom.

”Den största utmaningen är att dela texter av det här slaget med så många människor. Det fungerar bättre i mindre grupper, och det allra viktigast är att deltagarna skriver för sin egen skull.”

Som kursledare blir det svårt att läsa så mycket personlig text och ge den respons som krävs berättar Emelie. En utmaning var också att driva en kurs på halvfart som var så omfattande, och hon fick lägga ned mycket extra tid och helgarbete för att hinna med att ge regelbunden respons till alla kursdeltagare.

Efter två år beslutades det att kursen skulle gå endast en gång per år istället för varje termin,  och Emelie bestämde sig för att gå på tjänstledighet för att fundera kring framtiden och samtidigt arbeta vidare med läkande skrivande i andra forum.

Nya projekt

När vi hörs på nytt har våren tagit fart och Emelie har startat upp en ny folkhögskolekurs på Viskadalens folkhögskola i samarbete med Freezonen, Sveriges största kombinerade kvinno-, tjej- och brottsofferjour, som riktar sig till våldsdrabbade.

Emelie fortsatte under många år att undvika sin egen såriga historia. Lärarens kommentar medförde att hon tappade självförtroendet, och helt enkelt slutade med den formen av skrivande.

”Det har tagit lång tid att hitta tillbaka”, säger Emelie.

Hon har haft stöd från en mentor, en författare, som hon beskriver som både tuff och kritisk – men som också trodde på hennes skrivprojekt. 

”Jag fick höra att det kommer bli utgivet.”

När hon sedan blev refuserad av förlag var det väldigt frustrerande och förde med sig känslor av skam för den egna texten. Både en längtan efter, och oro inför, att någon annan ska läsa blandades med en önskan att bli utgiven, och det som väcks inom en när förlagen säger nej. Emelie säger att hon med åren har kommit fram till att det viktiga är själva skrivprocessen och den personliga utveckling som sker, snarare än att bli publicerad.

Just nu håller Emelie på med ett bokprojekt kring läkande skrivande, som hon hoppas kommer resultera i en bok senare i år. Hon upplever att Sverige ligger efter inom det här området.

”Människor är generellt lite skeptiska eller rent av rädda”, säger hon och påpekar att läkande skrivande, och att det fungerar, är vedertaget sedan länge i många andra länder. I Sverige däremot finns ett fokus på att en psykolog behöver närvara när någonting svårt ska bearbetas.

 ”Men jag tror att det kommer explodera även här i Sverige. Det finns enorma behov”, fortsätter hon.

Tack vare kursen på Österlen kan Emelie uppvisa fallstudier – att läkande skrivande är på allvar och fungerar. Och detta har varit bidragit till många senare uppdrag.  Under hösten höll hon en längre kurs för Socialförvaltningen i Simrishamn riktad till anhöriga, och Skurup kommun är intresserade av fortbildning av sina socionomer. Just nu har hon, förutom den nya folkhögskolekursen, flera projekt på gång. Bland annat medverkar hon i två amerikanska guideböcker i terapeutiskt skrivande – therapeutic journaling, som blir utgivna senare i år.

”Det gäller att hitta rätt personer”, säger Emelie. ”Personer som tror på metoden. Nyfikenhet och öppenhet är viktigt!”

4 reaktioner till “Intervju med Emelie Hill Dittmer

  1. Väl skildrat – och mycket intressant. Jag har själv tagit del av kursen Läkande Skrivande och jag fick erfara vilken kraft skrivandet har. Tror som Emelie att detta segment av skrivandet får ett rejält uppsving och erkännande de närmaste åren.

    1. Tack! Vad roligt att du har positiva erfarenheter av läkande skrivande. Hoppas och tror som ni, att fler kommer upptäcka skrivandets möjligheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s